skrivande

Att bli publicerad. Del 1: Insändare

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Idag fick jag hem en tidning som har skrivit tre artiklar i. Jag bläddrar snabbt igenom den och konstaterar att det blev bra. Snygga bilder, tydlig layout och bra rubriker. Att mina texter syns i tidningar har blivit självklart. Men jag minns fortfarande den allra första gången jag såg mina egna ord i tryck.
Jag var 10-12 år och hade skrivit en insändare till Kamratposten. Jag satt som vanligt och ögnade igenom innehållet när min blick fastnade på den påhittade signaturen jag hade använt. Där var den, under en kort text i avdelning ”Svar på tal”. Pulsen steg. Jag studerade texten, ord för ord. Ord som jag hade skrivit. Jag fattade knappt att det var sant.
Gång på gång tänkte jag på processen som hade lett fram till publiceringen. Först jag själv som satt och skrev hemma. Hur jag lade ner texten i ett kuvert och skrev adressen till KP på framsidan. Slickade på frimärket och tryckte fast det i hörnet. Hur jag sedan lade brevet på brevlådan. Posten som såg till att det hamnade på KP:s redaktion, där någon öppnade brevet, läst det och fattade det avgörande belutet: detta ska vara med i tidningen. Sedan skrevs det  in i en dator, layoutades och gick till tryck. Och där, i något avlägset tryckeri, hade det magiska skett. Mina ord hade fästs på tusentals papper som en del av en riktig tidning, som skulle läsas av tusentals unga människor i hela landet. Det var så stort att det nästan var obegripligt. Mina ord. I en tidning. 
Under några år skrev jag insändare i bland annat lokaltidningen och Expressen. Varje gång var det lika kul att se signaturen pryda mitt ofta uppstudsiga eller moraliserande lilla textstycke (för vem kan vara mer orubblig i sina tankar än en tonåring som fått syn på omvärlden och dess brister?). Men så småningom tröttnade jag. Ville skriva något annat. Mer om det i del 2 av min lilla serie om att bli publicerad.

Dra igång en skrivgrupp?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det ensamma skrivarbetet vs. det gemensamma skapandet. Författaren Johanna Lindbäck  berättar idag mer om sin grupp i ett inlägg på sin blogg. Jag blir sugen på att försöka dra ihop en egen grupp, för ännu inte publicerade författare som vill skriva för barn och/eller ungdomar. Att kunna träffas några stycken regelbundet och diskutera  skrivandet skulle kunna bli en stor hjälp. Samtidigt känner jag tveksamhet. Det gäller ju att alla kan ta och ge kritik, att man skriver till ungefär samma målgrupp (eller?) och ligger på samma ”erfarenhetsnivå”, som Johanna beskriver det.

För mig, som vill gå från att vara lärare och skribent till att skriva skönlitteratur för barn, vore det intressant att hitta fler i samma sits. Någon som är intresserad?

Vill svenska förlag ha en dummy?

Sofia skrev en kommentar på ett tidigare inlägg: 
Jag läste checklistan för barnboksskrivande som du länkade till nedan och jag undrar om du vet ifall det det är så det fungerar i Sverige med, jag menar det där med att man gör en dummy? Jag har läst om det tidigare i engelska böcker om barnboksskrivande men jag har aldrig sett det här i Sverige, att förlagen vill ha en dummy-bok?
Jag tog med mig frågan hit till Göteborg och ställde den idag till två personer med koll på barnboksbranschen i Sverige. Här är deras svar.
Johanna Rubin Dranger:
– De elever som går barnbokskurser hos oss på Konstfack och sedan ska presentera för förlag gör ofta omslag och två illustrationer, plus textmanus. Visst kan man skissa upp hela boken, men det blir ju mera jobb.
Marie Tomicic, Olika förlag:
– Vi vill gärna se ett par illustrationer så vi får en känsla för din stil. Man behöver inte skissa hela boken. Skicka med vanliga posten, inte mejl.  

Gemensamt idésprutande bättre för kreativiteten?

Idag var jag på idémöte hos en tidning som ska byta skepnad. Ut med det gamla, dags att tänka nytt. Vi var ett gäng människor med olika bakgrund och erfarenhet som satt och kläckte idéer. (Finns det något roligare?)  I en grupp kan det blir en intressant dynamik. Någon säger någonting som får mig att tänka på något annat och så vips poppar en briljant idé upp i skallen. Eller så var den inte så bra, men jag kan slänga ur mig den i alla fall, och då för en tredje en lysande idé…

En svårighet med att skriva är möjligen att hela tiden vara ensam i sammanträdesrummet där idéerna ska spruta. För även om man själv är full av bra idéer behövs också motstånd, någon som säger: Nej, nu tänker du fel! Eller: Det låter bra, men blir det inte ännu bättre om man gör på det hör viset?
Läste att paret bakom bakom Kepler åker runt i bil och dryftar idéer med varandra. Andra anlitar en skrivcoach. Men hur gör alla författare som är helt ensamma med sitt skrivande? Behöver man ha någon i sin omgivning som är villig att lyssna till allt babbel om ett gäng personer som inte finns annat än i ens eget huvud, eller går det att skapa brainstorming-möten med sig själv?

(Precis när jag har publicerat det här inläggen snubblar jag in på Johanna Lindbäcks blogg och ser att hon har en skrivgrupp. Blir nyfiken. Det låter givande!) 

Vad skiljer publicerade författare från refuserade?

Det här var ju väldigt fiffigt – en sida där man kan följa ett gäng bloggar om skrivande. Jag hittar bland annat en intressant reflektion över vad som skiljer publicerade författare från refuserade av Ann Ljungberg (som även står bakom samlingssidan). Hon räknar upp bland annat envishet, kaxighet och egen röst som viktiga egenskaper. Samt att inte kunna låta bli att skriva.   

Hans-Olov Öberg lägger till en viktig punkt: att lära känna förlaget. Just detta har varit nyckeln för mitt projekt ett, som är på god väg att accepteras av ett förlag. Jag vände mig bara till det förlag jag visste var specialiserat på den typ av böcker det handlar om. Om ungefär en månad ska vi ses och då avgörs om det blir någon utgivning eller ej.

En annan sak som jag gissar kan spela stor roll, men som är svårt att påverka själv, är bra tajming. Att ligga rätt i tiden. Lyckas pricka in en potentiell försäljningssuccé genom att erbjuda ett manus som fyller ett tomrum på marknaden eller ett behov hos läsarna.

Kört fast

I ett par dagar har jag suttit och pillat med projekt ett (som består av två manus om samma pojke och riktar sig till barn upp till tre år). Det ena manuset är jag nöjd med – det handlar om ett specifikt problem, det finns två tydliga karaktärer och en knorr på slutet. Men det andra manuset, som egentligen är det första, det som introducerar pojken för läsarna, har jag kört fast med. Jag har ändrat fram och tillbaka, lagt ihop flera olika idéer i samma text och nu känns det som en enda soppa. Det är någonting som inte stämmer i texten, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Irriterande.

Jag tror det vettigaste att göra är att lägga bort manuset. Illustratören har redan börjat skissa och ett möte med förlaget är inbokat. På mötet får det avgöras om texten funkar eller ej. Jag har i alla fall ett manus som jag vet är bra.

Egna barnen som förebilder

Camilla Läckberg ger sin in i en ny genre och skriver barnböcker. Den egna sonen Charlie förvandlas till Super-Charlie: ”Han är egentligen inte en vanlig bebis – på nätterna är han en superhjälte, och på dagen bara låtsas han vara en vanlig bebis” skriver Läckberg på sin blogg. Det får mig att fundera på hur vanligt det är att de egna barnen blir förebilder för karaktärerna i en författares böcker. En annan ”kändismamma” som skriver barnböcker är Katerina Janouch. Hennes barnboksserie handlar om en  flicka som heter Ingrid, precis som hennes egen dotter.

Barbara Voors har tagit hjälp av döttrarna på ett mer subtilt vis. När hon skrev sitt första barnboksmanus läste hon dagens text högt för dem på kvällen.

Började de leka med annat eller fråga varför Pelle i skolan hade slagit till dem, insåg jag att det var för trist eller präktigt. Jag fortsatte med denna teknik att testa allt på dem i de övriga två böckerna i samma serie.

Jag provade också samma teknik i somras då jag skrev om hela manuset till projekt tre. Det var väldigt givande att läsa högt. Inte bara för att se hur barnens intresse steg eller dalade, utan för att höra vad som lät bra och vad som behövde förbättras i min egen text. Efter att ha läst ett kapitel som kändes alldeles för platt skrev jag om en scen och utvecklade samspelet mellan karaktärerna. Det är fortfarande en av de scener i manuset jag är mest nöjd med.

Att namnge karaktärer efter mina barn känner jag mig dock mer tveksam till. Känns lite fantasilöst. Roligare att få hitta på nya namn. 

Bränsle

Lite vaniljyoghurt med müsli får fungera som bränsle när jag sätter mig ner och arbetar med mitt manus till kapitelboken (projekt två). Jag har omkring 45 sidor text, som ska skrivas om från början till slut. Försöker hinna med ett par sidor om dagen. Det är inte mycket, men jag kan i alla fall känna att jag är på rätt väg. Grundberättelsen tror jag på, men jag behöver förbättra mycket i manuset. Just nu försöker jag se till så att allt hänger ihop. Vissa saker måste förtydligas och ibland behöver nya scener läggas till.

(Untitled)

Jag halkade in på Debutantbloggen där Nene Ormes tipsade om  den här boken: Booklife av Jeff Vandermeer. En bok om hur man kan ”hantera sitt skrivande professionellt”. Jag ska beställa den på en gång. Visserligen har jag redan ganska många böcker om att skriva, men de flesta handlar uteslutande om hantverket i sig, konsten att skriva en bok. Här verkar det mer vara råd om hur man ska förhålla sig till allt runtomkring. ”Jag önskar att jag läst den här boken innan jag började skicka runt mitt manus” skriver Nene på Debutantbloggen. Jag hoppas att boken ska vara till hjälp i min strävan efter att bli publicerad.

Checklista för barnboksskrivande

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }ol { margin-bottom: 0cm; }ul { margin-bottom: 0cm; }

Amanda publicerade igår en lista i tio steg för alla som vill bli bilderboksförfattare. Jag började genast analysera mitt första projekt utifrån listan. Projektet består av två manus om samma huvudperson och vänder sig till barn 0-3 år.  En förlagskontakt är etablerad, en illustratör inblandad, men det finns fortfarande inget kontrakt. OK, då kör vi. (Amandas råd i fetstil.)
  1. Var passionerat intresserad av barn- och bilderböcker. Med två barn hemma blir det mycket läsning: läxläsning, högläsning av bilderböcker och kapitelböcker, läsning tillsammans med sjuåringen och en och annan utflykt till biblioteket. Dessutom läser vi böcker på två språk och jag släpar med mig massor av böcker från semestern i det andra landet, vilket ger an bra känsla för vad som sker inom barnlitteraturen där. Men det kan alltid bli bättre. Alltså: Fler besök på biblioteket i framtiden.
  2. Om du inte är professionell illustratör ska du aldrig göra bilderna. Nej, det skulle aldrig falla mig in, även om jag har en föreställning om hur bilderna skulle kunna se ut.
  3. Om du ÄR illustratör: skicka aldrig färdiga illustrationer, gör aldrig en dummy åt en blivande författare utan kontrakt.Den här punkten handlar egentligen inte om mig utan den illustratör jag har involverat. Denne har enligt råden gjort både rätt och fel. Det finns inget kontrakt ännu, ändå har han börjat skissa.  Det handlar om ganska enkla blyertsskisser som fångar en känsla och ett uttryck. Förlaget har visat sitt gillande och näst på dagordningen står ett möte mellan mig, illustratören och förlaget.
  4. Omfånget är 12 uppslag. Alltid 12 uppslag. Det här hade jag koll på, ändå gjorde jag om mitt dokument inspirerad av Amandas modell. Jag lade in min text i en tabell. I vänsterkolumnen står ”Uppslag 1” o.s.v. I högerkolumnen finns texten. De tydliga ramarna synliggjorde omedelbart saker jag inte riktigt sett tidigare i texten. Ska definitivt arbetare vidare i tabell-formatet.
  5. Du ska inte skriva rimmande och du måste kunna skriva kortfattat. Nejdå, inga rim. Eller jo förresten, det förekommer ett litet rim i en av texterna. Det bara blev så och det kändes bra att läsa högt. Får se om det får vara kvar. Kortfattat är det absolut och det är just det som är så svårt. Att fånga allt i två-tre ord. Att både säga det som måste sägas och lämna utrymma för läsaren och illustratören att fylla i. Det går att pilla och fila hur mycket som helst på varenda lite mening.
  6. Presentera en karaktär (eller några). Japp, det gör jag. Ett barn, en vuxen och eventuellt ett husdjur i bakgrunden.
  7. Ge läsaren en känsla av en plats och introducera en konflikt. Platsen har jag koll på, men konflikten kan bli tydligare i min första text.
  8. Och så den o-så-viktiga knorren på slutet. Det här har min förlagskontakt tjatat om och jag har skrivit om och försökt få till det på olika sätt. Så plötsligt när jag läste listan poppade det till i hjärnan och nya knorrar dök upp. Lite mer tillspetsat, mer ”aah”. Tack för det, Amanda.
  9. Glöm inte humorn. Humorn för bövelen! Glöm inte heller ditt omdöme.  Visst finns det en dos humor, särskilt med mina nya knorrar. Omdömet är inkopplat. Har redan ruckat på integriteten för att tillmötesgå förlagets krav på anständighet.
  10. Kolla bibblan och bokhandeln efter förlag som ger ut saker som liknar ditt manus. Manuset vänder sig till en väldigt specifik grupp och det finns ett förlag som specialiserat sig på just denna typ av böcker. Jag har som sagt redan en dialog med förlaget och planerar ett möte. Just detta förlag kanske inte kommer att ge mig ett storartat genombrott, men det är ett sätt att FÅ IN EN FOT.
Och jag håller med om att det är drygt att tänka ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?” Jag sa själv precis så för tio år sedan (se tidigare inlägg ang. tredje projektet) och arbetar fortfarande med den idé som föddes ur min och min väns dryghet. Nu vet vi. Det är ett jävla slit att skriva en barnbok. Det kräver att man vet vad man vill ha sagt till vem. Och det kräver minst lika mycket hantverk som allt annat skönlitterärt skrivande. Nu hoppas jag bara att allt mitt arbete ska ge resultat.