skrivande

Kommer knorren eller grisen först?

Mina knorrar kommer sist…

Precis som i den klassiska kalasleken ”sätta knorr på grisen” kommer knorren sist när jag skriver. Den  berättelse som är på väg att bli en bok var ganska länge knorrlös. Först i slutfasen insåg jag vad som krävdes för att få till det. Samma sak hände när jag satt och pillade med min sång alldeles nyss. Den var som var en tämligen välgödd gris, tills jag fick en snilleblixt och fullbordade det hela med en knorr.

När sätter du knorren på din berättelse?

Att släppa sargen

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Antar att ni har läst Amandas kloka ord om att satsa eller inte (här och här). Jag läser kommentarerna, tar in tankarna, men vågar nästan inte göra kopplingen till mig själv. För det är precis där jag står – med den ena handen i ett fast grepp om sagen och resten av kroppen i en ansats att ta fart ut på isen.
I januari blir jag färdigutbildad lärare. Skulle kunna skaffa mig ett tryggt lärarjobb, tjäna hyfsat bra och lägga ner alldeles för många timmars övertid i veckan i kunskapens tjänst. Men jag skulle också kunna satsa på den endra delan av mitt liv: skrivandet, som jag under de senaste åren har ägnat mig åt allt mer. Dels som frilansskribent åt tidskrifter, främst med inriktning mot skolan och utbildning. Dels som skribent av skönlitteratur, vilket har resultarat i mitt första bokkontrakt.
Så: vad göra nu? Kasta mig ut i frilansandet på heltid och försöka kombinera de pengainbringande tidningsjobben med det lustfyllda skrivandet av böcker? Eller jobba med det jag har utbildat mig till, och försöka klämma in skrivandet på fritiden?
Det finns absolut inga enkla svar. Det är så många faktorer som spelar in. Jag skulle kunna rabbla upp hundra å ena sidan och lika många å andra sidan. Det har att göra med pengar, familjesituation, boende, ambitioner, drömmar, tillfälligheter, kontakter… Summan av alltsammans kommer alltid att vara ovisshet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i morgon. Det är därför det är så läskigt. Vågar jag satsa allt på en dröm? Har jag vad som krävs? Eller värderar jag pengar, trygghet och regelbundenhet högst?
Jag har varit rädd för att skriva det här på bloggen. Men när jag formulerar tankarna klarnar dimmorna kring min inre kompass och jag ser vartåt nålen pekar. Mot drömmarna. Mot framtiden.
Fy fan vad läskigt.

Rallyskrivande

Jag är inne på upplösningen i NaNo-manuset nu. Omkring 3500 ord kvar att skriva. Dessutom måste ett uppsatsutkast vara klart till på måndag och jag ska gå igenom barnboksmanuset inför möte med förlaget nästa vecka.
Jag tänker sitta klistrad vid datorn tills det är gjort. Kanske sneglar jag ut genom fönstret då och då,  mot snöflingorna som singlar ner så idylliskt där ute.
Vi hörs när jag har skrivit klar.

Tänk att ha en författarmentor

Jag har precis skickat iväg ett mejl till min handledare för uppsatsen och sitter nu och väntar på svar.
Det slog mig hur underbart det skulle vara att ha en handledare för det andra skrivandet också. Tänk att kunna skicka iväg ett mejl och fråga: Du, den här typen som bara går runt och är småsur i min historia, kan jag stryka honom helt ur handlingen? Eller: Nu har jag kört fast helt, vad ska jag ta mig till?!?

Givetvis man kan inte jämföra akademiskt skrivande med skönlitterärt. Det akademiska har sina regler och riktlinjer som måste följas, medan det skönlitterära gärna får bryta regler och uppfinna nya former. Men ändå: jag kan inte låta bli att drömma om att ha någon som kan svara på alla mina frågor, både om det praktiska och det kreativa.

Tur att det finns så många generösa bloggare som skildrar skrivarlivets våndor och triumfer. Både etablerade författare som beskriver sina processer och alla vi drömmare som försöker få till det. Jag tycker att det är ovärderligt att kunna läsa om alla dessa arbeten in process.  Jag känner ibland en enorm tacksamhet till alla som bjuder på så mycket kunskap om att skriva.

Anneli jämför törsten efter skrivartips med förberedelserna  inför en resa. Det tycker jag är en utmärkt liknelse. För även om ingen av oss vet hur nästa stycke i vår historia kommer att se ut, så kan vi skaffa de bästa redskapen och insikterna för att det ska bli så bra som möjligt.

Vilse

Nu börjar slutspurten i NaNo. Minst 1667 ord om dagen ända fram till mållinjen. Vid 30 000 kändes allt toppen . Jag blev lycklig varje gång jag öppnade mitt dokument. 

10 000 ord senare känns det inte alls lika kul. Jag har skrivit mig vilse och vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den där kittlande känslan som min historia brukade locka fram. Vad hände?

30 000 +

När jag går in i min roman är ingenting annat viktigt. Nu lever jag där. Deras känslor tar över min kropp, jag har ont, är kär, längtar, saknar. Det är inte lätt nu, så mycket händer på en gång. Ändå är det det lättaste jag har gjort. Det skriver sig självt. Det kräver att bli till. Det gör anspråk på min tid, mina tankar och mina fingrar. Rör er nu, forma orden som krävs för att nå fram, väser det.  Du måste rädda oss nu, rädda oss ur detta kaos, viskar det. Ta oss vidare, visa oss vägen, kräver det.

Jag tar mitt ansvar. Nu är det ni och jag. Vi fixar det här.

Apropå research och rädsla

Maria länkar till detta inlägg av amerikanske författarinnan Jackson Pearce. Hon skriver om hur hon fick en idé till en historisk roman skulle innebära en hel del research. Och om hur researchen stod i vägen för skrivandet. Och om NaNoWriMo som katalysator. Och om att inse att det hon skrivit var skit. Och om att skriva om. Och en massa annat intressant författarjobb.

Det är exakt detta jag är rädd ska hända med min ungdomsbok som jag nämnde i föregående inlägg. Men hej, någon dag ska jag ta idéodjuret vid hornen och stångas tills jag vinner. Tills dess ska jag trösta mig med att även etablerade författare är rädda.

Halvtidshalleluja

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har nu skrivit drygt hälften av de 50 000 ord som krävs för att gå i mål i NaNoWriMo. Hittills har det gått relativt lätt att skriva 1667 ord dagligen – de flesta dagar har det blivit ett par hundra ord utöver det. Trots att jag har uppfattat mig själv som en skrivande människa så länge jag kan minnas har denna upplevelse lärt mig massor. Till exempel:
Jag kan skapa riktig spänning i mina texter. Om jag tycker att det som händer är så spännande att jag inte kan hålla mig från datorn måste det finnas något där som även skulle kunna tänkas locka en läsare. Aha-upplevelse.
Texten mår bra av att slippa den inre redaktören. När jag är på väg att skriva en klyschig formulering tänker jag till i en halv sekund om jag kan komma på något bättre. Ofta dyker det upp någon alternativ formulering. Om inte kör jag på det klyschiga och skriver vidare. Texten växer; det jag vill säga finns där, men kan snyggas till i efterhand om det skulle behövas.
Det är förbannat roligt att skriva. Visst har jag alltid gillat att skriva, men att skriva ett romanmanus är  minst lika roligt som att läsa en roman. I alla fall i detta skede. Varför har jag inte gett mig på det tidigare?
Jag behöver inte vara rädd för att skriva mina idéer. För flera år sedan fick jag en idé på en ungdomsbok som jag vet skulle kunna bli riktigt bra. Jag har en grundintrig klar för mig, men hittills har jag inte vågat ta steget att omvandla idén till ett manus. Ett enda kapitel har jag skrivit. Varför? För jag är rädd för att inte göra min idé rättvisa. Men efter att ha skrivit som en tok i två veckor inser jag att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Blir det skit så är det ju bara att skriva om. Och skriva om. För en bok ska det bli. Och det är jag som ska skriva den. 
Men kan vänta med att gör research. Idén i exemplet ovan skulle kräva ganska omfattande research. Koll på historiska fakta, kunskap om vissa specialområden och antagligen även en rad intervjuer med olika yrkesmänniskor. Allt är sådant som intrsserar mig mycket, så det är inte det att jag inte vill ta tag i det. Men jag har inbillat mig att jag först måste göra research och sedan skriva. Men det behöver jag ju inte alls!
Man behöver inte ha en synopsis. Den vaga idé jag hade i början av november var en början, men allt eftersom nya karaktärer växer fram börjar det hända saker. De gör oväntade saker, blir kära och visar sig ha tvivelaktiga bakgrunder. Hur det ska sluta har jag ingen aning om och det är riktigt spännande.

Om livets mening

Äntligen en vettig rubrik i DN. Johanna Thydell fyller 30 år och uppvaktas på familjesidan. Om skrivandet säger hon:

Att fråga varför skrivandet är viktig för mig är som att fråga varför mina fötter är viktiga. Skrivandet är en självklart del av mig och ger mig en värld där jag får hålla på med det jag älskar mest: Att arbeta med språket och bilda vackra meningar. 

Drömma tyst eller prata på?

Ska man hålla sina drömmar och förhoppningar för sig själv eller berätta för hela världen att man vill bli författare? Det finns uppenbarligen olika sätt att hantera skrivardrömmar.

Karina skriver i ett gästinlägg på Debutantbloggen om att hon inte ens sa till sin sambo att hon skrev på en roman. Först när ett förlag visade intresse berättade hon. Personligen skulle jag aldrig klara av att hålla tyst som Karina. Vilken imponerande målmedvetenhet att klara av skriva en roman utan input eller stöd från omgivningen. Jag har pratat med min man om mina skrivardrömmar sedan vi träffades för drygt tio år sedan. Förklarat att det inom mig finns en författare som en vacker dag kommer att ta över mitt liv. En typ som vill vara i fred och kanske åka iväg ibland och skriva. En typ som vill fly från verkligheten och vara otillgänglig periodvis. Han tycker att det är okej. (Kanske för att mitt vanliga jag inte skiljer sig så mycket från den där författaren som väntar på att komma ut.)

Ett annat sätt att hantera drömmen om att skriva är den här bloggen. Det visade sig vara ett ypperligt sätt att få uppmuntran och hämta inspiration från andra som delar min dröm. (Det ska bli så kul att se alla dessa drömmar omvandlade till böcker i framtiden!)

Även mina vänner får höra en del. Nyss ringde en som jag inte har pratat med på länge och frågade hur det gick med skrivandet. Hon är duktig på att ge uppmuntran och dela min glädje, så det samtalet gjorde gott. En annan vän har börjat fråga om NaNoWriMo. Hon hade sett ett tv-inslag med Katarina Wennstam och Mari Jungstedt, där de berättade att de åker på författarresor och skriver febrilt. ”Det borde vi göra” sa vännen till mig. Jag ska försöka få med henne i NaNo nästa år till att börja med. Sedan hoppas jag att det blir många författarresor.