En liten utmärkelse

När jag kom hem från min joggingrunda i morse upptäckte jag att jag hade fått en utmärkelse av en namne: Annelie som bloggar från Australien. Tack för det!

Meningen är att jag ska nominera sju nya bloggare och skriva sju intressanta saker om mig själv. Med tanke på att utmärkelsen har farit runt en tid gissar jag att flera av de bloggar jag gillar redan har uppmärksammats och avstår därför att nominera fler. Mina favoriter finns i kolumnen till höger, som fylls på hela tiden.

Då återstår alltså sju intressanta saker om mig själv. 

1. Jag åkte på språkresa med en kompis till England när jag var 14. I samma grupp fanns en kille som vi både blev lite förtjusta i. Idag är han en mycket uppmärksammad svensk författare. Och min förtjusning har övergått i beundran.

2. När jag var 19 stack jag till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. Eller jo förresten, jag kunde säga ägg, tack och dolkstöt.

3. Mitt första barn fick jag när jag var 22. Hon döptes efter en finlandssvensk författarinna.

4. Mitt andra barn föddes hemma. Det var inte planerat, men det gick bra ändå.

5. Om jag fick ett tredje barn är jag rädd att det skulle födas i kön på Konsum, eftersom det gick så fort med tvåan.

6.  Jag tar snart en lärarexamen, men är osäker på om jag vill jobba som lärare. Det finns så mycket annat som lockar.

7.  Jag är övertygad av att jag kommer att nå mina mål, men även öppen för möjligheten att jag lider av hybris.

I simhallen

Jag brukar alltid snegla lite mot de där föräldrarna i simhallen som inte hoppar i och simmar med sina barn utan slår sig ner fullt påklädda på en bänk och sitter och glor i 30 minuter. Varför inte passa på och ha lite kul med kidsen?

Men idag fick jag syn på en ung pappa som satt och läste vid poolkanten. I ena handen hade han en av Katarina Mazettis böcker. I den andra ett svensk-franskt ficklexikon. Kunde inte låta bli att tycka att han hade gjort ett intressant val. Litteraturen framför verkligheten.

Intrigen är klar

Låg och funderade inatt på den där romanen jag kanske ska skriva i november. En idé jag fick för ett par år sedan kom tillbaka till mig. Någonting jag gärna vill utforska.

Miljön är given. Min huvudperson likaså. En död kropp hittas. Inte för att jag så gärna vill skriva deckare, för det vill jag inte. (Läser knappt deckare, så det vore förmätet av mig att tro att jag skulle kunna göra det ”bättre” än Läckberg & Co.)

Kroppen dyker upp för att landskapet kräver det, för att jag inte kan motstå att ta reda på vad som skulle kunna hända,  för att det blir ingången till hela berättelsen. Jag antar att det måste finnas en och annan polis i periferin, men min huvudperson är – föga förvånande – lärare. Den döda är hennes elev. Efter dödsfallet drabbas läraren naturligtvis av en stor sorg. Samtidigt försöker hon undervisa sin klass, leda sina kollegor och ta reda på vem eleven egentligen var.

Det är grundstoryn, som jag gärna delar med mig av. För det som kan göra min berättelse unik ligger inte i intrigen, utan i egna erfarenheter jag kan använda mig av, som gör att det inte är enbart en simpel jakten på mördaren-historia utan en berättelse om helt andra saker. Vilka de sakerna är låter jag förbli höljt i dunkel, i alla fall november månad ut. För nu är jag taggad. Vill börja skriva. NU!

Man kanske skulle skriva en roman?

I morse satt jag och bläddrade i  Svensk bokhandel katalog, där årets debutanter presenterar sig. Ofta berättar de hur det kom sig att de skrev en roman. Jag läste det där och tänkte: vad fan, jag kanske skulle ta och skria en roman. Sedan skrev Amanda ett enormt peppande inlägg om att november är romaskrivarmånaden. Kommentarerna översvämmas av folk som gärna vill, men ”inte har tid”. Jag tänkte också så. En liten stund. Sedan tänker jag på att jag i våras jobbade 80% som lärare, pluggade 50%, frilansade som skribent, hade några olika förtroendeuppdrag och försökte vara mamma/fru/vän. Det gick, även om jag var på gränsen till utbränd när det blev sommar. Nej, jag var inte en toppenmamma varje dag. Ibland prioriterade jag fel, tyckte andra. Men det gick. Jag gjorde ett bra jobb, tog mina poäng på universitet och fick skriva i tidningar jag gillar. Sedan åkte hela familjen iväg sex veckor till Mexiko och där presterade jag ingenting. (Eller jo, jag skrev om hela projekt tre-manuset.)

Så, why not? Jag har tre månader på mig att skriva min magisteruppsats, ungefär. Kanske kan jag klämma ur mig en roman också, när jag ändå är igång…

Att bli publicerad. Del 2: DN:s ungdomssida

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

När jag var i yngre tonåren hade Dagens Nyheter en sida för barn- och ungdomar. Vid ett tillfälle sökte de nya ungdomsskribenter och jag skickade in en text. Det var ett utdrag från min dagbok som jag bara hade ändrat några namn i. Kontentan var att föräldrar var jobbiga typer.
Jag blev kallad till ”intervju” på DN:s redaktion. Andaktsfullt steg jag in i det inglasade konferensrummet och slog mig ned vid det ovala bordet tillsammans med två andra hoppfulla unga skribenter. Det enda jag minns är att de frågade om var om vi skulle våga ringa upp kända personer. Jag var ganska blyg av mig på den tiden, men kände mig helt säker på att jag skulle få uppdraget och försökte måla upp en bild av mig själv som självsäker. ”Självklart!” svarade jag nonchalant. Jag sneglade över bordet på tjejen som satt där. Hon såg så liten ut. Det här skulle jag kamma hem.
När telefonsamtalet kom var fick jag veta att jag inte hade blivit utvald. Snopet. Men de ville gärna publicera min text. Efter ett par veckor kunde jag slå upp Dagens Nyheter och se min egen text där, snyggt illustrerad av ett proffs. Bilden föreställde två jättestora vuxna som stod och tjatade från varsitt håll, men min text inklämd mellan dem. Väldigt effektfullt.
Under det kommande året fick jag sedan läsa vad de lyckligt utvalda ungdomarna skrev om på ungdomssidan. En av dem var den där lilla tjejen som hade suttit mitt emot mig vid konferensbordet. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel. Men jag kan i alla fall stoltsera med att ha skrivit för DN. 

Del 1: Insändare 

Mer om vuxenförfattarna som vill skriva för barn

Idag plockade jag fram Svensk Bokhandels katalog över höstens utgivning som jag fick med mig från bokmässan. Jag hittade två artiklar som handlade om vuxenförfattare som vill skriva för barn. Det var alltså inte bara en känsla, utan fenomenet har ökat markant.

I artiklarna uttalar sig några förlag om trenden. Vissa, som Rabén & Sjögren, söker aktivt efter vuxenförfattare som skulle kunna skriva för barn. Andra är mer avvaktande. Alla verkar dock vara överens om att det inte är självklart att man kan skriva för barn bara för att man är duktig på att skriva romaner. Även etablerade författares barnboksmanus kan bli refuserade.

Ändå verkar det vara lättare för redan etablerade författare att slå sig in på barnboksmarknaden. Piratförlaget har till exempel gett upp ett par titlar på Lilla Piratförlaget. Men tanken är inte att hitta nya författarskap utan låta de egna författarna även skriva för barn.

Skrivarkurs till våren?

Den här terminen skriver jag magisteruppsats. Sedan är jag färdigutbildad. Kan ta examen. Vara lärare på riktigt.

Men jag vill ju skriva. Gärna plugga också. Äntligen kan jag läsa kurser för att jag vill, inte för att jag måste. Därför blev jag glad när jag hittade en distanskurs på Karlstads universitet i vår: Att skriva för barn och ungdom. 

Anmälan är inskickad.  Nu återstår att se om jag blir antagen. Och om kursen verkligen leder till att mitt skrivande utvecklas.

Att bli publicerad. Del 1: Insändare

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Idag fick jag hem en tidning som har skrivit tre artiklar i. Jag bläddrar snabbt igenom den och konstaterar att det blev bra. Snygga bilder, tydlig layout och bra rubriker. Att mina texter syns i tidningar har blivit självklart. Men jag minns fortfarande den allra första gången jag såg mina egna ord i tryck.
Jag var 10-12 år och hade skrivit en insändare till Kamratposten. Jag satt som vanligt och ögnade igenom innehållet när min blick fastnade på den påhittade signaturen jag hade använt. Där var den, under en kort text i avdelning ”Svar på tal”. Pulsen steg. Jag studerade texten, ord för ord. Ord som jag hade skrivit. Jag fattade knappt att det var sant.
Gång på gång tänkte jag på processen som hade lett fram till publiceringen. Först jag själv som satt och skrev hemma. Hur jag lade ner texten i ett kuvert och skrev adressen till KP på framsidan. Slickade på frimärket och tryckte fast det i hörnet. Hur jag sedan lade brevet på brevlådan. Posten som såg till att det hamnade på KP:s redaktion, där någon öppnade brevet, läst det och fattade det avgörande belutet: detta ska vara med i tidningen. Sedan skrevs det  in i en dator, layoutades och gick till tryck. Och där, i något avlägset tryckeri, hade det magiska skett. Mina ord hade fästs på tusentals papper som en del av en riktig tidning, som skulle läsas av tusentals unga människor i hela landet. Det var så stort att det nästan var obegripligt. Mina ord. I en tidning. 
Under några år skrev jag insändare i bland annat lokaltidningen och Expressen. Varje gång var det lika kul att se signaturen pryda mitt ofta uppstudsiga eller moraliserande lilla textstycke (för vem kan vara mer orubblig i sina tankar än en tonåring som fått syn på omvärlden och dess brister?). Men så småningom tröttnade jag. Ville skriva något annat. Mer om det i del 2 av min lilla serie om att bli publicerad.

Göteborgs konstmusem

I söndags hade jag några timmar att fördriva i Göteborg innan tåget skulle ta mig tillbaka till Stockholm. Istället för att besöka den knökfulla mässan ännu en dag gick jag på Göteborgs konstmuseum. Vilken plats! Jag skulle vilja flytta in där några dagar med min dator och bara sitta och skriva framför en tavla i taget. Om nyfikenheten är drivkraften för en författare är konsten en utmärkt plats att väcka den. Ingenting går upp mot att stå framför originalverken. Ljuset! Pendeldragen! Detaljerna! Och framförallt: Frågorna!

Framför Nils Forsbergs oljemålning Akrobatfamilj inför cirkusdirektören blir jag stående en bra stund. Jag ser på pojken. Hans kropp. Hans ansiktsuttryck. Så på pappan. Hans ansiktsuttryck. Slutligen direktören och hans bistra uppsyn. Vad rör sig genom pojkens huvud? Stoff för en bok!

Samma sak med Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd. När jag står framför den enorma tavlan får jag syn på detaljerna som aldrig syns i konstböckerna eller jpg-arna. Blodet som droppar från jaktbytet ner i fotspåren i snön.  Pojken tätt intill sin far. Hur har deras dag varit? Vad händer efter att soldaterna och kungens lik har passerat? Stoff för en bok!

Och så fortsätter det, sal efter sal. Jag var tvungen att köpa några böcker i museets fina butik, för att försöka få med mig lite av magin hem.

Dra igång en skrivgrupp?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det ensamma skrivarbetet vs. det gemensamma skapandet. Författaren Johanna Lindbäck  berättar idag mer om sin grupp i ett inlägg på sin blogg. Jag blir sugen på att försöka dra ihop en egen grupp, för ännu inte publicerade författare som vill skriva för barn och/eller ungdomar. Att kunna träffas några stycken regelbundet och diskutera  skrivandet skulle kunna bli en stor hjälp. Samtidigt känner jag tveksamhet. Det gäller ju att alla kan ta och ge kritik, att man skriver till ungefär samma målgrupp (eller?) och ligger på samma ”erfarenhetsnivå”, som Johanna beskriver det.

För mig, som vill gå från att vara lärare och skribent till att skriva skönlitteratur för barn, vore det intressant att hitta fler i samma sits. Någon som är intresserad?