Sista kapitlet

Medan stormen drog förbi i natt satt jag uppe och skrev. Det gick inte att sova när rutorna skallrade och vinden skrek. Några få timmars sömn blev det till sist, innan jag gick upp för att skriva det sista kapitlet på ett manus jag har arbetat med alldeles för länge.

Det känns fantastisk att äntligen ha skrivit slutscenen. Jag gjorde misstaget att flera gånger börja redigera manuset från början, vilket gjorde att de första sidorna blev väldigt välskrivna medan slutet fortfarande inte fanns nedtecknat. Men nu är det alltså skrivet.

Manuset är en kapitelbok för barn i 6-9-årsåldern. 27896 ord indelade i 29 kapitel.

Nu återstår en ordentlig redigering från början till slut. Några saker jag har kommit på under arbetet ska ändras/läggas till. Sedan kanske manuset får möta några några väl valda läsare innan det skickas iväg till förlag.

Det känns som ett bra utgångsläge inför det nya året.

Något annat som känns bra är att jag nu äntligen kan kalla mig författare på riktigt.

Ska jag skriva spökhistorier nu?

Jag gick en promenad i höstmörkret med barnen idag. Ficklamporna var med. Vi skulle leta efter spöken. Längst gångvägarna noterade vi att det var ganska många gatlyktor som var släckta. Trasiga? Vi började notera deras nummer för att felanmäla till kommunen. Medan vi gick där mellan släckte lampor, bland spöken och älvor, började en idé ta form. En bok. Spöken. Spänning. Barn. Mörker. 

Hm. Ska jag börja skriva sånt nu?
Vågar jag det?

Dagens ord: förtroende

Jag tror att jag kan lita på att du förstår andemeningen. Jag har fått förtroende för dig.

Så skrev en person till mig i ett mejl idag. En person som bidrar till en bok jag just nu redigerar. Det känns bra att läsa. Jag vill inte misshandla andras ord, få andra att känna sig missförstådda eller feltolkade. Men ändringar är nästan alltid nödvändiga för att en text ska nå sin fulla potential. Ibland kan det räcka att stryka första stycket. Eller sista. Ibland krävs mer än så.

Som skribent lägger jag hela tiden mina ord i andras händer. Redaktörerna tar emot dem, förvaltar dem. Somliga vårdar dem ömt och kontrollerar minsta ändring med mig först, även då det är ett uppenbart skrivfel. Andra är mer hårdhänta, kastar om, hugger av och misshandlar min text enligt eget huvud. Ibland läser jag inte ens mina egna texter, för jag vill inte veta vad redaktörerna har gjort med dem.

På bloggen är jag min egen redaktör.
Hör kan ingen stryka sista stycket.  
Inte ens om det saknar poäng.

25 000 ord

Eller 118 000 tecken. Så långt är det manus jag arbetar med nu. Även detta för barn, men lite större barn än Adam-böckerna.

Det är ett manus jag har arbetat med till och från i flera år. Det bygger på en riktigt bra grundidé, måste jag säga. Och titeln är klockren. Men om jag inte blir klar med det någon gång kan jag ju inte få förlagen att inse hur bra det är.

Alltså ägnar jag minsta lediga stund just nu åt att redigera. För berättelsen är klar, allt som ska hända har hänt. Nu måste jag bara få ordning på alla scener, skärskåda mina karaktärer och deras motiv, fundera på språket och orden, bygga ut vissa beskrivningar och stryka andra.

Egentligen är det ett ganska lustfyllt arbete, men jag blir så irriterad på mig själv att jag inte blivit klar tidigare. Målet var att skicka det till förlag under 2011.

Men var spelar det egentligen för roll om det blir i år eller nästa år. Huvudsaken är att jag skriver. Fortsätter att skriva. Och skriver vidare. Annars kommer jag inget vart. 

Idag inspirerad jag av Christin som skrivit så fint om att inte ge upp. Det var tur att hon inte gjorde det, för då hade det inte blivit något kontrakt med Gilla böcker. Stort grattis Christin!

Romanskrivarmånaden börjar snart!

Om exakt en månad startar romanskrivarmånaden NaNoWriMo. Ni som hängt med ett tag vet att jag deltog förra året. Det var otroligt roligt och givande – och det blev faktiskt en historia av det, som dock skulle kräva åtskilliga omgångar av redigering för att överhuvudtaget bli läsbar för någon annan än mig.

Det roliga med NaNo är att vem som helst kan delta. Det finns till exempel ett särskilt program för ungdomar och skolor. I senaste numret av Lära Stockholm har jag intervjuat en lärare på Skarpnäcks skola som låter sina elever delta. Läs artikeln här (på sid. 24-25, vilket motsavar sid. 13 i dokumentet).

I år står jag själv över, men jag hoppas att några bloggare med skrivklåda är med, för jag vill följa framstegen och heja på!

Så här ligger det till:

Jag har börjat jobba som lärare igen, visserligen bara deltid, men tämligen krävande ändå.

Min andra bok om Adam kommer i oktober, sista rycket nu för att färdigställa den.

Jag twittrar

Jag bloggar som vanligt på Debutantbloggen (som under sommaren förstärkts med Frida Skybäck. Det har ni väl inte missat?)

Därför har inte blivit så mycket tid för att blogga här. Och jag vet inte om det kommer att bli det heller.

När jag bloggar gör jag det för att jag själv har ett behov av det. Just nu är behovet av att älta skolrelaterade spörsmål större än behovet av att diskutera skrivande. Det lutar åt att jag börjar lärarblogga, parallellt med mina inlägg på Debutantbloggen.

Hur det blir på den här bloggen återstår att se. Troligen blir det några sporadiska tillrop då och då, så kom för all del tillbaka. Men bli inte oroliga om jag inte skriver på ett tag. Det betyder bara att jag har annat för mig. Okej?

Hjälp! Vad ska jag skriva om?

Ibland tänker jag att det var riktigt dumt av mig att ta över Debutantbloggen tillsammans med Oskar i år. Ingenting jag skriver är så ångestframkallande som det. Vet inte varför. (Eller jo, det vet jag: att inte skapa något själv från början utan behöva leva upp till ett gäng alldeles enastående företrädare är ganska uppfordrande.) Istället för att tänka på vad jag vill skriva om (som jag gör här) sitter jag och funderar på vad andra vill läsa om. Idiotiskt. Det är ju dömt att misslyckas.

Just nu sitter jag och bollar ett antal uppslag, men kan inte bestämma mig för något av dem. Jag skulle verkligen uppskatta lite input på vad som skulle vara intressant att läsa om, då jag själv helt verkar ha tappat förmågan att avgöra det.

Vad sägs till exempel om följande?

  • En författares omkringverksamhet – att föreläsa m.m. 
  • Hur viktigt är det att boken är inbunden?
  • Vilken språkversion av min bok säljer bäst? Och varför?
  • Därför väljer jag förlag framför egenutgivning
  • Vikten av att ha en god relation till sin förläggare
  • Mer om skrivprocessen och olika manus/projekt
  • Mitt ”följemejl” till Vivlio – helt oredigerat
  • Eller något helt annat? 

Josefin Schygge om sitt skrivande och andra boken

 

Josefin Schygge släppte nyligen sin andra bok Hjärtat power offFörfattarhuset och är nu ute på bloggturné. Den här veckan har jag den stora äran av välkomna henne till min blogg.
För en tid sedan fick jag Hjärtat power off i min hand utan att egentligen veta särskilt mycket om den. Efter några sidor kunde jag konstatera att jag verkligen gillade boken. Efter ett par kapitel kunde jag inte sluta läsa.
Hjärtat power off handlar en ung tjejs liv under en riktigt jobbig period. Sofie har förlorat sin pappa och försöker hitta en ny identitet genom att skaffa sig nya kompisar och nya (o)vanor. Hennes mamma fyller tomrummet efter sin man med arbete och ser inte vad som händer med Sofie.
När jag läste boken kom känslor från mig egen ungdomstid tillbaka, något som faktiskt var ganska jobbigt. Inte för att jag har varit med om något som ens liknar det som händer Sofie i boken, utan för att ungdomen för de allra flesta är en jobbig tid i livet. Jag beundrar Josefin Schygge som vågar och lyckas skriva om det. Hon väjer inte för det svåra men gottar heller inte ner sig i det. Hjärtat power off är en trovärdig och varm skildring av en ung människas identitetssökande. Läs den!
Men vem är Josefin Schygge? Jag bad henne berätta lite mer om sig själv och svara på några frågor.
Fullständigt namn: Maria Josefin Schygge
Bor: Huskvarna
Familj: Hundarna, mannen och barnet
Avskyr: Att avsky
Gillar: Utmaningar och potatismos
Beundrar: Mormor, för att hon kan konsten att bara vara det finaste som finns
Intressen: Träna
Dina böcker kommer ut på Författarhuset. Vad är det för slags förlag?
Författarhuset är ett mellanstort förlag som har sitt säte i Västerås. De ger i dagsläget framförallt ut barn- och ungdomslitteratur. Jag fick upp ögonen för förlaget genom ”Zebraflickan” och märkte snart att de är duktiga på att släppa fram debutanter.
Vilken research har du gjort för Hjärtat power off?
Google, är något av min bästa vän när jag skriver. Jag gör helt absurda sökningar mest hela tiden …
Kan du ge något exempel?
De kanske mest uppenbara google-sökningarna är dem som finns återgivna i boken, till exempel på Fentanyl. Jag jobbar ungefär på det sättet. Söker svar på faktafrågor, men jag kan även surfa in på Hemnet för att få uppslag till ett hem (fast då pratar vi ju inte google-sökningar längre).
Vem är den typiska läsaren av dina böcker? Är det någon du särskilt tänker på när du skriver?
Jag skriver inte speciellt för någon, utan vill att böckerna ska kunna tilltala alla utifrån något perspektiv.
Varför skriver du för ungdomar? Vad är det svåraste med det?
Jag skriver de berättelser som kommer till mig. De har hittills kategoriserats som ungdomsböcker. Jag antar att det svåraste med det är att sluta. Sen är det i allt skrivande en balansgång i till exempel dialogerna, vad är trovärdigt? Och att försöka undvika att bli alltför mycket den allvetande och i det här fallet vuxna författaren som ska peka och lägga allt tillrätta.
Hur gör du för att få dialogerna trovärdiga?
Stephen King har bra tips för dialogskrivande i sin ”To write”. Jag försöker få orden att prata för sig själva och inte lägga till en massa ”sa han glatt” och så vidare. Det ska framgå i konversationen och de element som man lägger in kring den hurdan stämningen är. På det sättet blir man även trovärdig. Sen får jag tänka till lite kring hur jag tror att ungdomar rimligen skulle kunna säga olika saker. Det blir en del strykningar av sånt man egentligen bara skriver och inte säger, av alltför många brådmogna kommentarer och så vidare.
Hur ser dina framtidsplaner ur när det gäller skrivandet?
Just nu handlar ganska mycket om att hålla ett öppet sinne för saker och ting. Jag har självklart målsättningar med mitt skrivande, saker jag vill förbättra, mål jag vill uppnå men det är inte det som är mitt fokus. Jag vill skriva, jag behöver skriva – och det som kommer i kölvattnet av det är en bonus. Jag antar att den flummiga slutsatsen av det blir att jag ska fortsätta vara sann mot mig själv.