skrivande

Det börjar verka kärlek banne mig

Gårdagens skrivande tog en oväntad vändning. Jag tror bestämt att två av mina karaktärer börjar bli lite förtjusta i varandra. Inta alls planerat. Det här skulle inte bli en kärleksroman. Men när jag låg vaken och hostade i natt kunde jag inte sluta tänka på hur det ska gå för dem. Får de till det eller inte?

Samtidigt har jag helt kört fast i mitt analysarbete till uppsatsen. Gissa vad som lockar mest – ta tag i uppsatsproblem eller utforska spirande kärlek…

Hur ska det här gå? 

Att arkivera intryck & idéer

Kanske är hängmappar lösningen?

Denise Rudberg var nyligen på semester och spanade efter folk till sitt förråd av karaktärer. I boken No Plot? No Problem! hittar jag ett tips om att samla på namn från spam-mejl att senare använda på karaktärer i en roman. Kim M. Kimselius jobbar med en massa gula lappar.

Hur mycket kan eller bör man dokumentera sina idéer, infall och betraktelser för att senare använda i skrivandet? Jag har tills nyligen enbart antecknat mina bästa bokidéer. Ibland bara en titel, en tanke, en undring. Ibland lite mer utvecklat, kanske skriver jag till och med några stycken.

För ett par veckor sedan påbörjade jag dock ett nytt dokument, ett förråd. Jag började samla namn, eftersom jag tycker att det är svårt att komma på bra namn när jag är inne i skrivandet. Jag vet inte hur stor nytta jag kommer att ha av min namnsamling i framtida skrivprojekt, men jag tänkte att jag skulle prova.

När det gäller vardagliga betraktelser är jag riktigt dålig på att arkivera. Det händer att jag tar en bild med telefonen om jag ser något som låter sig fotograferas. Men en kuf på tunnelbanan, en rolig dialog mellan två barn eller en fantasieggande byggnad brukar jag mest bara lägga märke till och sedan glömma bort. Kanske lagras de i mitt undermedvetna för att dyka upp igen precis när de behövs i ett manus. Jag hoppas det.

NaNoWriMo-bikt

Efter att Amanda har outat min och Lisas tjuvstart i NaNoWriMo  är det väl lika bra att bekänna precis hur mycket jag har skrivit på mitt manus. För det handlar inte om någon liten anteckning här och där. Drygt 7000 ord har redan blivit skrivna i min lilla rosa burk.

Det började med några rader som skulle föreställa synopsis. Men det räckte liksom inte. Så det blev ett nytt dokument där jag flödesskrev mina karaktärers inre dialog. Texten växte och har nu börjat leva sitt eget liv.

Vilken roll spelar detta för mitt delgatande i NaNoWriMo? Tja, det beror ju på hur man ser på det. Från början såg jag det hela som en skön utmaning och möjlighet att ta reda på vad som skulle kunna komma ur mig om jag försökte. På så vis är NaNoWriMo en inspirerande rörelse för skrivande människor.

Men det finns också väldigt strikta riktlinjer. Folk som ska sitta uppe till tolvslaget och börja skriva precis då. Inte ett ord före midnatt. För min del känns det lite… överdrivet. Det är väl inte tänkt att vara en sekt?

I vilket fall som helst har jag börjat skriva. Karaktärerna har fått liv och det är bara att fortsätta. Om det sedan sker inom ramen för NaNoWriMo spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag får skriva!

Livet i en bubbla – eller två

Jag är på väg in i bubblan. Uppsatsbubblan. Har allt material klart, frågeställningarna hyfsat vässade och drygt en månad på mig att plöja några hyllmeter litteratur och klämma ur mig en ”i princip färdig version” av uppsatsen att skicka till min handledare. 

Samtidigt närmar sig november och NaNoWriMo. Jag börjar fundera på om jag har tagit mig vatten över huvudet. Kan man vara i två bubblor samtidigt? Kanske hoppa mellan dem? Tja, det enda sättet att veta är att prova. Nu testar vi gränserna för vad som är möjligt.

Den 30 november vet vi.

Låt bajset vara bajs!

Bajs, spillning eller dynga?

För ett par veckor sedan lyssnade jag på  Catharina Grünbaum berätta om sitt arbete på DN, där hon var språkvårdare under många år. Hon hade mycket att säga om språket i allmänhet och det journalistiska språket i synnerhet. Med många  exempel visade hon hur hon arbetade med att få DN-journalisterna att vårda sitt språk – inte bara genom att följa grammatiska regler utan även att göra det begripligt för läsarna.

Det exempel jag minns bäst handlar om bajs och valörvård. Catharina Grünbaum är mån om att orden ska få behålla sina valörer. Om en grupp förskolebarn är ute i skogen och letar efter det djuren lämnar efter sig så är det spillning det handlar om. I andra sammanhang är det bättre att använda ord som exkrement, avföring eller fekalier. Om vi kallas allt för bajs förlorar ordet bajs sin särprägel.

Alla som skriver brottas med dessa frågor och det gäller att hålla sin känsla för valörer på topp. Ingenting är så frustrerande som att veta precis vad det är man vill uttrycka men inte finna rätt ord. Ofta tar jag synonymer.se till hjälp. Ibland kan det hjälpa att ta vägen över ett annat språk. Men ibland är det helt tomt i skallen. För att förhindra att det händer för ofta gäller det att dyka in i nya språkliga domäner med jämna mellanrum. Alltid finns det något att snappa upp.

Catharina Grünbaum använde till exempel uttrycket ”ligga för fäfot” flera gånger under sin föreläsning. Det var jag tvungen att gå hem och googla på. Nu ska jag bara föröka använda det i något sammanhang.

Vilka nya ord har du stött på nyligen?

Att ta kritik

Kajsa Ingemarsson skriver om ett möte med sin förläggare och om konsten att kunna ta kritik. Jag måste citera ett stycke:

Om du verkligen vill bli bättre som författare måste du vara beredd att ta kritik. Det är helt ointressant hur du tänkt, eller vad du menade när du skrev. Det enda som betyder något är hur läsaren uppfattar det. Låt människor du litar på läsa dina texter och komma med feed-back. Och lyssna noga till vad de säger. Du har haft 250 sidor på dig att lägga ut texten, i det här läget ska du bara vara tyst och lyssna. Ödmjukt.

Så bra skrivet. Jag har absolut ingenting att tillägga. Ibland ska man bara vara tyst.

Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…

Morfar försvann med fel barnbarn

När jag läste den här notisen om en morfar som hämtade fel barn på dagis gick tankarna genast igång. Om jag skulle skriva en barnbok om detta, hur skulle jag göra? Det uppstår en massa frågor som måste besvaras. Hur kunde morfar ta fel? Vad sysslade förskolepersonalen med? Vad pratade flickan och morfar om på vägen? Vad tänkte barnbarnet när morfar hämtade fel barn?

Jag föreställer mig med att det kanske började som ett påhitt, ett flickstreck. Två flickor som är ganska lika varandra får en briljant idé. ”Vet du, idag ska min morfar hämta mig. Ska vi luras och låtsas att du är jag?” ”Ja, det gör vi. Då får jag låna din morfar en stund, för jag har ingen egen.” ”Okej!” De byter kläder och gör upp en plan.

Samtidigt är morfar på väg till förskolan. Ungefär halvvägs inser han att han har glömt sina glasögon, men vill absolut inte komma för sent eftersom det är första gången har hämtar sitt barnbarn…

Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!