förlagskontakt

Dags att fira – efter ett års väntan?

Läge att lägga på kylning?

För ett år sedan släpptes min första bok Inte klia, Adam! Samma dag som den kom ut – den 1 mars 2011 – fick jag ett mejl från ett annat förlag. De gillade ett manus jag hade skickat till dem under hösten 2010 och undrade om jag ville gå vidare tillsammans med dem. Det ville jag såklart.

En illustratör gjorde några skisser, vi mejlade fram och tillbaka men skrev aldrig något kontrakt. Det skulle vi göra under hösten.

Tiden gick, inget hände.

Jag hade mina Adam-böcker att tänka på, så jag var inte så påstridig. Men på bokmässan förra året gick jag och pratade med personen jag hade haft mejlkontakt med. Hon förklarade att de låg efter med sin utgivning, men att de fortfarande ville ge ut min bok. Om jag ville vänta. Jag gillar verkligen förlaget, så jag sa okej.

Tiden gick, inget hände.

Men så igår kom ett mejl. Det har blivit dags att ta tag i mitt manus. De kom med ett förslag som nästan fick mig att hyperventilera. Helt otroligt.

Så ni som höll tummarna för manuset till faktaboken får gärna hålla en tumme även för detta manus. Så fort jag får besked om hur det går ska jag berätta allt.

Hoppas!

Förlagsmöte och nytt avtal på gång

Idag var jag på förlagsmöte för att prata om en idé på ett läromedel jag presenterade för drygt ett år sedan. Jag skrev då ett provkapitel, de verkade gilla det, men sedan gick tiden och inget hände. Det blev 2012. Min hjärna vägrade stanna i den gamla idén utan spottade istället ut en ny. Som jag gick till förlaget med. Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Jag ska skriva ett provkapitel. Igen. Den här gången tillsammans med en kollega.

Tålamod är en bra egenskap att ha om man har tänkt bli utgiven.

Förlaget förtydligar och ber om ursäkt

När jag frågade vad de egentligen menade med mejlet jag fick härom dagen svarade förlaget riktigt snabbt:

Då vi får sådan mängd av manus är det lätt hänt att man uttrycker sig lite fel ibland.
Ber om ursäkt för det.
Refuseringsbrevet syftar på din idé till faktabok, inte till ett manus.

Nu vet jag i alla fall vad som refuserats. Och jag tror inte att standardformuleringarna betyder att förlaget inte har läst alls. Bara att de inte har tid att ge alla ett personligt svar. En viss förståelse för att det blir fel kan jag ha, även om jag som skribent/författare skulle önska att förlagens respekt för mina idéer och texter var aningen större.

Ännu en märklig refusering

Nina skriver att hon fått en standardrefusering från ett förlag som tackar nej till utgivning efter att han ”läst hennes manus med intresse” – när hon inte ens skickade något manus.

Exakt samma sak hände mig igår. Ett mejl trillade in från ett förlag jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen. Senast skickade jag in ett förslag på en faktabok jag skulle vilja skriva. Det var inget manus, utan en skiss på vad boken skulle ta upp, vilket målgruppen var och hur den skulle vara strukturerad. Jag nämnde också att jag redan givit ut två böcker på ett annat förlag.

Här är svaret:

Hej Annelie,
Vi har nu läst och diskuterat ditt manus ”Inte så fort, Adam!” som du har haft vänligheten att sända oss för en eventuell utgivning.

Vi har läst det med intresse men kan tyvärr inte passa in det i vår utgivning och har därför beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.
Vi hoppas att du har förståelse för att vi inte kan ge ett mer utförligt omdöme, vilket beror på att vi får in så många manus.

Vi tackar för att vi har fått läsa ditt manus.

Med vänlig hälsning
Manusgruppen

Jag blir bara förbryllad. Vad är det egentligen de har läst? Diskuterat? Vad är det de tackar nej till? Jag skrev tillbaka och bad dem förtydliga.

Det lustiga är att det är samma förlag som tidigare i år gav mig en rekordsnabb refusering med en kort personlig kommentar. Min slutsats är att om man lyckas hålla kommunikationen direkt med förläggaren öppen så kan man ha tur och få ett personligt mejl. Om man hamnar i samma hög som alla andra manus är det i princip kört. Någon bläddrar i bunten och trycker på skicka-knappen för standardrefuseringen. Vem bryr sig om det råkar bli fel titel, fel manus eller fel person som får ett nej tack?

Cykelvägen till utgivning

 Så här glad var jag att äntligen få prata om mitt manus,
som ska bli boken Inte så fort, Adam! i höst.
Det tog en kvart att cykla till mötesplatsen.
 På vägen passerade jag en filminspelning. 
 Och en cirkus.
 Jag parkerade min cykel intill Markkus.
 Markku hade gjort kaffe, jag tog med hallonmazariner. 
Sedan pratade vi länge. Om hur det är att lära sig cykla, 
om relationen mellan Adam och hans pappa och om 
illustrationerna.
Min förläggare Alexandra var glad nästan hela tiden, 
men just här var det något som inte var som det skulle. 
Förmodligen mitt manus. 
Tja, vad tror ni – blir det någon bok av detta?

Mejl från förläggaren

Det blir många mejl med förlaget inför utgivningen. Till en början handlade det mest om omskrivningar, sedan om illustrationerna, för att till sist vara inriktade på praktiskt detaljer inför tryckning och release. Nyss fick jag dock ett mejl med goda nyheter:

Ett riktigt glädjeämne en sådan här vanlig tråkig onsdag är att det duggar in förhandsbeställningar från biblioteken (via BTJ).

BTJ har ännu inte fått några böcker för recension då leveransen ännu inte kommit från tryckeriet.

Enligt BTJ beror detta, mycket sällsynta fenomen, på att ryktet spritt sig att boken är på väg och att biblioteken är mycket sugna på att köpa in dem.

Ett rykte om min bok. Det låter ju nästan som gerillamarknadsföring… Spännande!

Lunch med förläggaren

Visst drömmer alla författarwannabes om att kunna säga att de har lunchat med sin förläggare? Nu har jag gjort det! Ännu en milstolpe i författartillblivelsen passerad.

Förläggaren, illustratören och jag träffades igår och kikade på provtrycket av boken. Det såg bra ut. Tjockt, vaxat papper. Hållbart, klarar kladd från klåfingriga barn. Fina färger, texten ser fin ut. Det var några småsaker som ska åtgärdas innan första upplagan av min debutbok trycks.

Stämningen vid bordet var uppsluppen och förväntansfull. Snart vet vi vad omvärlden tycker om vår gemensamma bebis. Det känns väldigt bra att ha sällskap under den här resan – av förlag, illustratör, familj, vänner och bloggbekanta.

Jag undrar om förläggarna vet…

… vad de orsakar för reaktioner när de skickar mejl som detta:

Hej igen Annelie!
Tack för mejl med antologiförslaget. Vi på redaktionen tycker att det skulle vara trevligt att träffa dig. Har du möjlighet att komma till oss och hälsa på? Kom gärna med förslag på dag och tid i så fall.

Med vänlig hälsning
Förläggare X på Stort förlag

Min reaktion var att springa två varv i lägenheten som en katt som fått fnatt. Sedan var jag tvungen att läsa mejlet i mobilen ungefär var tredje minut tills jag gick och la mig.

Jag skickade alltså min ratade idé till ytterligare ett förlag, som verkar nappa. Eller hur ska man tolka mejlet? 

På fredag vet jag, då är ett möte inbokat.

En stimma hopp

Minns ni det där projektet som ett förlag visade intresse för, men som föll på en annan persons reträtt? Det viktiga telefonsamtalet handlade om det.

Jag ringde åtskilliga gånger. Samma sak varje gång: telefonsvarare.
Men plötsligt en dag svarade någon.
Inte personen jag sökte, men förlagschefen.
Som kände igen mitt namn,  min idé.
Jag berättade om mitt dilemma.
Förlagschefen lyssnade och sa att personen jag egentligen skulle prata med var sjukskriven.

Så jag skrev ett mejl. Bad personen höra av sig till mig.

Ett litet hopp tänds.
Kanske, kanske kan det bli något ändå.
Det gäller bara att hitta en kreativ lösning.