förlagskontakt

Korrektur och kommatecken

Adam-boken har fått en inlaga, som skickas fram och tillbaka mellan förlaget, illustratören och mig. Bilder ska kontrolleras. Den svenska texten ska korrekturläsas. Sedan de andra språken.
Det är viktigt att den svenska texten kollas först, eftersom eventuella ändringar medför ändringar i de fyra andra språkversionerna.

En sista sådan ändring blev det på svenska. En mening byggdes om.

I mitt spanska korrektur flyttade jag ett kommatecken. ”Kolla”, sa jag till min man. ”Ser du att kommatecknet är flyttat?” Han sneglade mot boksidan, måttligt intresserad. ”Men hör du inte vilken skillnad” sa jag och började läsa högt. För femtielfte gången ungefär.

En bra sak med att jobba tillsammans med ett förlag är att någon är precis lika intresserad av textens interpunktion som man själv.

Deppiga besked

Minns ni att jag mitt i arbetet med min uppsats fick en idé på en antologi? Jag mejlade tre förlag och fick svar inom en timme från ett av dem. Vi mejlade fram och tillbaka. I slutet av december skickade jag ett dokument där jag lite mer utförligt beskrev min idé samt infogade några exempeltexter.

Idag kom beskedet:

Nej tack.

Min idé har diskuterats på ett utgivningsmöte. Ekonomiska hänsynstagande ligger bakom deras beslut. Ingen överraskning direkt.

Det känns självklart tungt, trots att jag inte investerat särskilt många timmars arbete på just detta projekt. Nu måste jag ta ställning till om jag ska försöka sälja in idén hos andra förlag eller släppa den.

Tills vidare redigerar jag vidare på min kapitelbok.

Nästa vecka ska jag ringa det andra förlaget som jag har en dialog med. Tydligen var personen jag söker sjuk idag.

Trevlig helg på er.

Ett viktigt samtal

Jag måste ringa ett viktigt samtal. Till ett förlag. Vi har bara haft mejlkontakt hittills, men allt går inte att avhandla i mejlform. Nu krävs fler ord, tonfall och direktkontakt.

Pulsen stiger bara jag tänker på det.

Dunk, du-dunk, ekar det där inne.

Klockan är strax efter tolv.
De har nog lunch nu.

Men klockan ett. Då jävlar. 

Motstridiga besked, tar ett steg tillbaka

En av mina idéer som jag just nu diskuterar med ett förlag bygger på en sann historia. Dock inte min egen. Det betyder att personen det handlar om måste vara med på noterna. Delta i skrivandet på något vis.

Men personen tvekar. Vill inte.

Jag känner mig maktlös. Vill så gärna skriva om det här, men sätter givetvis den här personens integritet först. Så frustrerande att ha napp från ett förlag och få nej från annat håll.

Igår försökte jag skaka av mig frustrationen, men den bet sig fast. Jag ville ringa personen och försöka övertala, men insåg att det var en dålig idé. Det slutade med att jag skrev till förlaget och berättade precis hur det ligger till. Fick svar idag att vi kan avvakta. Höras i januari.

Nu känner jag att jag måste släppa taget, låta det bli som det blir. Vissa historier styr jag inte själv över och kanske är det inte meningen att jag ska skriva den här boken.

Det nappar både här och där…

Jag har kastat ut beten hej vilt den senaste tiden, för att möjligen få något på kroken inför nästa år. Plötsligt nappar det på flera ställen samtidigt. I dag hörde ytterligare ett förlag av sig angående en annan idé.  De skrev bland annat:

Vi tycker att din idé om X är intressant.
Har du möjlighet att berätta lite mer om hur du tänker och skriva ner det i en synopsis?

Plötsligt befinner jag mig i idébollande med två förlag. Detta utöver min barnboksmanus som håller på att bli en bok på Vivlio.

Jag tror det börjar bli dags att göra en ny beskrivning av mina pågående projekt, då den gamla börjar kännas helt passé efter bara ett par månader. Det ser ut att kunna bli ett intressant och produktivt 2011.

Ibland går det snabbt

Ett av de tre förlagen svarade snabbt. Jag beskrev kortfattat min idé  i ännu ett mejl och fick detta till svar:

Det här låter intressant! 
Vore jättebra om du kunde skicka någon/några provtexter som vi kunde få läsa.

Dessutom några specifika frågor om min idé. Okej… då var det det här med uppsatsen. Gissa hur kul det känns för tillfället…

Uppdatering en timme senare: 
Ytterligare ett av förlagen svarade och ville veta mer. Vanligtvis brukar jag följa devisen att det lönar sig att vara generös med sina idéer, men just nu känns det inte som att jag ska bolla samma idé med två förlag. Så vad göra? Jag rotade runt i mina inre förråd och fann ett uppslag för en helt annan antologi. Inte riktigt lika bra som den första dock. Med så här mycket kreativa krafter i omlopp är det stört omöjligt att fokusera på att skriva uppsats. Av erfarenhet vet jag att jag måste leda bort energin. Det får bli hög musik och städning tills barnen ska hämtas. Uppsatsen kan jag skriva i natt.  

Men… vad ska jag hitta på om det tredje förlaget också visar intresse?

Redigering och högläsning

På mötet igår gick vi igenom Adam-manuset och illustrationerna, uppslag för uppslag. Det resulterade i ett något förkortat manus och ändringar i både text och bild. Det är nästan magiskt att sitta och jobba med manuset tillsammans. Det gör inte bara texten bättre, utan skapar även en gruppkänsla kring boken. Även om jag står för orden, Markku för illosarna och förlaget för det övergripande kan vi ha en öppen dialog om allt. Jag är riktigt nöjd med att vara på ett litet förlag, måste jag säga.

Rent konkret kom vi även överens om vilken bild som ska vara på omslaget samt diskuterade olika pr-strategier. Vissa saker kan bli riktigt spännande om de går att genomföra!

Just nu har jag lagt ut illustrationerna över hela golvet här hemma och sitter och läser texten högt. Det är viktigt att rytmen känns bra. Det värsta som finns är en fin barnbok som har ett språk som inte går att högläsa. Orden måste ligga fint i munnen, inspirera till inlevelse och vara begripliga för ett litet barn!

Två år från idé till kontrakt

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag vet att flera av er är nyfikna på processen som ledde fram till kontraktet. Det kommer antagligen att bli flera inlägg om det framöver, men här kommer en kortversion:
I december 2008 fick jag en idé på en barnbok för små barn (upp till tre år). Jag satt upp en natt och skrev texten.  Några dagar senare mejlade jag till Vivlio förlag, som alltså är specialiserat på tvåspråkiga böcker. Jag berättade kort om mig själv och mitt intresse för språk och flerspråkighet, samt bifogade texten.
Ungefär en månad senare fick jag svar. Det stod bland annat att min tanke var ”rätt bra”, men att texten behövde omarbetas. Mejlet avslutades så här:
Tar gärna emot ditt manus igen när du känner att du är färdig med det.
Lycka till!
Jag kände mig lite osäker på vad det var för typ av omarbetning förlaget var ute efter, så jag ringde upp och frågade. Det var främst språket jag behövde jobba på. Att skriva kortfattat och begripligt med ett levande språk för små barn är inte helt enkelt.
Jag jobbade på och förändrade ganska mycket i manuset. En tydlig karaktär tog form och jag skrev flera korta historier om honom. Vi mejlade fram och tillbaka några gånger under det kommande året. Vissa saker i manuset var bra medan annat behövde förbättras.
Under samma period frågade jag en illustratör om han villa göra några skisser. Det ville han. Jag skickade även dessa till förlaget, som gillade hans stil. 
I oktober i år träffades förlaget, illustratören och jag för att se hur vi skulle gå vidare. Vi enades då om att fokusera på en av texterna, som inte hade någon gemensamt med den ursprungliga texten från 2008. Nu började illustratörens verkligen arbete och förlaget inledde samtidigt förberedelserna inför utgivningen. 
Det tog alltså två år att komma hit, och det med ett manus som består av mindre än 200 ord. Men tack vare den långa processen har illustratören och jag en bra bild av vem vår karaktär är. Jag har samtidigt fått en känsla för vilket språk som passar just den här boken och det här förlaget. Förhoppningsvis blir det därmed lättare att skriva fler historier om samma lilla kille i framtiden.