Navid är 17 år och från Afghanistan. Nu är han i Sverige på ett boende för ensamkommande ungdomar. Han är ensam och vilsen. Han tänker på sin mamma och undrar var hon är. I ett flyktingläger i Iran finns Navids mamma Donya. Hon undrar var Navid är och om han lever. Hennes högsta önskan är få träffa honom igen.
Skriven tillsammans med Christina Wahldén.
Omslagsfoto: Malin Hoelstad
Vilja förlag, januari 2017
Läs mer på: viljaforlag.se
Mer om boken:
→ Det synliggjorda litteratursamtalet – artikel i Lisetten av Jonas Asklund
→ Varför ska jag inte berätta? Litteraturarbete som språkintroduktion i Educare av Jonas Asklund
→ Läs en intervju med Annelie om boken i tidningen Mitt i!
Sagt om boken:
Jag kan inte sluta läsa. (…) När jag läser det sista kapitlet gråter jag.
Ann-Marie Körling, lärare och läsambassadör på sin blogg
Det är en berättelse som kräver både eftertanke och känslomässig lyhördhet av läsaren. (…) De båda huvudpersonernas migration skildras alltså såväl ur sonens som ur moderns perspektiv i en form av en kronologiskt berättad parallellhandling, vilket gör att berättelsen innehåller intressanta informationsluckor men också en tydligt framställd spänningskurva.
Du vet, den boken handlar om oss, om sådana som vi är, precis så som vi har det. Jag vill också skriva en bok!
Fayegh Hassani, elev på Viskastrandsgymnasiet i Borås
Moderns och barnets parallella berättelser flätas kronologiskt boken igenom, vilket skänker ett tydligt spänningsdriv åt denna tungt mardrömslika och hjärtskärande skildring kring ett av vår tids mest alarmerande katastroftillstånd.
Kristofer Flensmarck, BTJ