skrivande

Jag vill vara spretig

En gång kallade en kurskamrat på universitetet en av mina texter för spretig. Hon gjorde det med viss beundran. ”Jag vill också skriva något sånt här!” sa hon.

Spretigt brukar vara något negativt, i alla fall på textnivå. Man jag är gärna spretig. När jag ser på mitt skrivande spretar det åt alla möjliga håll. Jag vill skriva för barn. Jag vill skriva för vuxna. Jag vill skriva för att underhålla. Jag vill skriva för att lära. Jag vill skriva för att berätta. Jag vill skriva kort och långt. Jag vill hitta på och skriva om verkligheten. Jag vill skriva i tidningar, på nätet. Jag vill skriva böcker. Jag vill skriva ord som ingen någonsin får läsa. Jag vill skriva och bli förstådd.

Ni fattar. Jag vill inte hitta hem och bli en eremit i något fack. Jag vill spreta vidare i olika slags texter.

Nyss frågade någon om jag ville skriva en bok ihop. Lek med tanken, sa hen. Jag leker med tanken. Jag gillar den.

Något nytt att bita i.

Rapport från ett sportlov

En veckas ledighet från lärarjobbet innebär ingalunda att jag slappar på soffan. Den här veckan har varit mer hektisk än vanligt. Förutom att färdigställa och skicka in provkapitlet på faktaboken har jag suttit på universitetet och jobbat med en gammal inlämningsuppgift, målat om vardagsrummet, varit en sväng på (lärar)jobbet och planerat lektioner, fått tre nya skrivjobb, intervjuat en lärare, varit med barnen hos tandläkaren och åkt en sväng till IKEA.

Därav det sporadiska bloggandet. Jag lovar dock att skriva mer så fort jag vet vad som händer med faktaboken. Båda förläggarna tackade för manuset och lovade att återkomma snart. Den ena var aningen mer positiv än den andra…

Nu ska det bli skönt med lite ledighet mer jobb.

Skickat!

Så där, nu har jag skickat provkapitlet på faktaboken till två förlag med lite olika inriktning. Får se hur de tar emot det. Förhoppningsvis med jubel och ett löfte om utgivning. Håll tummarna nu…

Världens bästa: att skriva faktabok

Inte visste jag att det var så roligt att skriva faktatexter för barn. Sjukt kul! Inte bara får jag själv fördjupa mig i ett intressant ämne och lära mig nytt. Jag får även vända och vrida på ord och meningar för att få till den mest korrekta och begripliga förklaringen av ett fenomen. (Det är tydligen inte självklart för alla som skriver faktaböcker för barn. Jag vet inte hur många obegripliga meningar och logiska luckor i förklaringar jag har stött på när jag gjort research och spanat in konkurrensen.) 

Men roligast av allt är att jag skriver tillsammans med än vän. Nu siktar vi på att få till ett grymt provkapitel att skicka in till förlaget, så att vi får klartecken att skriva färdigt hela boken. 

Bilden hittade jag här.

Ny idé!

Pratar med en lärarkollega om mina böcker. Hon gillar idén, men saknar tvåspråkiga böcker för äldre barn och ungdomar. Faktaböcker. Efterlyser ett visst ämne. Min hjärna registrerar, hennes ord får kontakt med något i mig, en gnista tänds. En idé! Jag kollar med en vän som råkar vara expert på området. Vill du skriva en bok med mig? Det vill hon. Jag kollar med min förläggare om hon vill ge ut en bok om ämnet. Det vill hon. Jag rusar till biblioteket, lånar det mesta som redan finns skrivet. Bläddrar. Läser. Öppnar Google-dokument, skissar strukturer, frågor, idéer. Googlar illustratörer. Läser. Skriver. Ringer. Sms:ar. Skriver. Läser. Stryker. Skriver om.

Det kan nog bli en bok, det här.

Koll på tidsperspektivet

Alla kapitel i en klump – sedan ingenting…

Granskningen av mitt manus fortsätter. Häromdagen gick jag igenom tidsperspektivet ordentligt. Jag visste att det behövde förtydligas och justeras, men inte hur mycket. Nu vet jag.

Jag har tänkt att boken utspelar sig under en termin i skolan. Den börjar i sen vinter och slutar i försommar. Under skrivandet har jag inte ägnat det exakta datumet några tankar, utan skrivit ”nästa dag”, ”under några veckor” och liknande, samt kryddat med en och annan beskrivning av årstidsväxlingarna. På så vis trodde jag att jag skulle komma fram till maj/juni i slutet av boken.

Vid en närmare kontroll av vad jag faktiskt har skrivit visar det sig att bokens handling är förlagd mellan början på januari och mitten på mars. Inte riktigt som jag tänkt.

Vad som är värre är att nästan halva boken utspelar sig under tre dagar, resten är spritt över två månader. Det här hade jag också en känsla av medan jag skriv, men inte till vilken grad.

Insikten är alltså att det fortfarande återstår väldigt mycket arbete med manuset. Dels måste jag stryka de scener som inte för handlingen framåt, dels måste jag flytta och ändra i tipsperspektivet på resten av scenerna.

Det skulle kunna kännas motigt, men just nu tycker jag att det är ganska kul. Att det faktiskt finns så mycket jag kan göra för att göra mitt manus bättre, innan jag låter någon annan läsa det.

Ett könsbyte räddar karaktärerna

Om jag skulle ta och byta egenskaper med min man?

Jag kallar mig feminist och anser mig vara tämligen medveten om könsroller och dess konsekvenser för vårt individuella handlande. Ändå händer det att jag fastnar i stereotyper när jag skriver.

När fingrarna dansar över tangenterna smyger det sig in en och annan slentrianmässig beskrivning eller replik. En kvinna som fnittrar. En man som talar uppfordrande till sin son. I genomläsningen av manuset får jag syn på dessa pinsamheter och undrar om de verkligen kommer ifrån mig.

Igår tänkte jag en hel del på karaktärerna i mitt nya manus, framförallt två av dem: huvudpersonens mamma och pappa. (Ja, man kan kritisera mig för att vara heteronormativ genom att ge honom en sådan föräldrauppsättning.) Ingen av dem är särskilt minnesvärda. Inte heller trovärdiga. Det är något som skaver i dem. En dissonans mellan deras attribut och deras handlande.

Plötsligt slog det mig vad som var fel: de hade fått varandras egenskaper! Ett könsbyte är enda lösningen.

Ju mer jag tänker på det, desto bättre ter sig idén. Om jag låter mamman kliva in i pappans scener och pappan ta mammans roll, kommer de båda två att bli levande människor istället för stereotyper. Precis som en karaktär ska vara.

Nu återstår bara att ändra i manuset.

Häxorna visar vägen

Just nu läser hela familjen den här boken tillsammans. Las brujas av Roald Dahl (Häxorna på svenska). Högläsningen har blivit en gemensam rutin där vi turas om att läsa. Jag dramatiserar gärna och gör olika röster. Sexåringen ljudar sig genom orden och brottas ibland med de bokstäver vars spanska ljud skiljer sig från det svenska. Åttaåringen är lite blyg, men när hon väl läser går det som en dans. Maken läser rakt upp och ner, med fick en uppmaning från barnen att vara med dramatisk idag.

Det brukar heta att man ska läsa sitt eget manus högt, för att höra hur väl det funkar. Jag tycker att det är minst lika viktig att läsa andras böcker högt, i alla fall om man skriver för barn. Det är ofta uppenbart ganska snart vad som funkar och vad som inte gör det. I fallet med Häxorna är det en kombination av ett riktigt bra berättande, fartfyllda scener och ett språk som flyter utan att vara utslätat som gör läsandet så angenämt.

Det manus jag arbetar på just nu har ungefär samma målgrupp som Häxorna. Jag tror att min historia kan bli minst lika läsvärd – nu gäller det bara att få till det där flytet. Inte alls så lätt som att läsa högt, men minst lika roligt.

Att föra bok och att skriva bok

Första måndagen 2012 och jag ska ägna den åt att göra klart bokföringen för 2011. Alla papper i ordning inför det nya året.

Sedan, när jag har koll på skatter och annat, ska jag med samma noggrannhet ge mig på texterna. Först i kön står några texter som ska skrivas för en tidning. Men sedan: manuset! Det som ska bli en kapitelbok för barn så snart jag synat tidsperspektiv, karaktärer, konflikter och scener ordentligt och skalat av en sisådär 40 procent av texten. (Det motsvarar drygt 11 000 ord!)

Målet: att skriva avtal om utgivning med ett sort förlag i år.

”40 procent av texten är överflödig”

I senaste numret av tidningen Skriva delar fyra författare med sig av en rad intressanta tips i artikeln ”Ge ditt skrivande en vitamininjektion”. Stewe Claeson säger en sak som jag fastnar särskilt för. Han betonar hur viktig det är att rensa i texten och påstår att ”alla texter är ungefär 40 procent större än de borde vara”.

Nu när jag sitter med ett manus framför mig som ska redigeras kan jag inte släppa siffran 40 procent. Tänk om jag skulle kunna stryka nästan hälften och fortfarande ha kvar storyn. Tanken kittlar. Han har nog rätt, tänker jag. Varje ord i manuset måste ha en ”inre nödvändighet”, det ska inte gå att slita några stycken ur min text utan att den blir förändrad.

Nu återstår bara den knepiga biten: att identifiera de 40 procent av texten som är överflödig.