tidningar

Kompetensutveckling

Ett tips till alla blivande barnboksförfattare/-illustratörer: 
Läs senaste numret av Vi Läser, 
där 7 tecknare delar med sig 
av sina erfarenheter och tankar. 
Mycket intressant och jättefina illustrationer.

När bomber inte briserar

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

I dagens DN Boklördag skriver Per J Andersson om litterära reseskildringar (hittar inte texten på nätet). Han menar att genren i Sverige har fått en undanskymd roll, till förmån för glättiga artiklar i tidningarnas resebilagor. ”Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resemålsskildringar” skriver han.
Personligen älskar jag att sjunka ner i fåtöljen och läsa en välskriven reseskildring. Om det är någon typ av litteratur jag önskar att jag kunde skriva med flyt och finess är det reseskildringar. tro mig, jag har försökt. En av böckerna i mitt skrivarbibliotek heter just ”Att skriva och resa”. Jag har läst den. Jag har skrivit och rest. Men det blir aldrig mer än korta ögonblicksbilder, möjligen dugliga som krönikor: En livsfarlig taxifärd i Mexiko, en bilresa upp för en vulkans sluttningar, en promenad på en kenyansk bakgata. Att skriva längre resereportage är en utmaning.
Den goda reseskildringen förenar många perspektiv; där finns nuet, platsen, människorna – men också historian, litteraturen och den egna erfarenheten. Det krävs en blick för de små detaljerna – samtidigt också distans för att kunna uppfatta de stora linjerna och sammanhangen. Det kräver i högre grad än skönlitteraturen sanningsenlighet. Hur smakar egentligen en litchifrukt i Kina? Hur känns Indiska Oceanens vatten mot huden? Det går inte att fabricera, här krävs absolut gehör för sinnesförnimmelser och en förmåga att transformera dem till ord, ge dem språk.
Jag tror att en del av svårigheten ligger i balansen mellan att leva och skriva, som jag varit inne på tidigare. För att skriva om ett plats måste man lära känna den, vara närvarande, se. För att den närvaron inte ska förångas till minnesmoln måste de ges form, struktur och ord. Den måste skrivas. Men det går inte att skriva och uppleva samtidigt.
Andersson argumenterar i sin artikel för att reseskildringarna behövs. Bland annat menar han att utrikesrapporteringen lämnar luckor: ”Hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade?”
Det finns en plats på jorden jag skulle vilja resa till, lära känna och skriva om. Men det är en farlig plats, en plats som i omvärldens ögon knappt finns. Det är farligt där. För farligt. Jag är inte beredd att dö för skrivandets skull. Men en vacker dag kanske jag kan resa dit. Då hoppas jag att jag har lärt mig konsten att skriva en god reseskildring.

Ada & August

Ada Wester är förläggare på Gilla böcker, som i år kammade hem Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. I en intervju i DN idag berättar hon om vad som gör en bra förläggare och hur samarbetet med en författare kan se ut. På frågan om det är svårt att vara redaktör med tanke på känsliga skribenter svarar hon:

– Det är klart det är svårt att sätta sig och dissekera någons baby. Men det är också det – att det är känsligt och viktigt – som gör jobbet intressant och spännande. Min uppgift är att få författaren att känna sig bekräftad och trygg nog att ta emot kritik, så att vi tillsammans kan göra boken så bra som möjligt.

En vass blick

Igår plockade min sjuåriga dotter upp Metro på tunnelbanan. Hon läste rubriken och ingressen ovan och tittade sedan på mig och sa: ”Så ska jag inte göra!”

Notera för övrigt den makabra placeringen av annonsen intill.  

Läsvärda blaskor

Jag är riktigt kräsen av mig när det kommer till tidningar, och går hellre till bibblan och läser en årgång i taget istället för att prenumerera. Språktidningen är dock en av de få tidningar jag faktiskt vill ha hem i lådan. Nytt nymmer kom igår och det fanns mycket läsvärt, bland annat en artikel om vilket språk syskonen i flerspråkiga familjen väljer att prata med varandra. Intressant för mig som lever i en sådan familj!

Nya tidningen Yourlife är jag tveksam till. Lite för mycket sälj av kringprodukter, till och med inuti artiklarna. Sånt gillar jag inte. Men i nya numret som kom idag finns en julrysare av Amanda Hellberg som kallas  ”vår nya spänningsdrottning”. Det blir min kvällslektyr denna snöiga vinterdag.