Sonen, 5 år, sitter och bläddrar i en gratistidning på tunnelbanan. Han stannar upp och betraktar en bild av Jimmie Åkesson.
– Mamma, har du en sax?
– Nej, varför behöver du det?
– Jag vill klippa bort den där gubben så att pappa får vara i Sverige.
Vanligtvis har jag svårt för föräldrar som prackar på sina barn sina egna politiska åsikter innan barnen själva är stora nog att bilda sig en egen åsikt. Men när sonen tidigare i morse frågade vilket som var Dumpartiet och vilket som var Snällpartiet kunde jag inte vara tyst. Jag pekade på herr Åkesson och förklarade att hans parti var Dumpartiet, att han vill att människor från andra länder inte ska få komma till Sverige. Om han hade fått bestämma hade pappa inte varit här.
När min son med sin barnsliga välvilja vill låna en sax för att klippa bort honom inser jag plötsligt vad som hänt. De kommande fyra åren kommer ett rasistiskt parti att ha 20 mandat i riksdagen. De kommer att synas i tidningar och tv. Mina barn kommer att växa upp med deras retorik omkring sig. Ett djupt vemod väller upp inom mig där på tunnelbanan och jag tvingar tåren som vill trilla ner för min kind att stanna. Jag önskar också att jag kunde klippa bort SD från Sveriges politiska karta, men insikten om att det inte går, att 5,7% av Sveriges befolkning faktiskt valde att lägga sin röst på detta parti, träffar mig som en kniv i hjärtat. Mitt land är inte längre det land jag trodde att det var.
