 |
| Bild från ibby.org |
Sonen kom hem från skolan och berättade att de hade varit i biblioteket och valt böcker, för idag är det nämligen internationella barnboksdagen. Det hade jag inte aning om.
Efter lite googlande hittar jag info på Regeringskansliets sajt:
I dag firas den Internationella barnboksdagen världen över till minne av HC Andersens födelsedag och för att uppmärksamma barn- och ungdomslitteratur och inspirera till läsning. Det var IBBY, the International Board on Books for Young People, som redan 1967 kom med idén om att hylla barn- och ungdomsböcker med en särskild dag på året.
Jaha, tills nästa år ska jag försöka komma ihåg det så att jag kan uppmärksamma det på något vis.
Redan om några veckor är det dock Världsbokdagen. Det har jag i alla fall koll på!
Ligger och läser bredvid dottern. Hon är djupt försjunken i Simborgarmysteriet medan jag läser förordet till en bok om barnuppfostran. Så gör gör en paus i läsningen för att kika på min bok.
– Mamma, vad läser du?
– Eeh… en bok om hur man blir en bra mamma.
– Mäh, det är ju du redan!
Åh, ibland säger de precis vad man behöver höra, i precis rätt stund.
På Facebook får jag ett meddelande från en person jag har skrivit om. Det är ett tack för artikeln.
Det är flera som har kommenterat just på hur trevligt skriven den är, så det var kul att höra. Det ska du ha all heder av!
Det är inte varje gång det kommer sådana reaktioner på en tidningsartikel, så jag suger åt mig av berömmet.
Ännu fler snälla ord kommer från Caroline som ger mig en award. Nu är det min tur att säga tack! Jag ska göra vad som förväntas av mig så snart jag får en stund över, förhoppningsvis senare i veckan.
 |
| Kolla, vad coolt! |
Det är höstlov. Barnen är lediga, men jag har jobb som måste göras. Det betyder att de då och då får klara sig själva en stund medan jag parkerar mig vid datorn. Alldeles nyss var det oroväckande tyst. Vad hade de nu hittat på för bus?
Ingenting, visade det sig. När jag vänder mig om sitter dottern och läser Inte så fort, Adam! i soffan. Hon slår igen boken och kommer fram till mig. Det är den arabiska versionen hon fått tag på. Hon pekar på omslaget.
– Kolla vad coolt Drewsen ser ut!
Jag ser på de arabiska krumelurerna och kan inte annat än hålla med. Det ser coolt ut. Jag inser att jag, som är så språkintresserad, inte har tagit mig tid att undersöka den arabiska skriften i min egen bok. Men dottern, 8 år, har räknat ut vilka av de okända skrivtecknen som motsvarar vårt efternamn.
– Jag ska försöka skriva det! säger hon och hämtar ett papper.
– Vet du vilket språk det är?
– Arabiska, läser hon i ena hörnet och tar fram en penna.
Mitt hjärta blir alldeles varmt. Det är ju precis detta jag skrev om i mitt gästinlägg på Barnboksprat.
Medan dottern betraktar sina mödosamt nedtecknade krumelurer kommer sonen ut från badrummet med blod rinnande från munnen.
– Titta, vilket lös tand jag har!
– Får jag känna? undrar jag.
– Ja, men dra inte ut den.
Jag känner på den och tanden lossnar med detsamma.
Vi skrattar båda två.
Vissa dagar är föräldraskapet oslagbart.
 |
| Ett försök att skriva på arabiska… går det att läsa? |
– Mamma, jag har kål i magen! säger sonen och tar sig för magen som om det gör ont.
Jag funderar. Så vitt jag vet har han inte ätit kål under dagen.
– Menar du håll? försöker jag.
Sonen nickar.
Vi går tysta bredvid varandra några steg. Han tar sig för magen igen.
– Jag har moll i magen!
Alla som skriver för barn och har egna barn läser nog i något skede sitt manus för dem. Även jag. Det är kul att se hur de reagerar på texten och bilderna.
Nu när den riktiga boken är här blir reaktionerna delvis andra än under manusarbetet. Min sexåriga son frågade om han fick sälja min bok. ”Snälla”, bad han ”i sommar kan vi ha en affär!”
Och min åttaåriga dotter sitter just nu vid köksbordet tillsammans med en sportlovsledig kompis och läser boken högt. För andra gången. Nu dramatiserar hon och läser replikerna med stor inlevelse. Jag tror bestämt hon är lite stolt över sin mamma.
Nya året inleds som det gamla slutade: med full aktivitet. Dottern fyller snart år och ska ha födelsedagsbrunch. Idag gjorde vi inbjudningskort tillsammans.
God fortsättning på 2011! Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig.
Min son är en riktig liten bokälskare. Ofta hittar jag honom så här i sängen. Ibland har han boken som kudde, ibland som täcke. Ofta ligger en liten trave böcker intill honom. Det händer till och med att han ligger och kramar sina fina böcker. Gissa vad han får i julklapp av mamma…
Liz skrev nyligen ett inlägg på Debutantbloggen där hon funderade kring hur man får unga människor att läsa. Jag delade med mig av mina tankar i en kommentar. Som lärare vet jag att det är svårt att väcka läslust hos någon som mest tycker att böcker är skräp.
Med mina barn måste jag dock ha gjort något rätt. När vi skulle gå av tunnelbanan igår bad jag dottern att stoppa ner boken i väskan, så att hon kunde ta på sig vantarna. ”Vänta, jag ska bara läsa det här” sa hon och ställde sig upp. Gick ut ur vagnen. Fortsatte att läsa. Rulltrappan. Fortfarande med boken i händerna. Ut i de många minusgraderna, några minuters promenad hem. Hela tiden med blicken på orden. Hennes små händer måste ha blivit iskalla i kylan. Men jag kunde inte med att bända bort fingrarna från sitt fasta grepp om boken. ”Jag gillar att läsa” sa hon.
Igår plockade min sjuåriga dotter upp Metro på tunnelbanan. Hon läste rubriken och ingressen ovan och tittade sedan på mig och sa: ”Så ska jag inte göra!”
Notera för övrigt den makabra placeringen av annonsen intill.