Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

NaNoWriMo – här kommer jag!

Igår kväll anmälde jag mig till romanskrivarmånaden NaNoWriMo. Målet är att få ihop en roman på minst 50 000 ord under november. Inte en färdig bok, utan ett råmanus att arbeta vidare med vid tillfälle.

Idén som jag ska omvandla till ord har jag haft ganska länge. De senaste dagarna har jag gått omkring och funderat på formen.  Igår stor jag inte längre ut med att bara planera, så jag öppnade ett nytt dokument och skrev fritt. Korta stycken, olika röster, bara för att närma mig berättelsen. Det häftiga var att när jag började skriva hände någonting med karaktärerna. De visade sig. Och de har varit med om saker jag inte hade en aning om.

Jag ska försöka att hålla mig till första november innan jag börjar skriva på allvar. Men det kommer att bli svårt. Det är så roligt.

Roligt var också mejlet man fick efter att ha registrerat sig. Lagom uppmuntrande och komiskt. Sånt gillar vi.

Ett mästerverk som hyllar fantasin

Jag älskar barnböcker som är stora, påkostade, genomtänkta och läsvärda. En av mina absoluta favoriter handlar om lille Salvi.

En dag när han springer barfota på stranden finner han en nyckel. Han tar upp den och ger sig iväg för att ta reda på vart den leder. Fantasin visar honom vägen.


 Han är med om de mest häpnadsväckande saker. Halvvägs springer han in i en kock som gräddar klockor.

 I slutet av boken är Salvi vuxen. Han överger aldrig sin barndoms drömmar.

Boken heter El Pequeño Dalí och är skriven av Anna Obiols. De hänförande illustrationerna är gjorda av Subi. Originalet är på franska. Jag har den spanska versionen och ser att den finns även på engelska. Kan inte förstå att den inte har givits ut på svenska.

Om Murakami, löpning och motståndskraft

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag var ute och sprang i morse. Sju och en halv kilometer. När jag stod och pustade ut efteråt plingade det till i mobilet. Ett mejl. Det var en refusering på ett manus jag nästan hade glömt bort att jag skickat iväg. Standarsvar. Inget personligt mer än mitt förnamn och ett käckt utropstecken på svenskt vis. 
Just nu läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, där han drar många paralleller mellan att skriva och att springa. En av hans teser går ut på att författare behöver en stark kropp för att stå emot allt jobbigt de måste ägna sina tankar åt. (Ungefär så, jag orkar inte bläddra fram den exakta formuleringen, som med säkerhet är mycket tjusigare än min.) Kanhända har han rätt. Jag tog inte i alla fall inte refuseringen särskilt hårt. Jag hade just avverkat sju och en halv kilometer. En bedrift i min värld.
Jag tror jag skickade manuset till fyra eller fem förlag. Idag kom alltså den första refuseringen. Då borde de andra börja droppa in snart också. Kanske ska satsa på att springa varje morgon, som Murakami. 
 

Därför skriver jag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Karina ställde en fråga i sin blogg: Varför skriver du? För mig finns ingen avgörande punkt i livet då jag började skriva, inget före och efter. Jag har alltid skrivit. Men varför?
Det enkla svaret är: Jag skriver för att jag måste.
Jag skriver för att jag inte vet hur man lever utan att också skriva om det. Jag skriver för att tänka, kommunicera och minnas. Jag skiver för att bevara. Jag skriver för att fånga en känsla, en plats, en person. Jag skriver för att förstå. Jag skriver för att jag har något att säga. Jag skriver för att synliggöra. Jag skriver för att övertyga. Jag skriver för att undervisa, för att provocera och för att trösta. Jag skriver för att fly. Jag skriver för att upptäcka. Jag skriver för att det gör mig upphetsad. Jag skriver för att våga. Jag skriver för att närma mig och för att ta avstånd. Jag skriver för att känna. Jag skriver för att se och för att försvinna. Jag skriver för att gå vidare. Jag skriver för att ställa frågor. Jag skriver för att tränga in och för att stå ut. Jag skriver för att tänja gränser. Jag skriver för att ryckas med. Jag skriver för att jag vill och för att jag kan. Jag skriver för att övervinna. Jag skriver för att ge någon en röst. Jag skriver för att finnas till. Jag skriver för att beröra. Jag skriver för att jag älskar. Jag skriver för att jag är förbannad.  Jag skriver för att jag törstar efter ord. Jag skriver för att jag vill ha mer. Jag skriver för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Jag skriver för att se vad som händer om jag gör det.

Varför skriver du? 

På torsdag avslöjas det

Jag lyckades pricka in två seminarier med Nuruddin Farah på bokmässan. Efteråt andra stod han och signerade sin bok Adams revben. Jag ställde mig i närheten och tyckte mig uppfatta en svag doft av framtida Nobelpris. Så jag slog till och köpte boken, trots att den redan fanns hemma i bokhyllan. Jag kunde inte motstå att då hans tjusiga signatur på försättsbladet.

På torsdag avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Vem tror du på?

Att bli publicerad. Del 3: Dikterna

I tonåren började jag naturligtvis skriva dikter. Det var svårmod, tristess och blod. ”Falu blodröd” och ”jag dör snart igen” är några av formuleringarna jag minns. På gymnasiet förmådde jag inte vara närvarande mentalt på de trista fysiklektionerna. Istället stirrade jag ut genom fönstret, staplade ord på varandra i kollegieblocket och drömde om livet efter instängdheten.

Några dikter skickade jag till den utmärkta tidningen Ponton. Till min lycka fick jag vara med. Tre sidor med bara mina ord. Dessutom ville de ha en liten kolumn med foto och lite annan info om mig. Fotot fick bli standardbilden från skolfotograferingen, men en kompis ritade tjusiga Dalí-mustacher på det. Som litterär förebild nämnde jag bland annat Umberto Eco, trots att jag bara hade läst några få sidor i Rosens namn. Jag tror även att jag nämnde Walt Whitman, men honom hade jag i alla fall läst.  Mitt motto fick bli frasen ”Det är synd om människorna” från Strindbergs Ett Drömspel. Jag hade just sett den på Stadsteatern och var alldeles betagen. Jag kände mig nöjd med den bild jag gav av mig själv när tidningen kom ut.
Inför nästkommande nummer av tidningen blev jag ombedd att skriva en krönika. Jag såg det som ett bevis på att jag var storartad och skrev sedan någon obegriplig smörja på gymnasistvis. Det publicerades och jag fick skicka in en ny bild av mig själv. Jag valde en där jag kisade i solen.  
Publiceringen ledde även till att några dikter figurerade i ytterligare en publikation (någon akademisk sak som skulle piggas upp med lite poesi) och att jag fick vara med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Generöst skickade man två ex till mig. Jag gav bort det ena till min musctaschmålande vän med den ironiska dedikationen: ”Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt”. Det andra exet ställde jag in bokhyllan i väntan på att jag skulle få fler författarex att fylla den med. Jag väntar fortfarande. 
Del 1: Insändare
Del 2: DN:s ungdomsredaktion

En rosa frestelse

Den här lilla snyggingen flörtar så smått med mig. Och visst förtjänar hon lite uppmärksamhet. Kanske till och med en nytt hem. Hos mig.

För om jag nu ska skriva som en galning (roman + magisteruppsats + andra skrivuppdrag) i november måste jag ju kunna skriva överallt, när som helst. Alltså behöver jag en minidator. Och jag tror bestämt att den måste vara rosa.

Rapport från seminarier: Barnboksförfattarna

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nu är det en vecka sedan jag kom hem från bokmässan. Att vara där var som att tanka full tank plus några extradunkar. Nu har jag bränsle för en riktigt lång resa.
Jag ska försöka sammanfatta några intryck och tankar från några av de seminarier jag gick på. Föst ut är de som handlar om barnböcker. Sammanlagt var jag på fyra olika seminarier som går att sortera under detta tema: Konsten att skapa en bilderbok, Familjen i barnens ögon, Lätt att läsa, svårt att skriva och Alfons Åberg på magiska äventyr.
De fyra seminarierna var tämligen olika varandra. Mycket berodde på samtalsledarna. Det första seminariet samlade fem kända barnbokskonstnärer som skulle tala om konsten i bilderboken. Det kunde ha blivit en intressant diskussion om deltagarna hade fått ge sig in i ett fritt samtal. Istället styrde samtalsledarens manus för mycket och det blev bitvis styltigt och ytligt.
De övriga tre seminarierna hade bättre samtalsledare och färre deltagare. Anna-Clara Tidholm talade med sin förläggare från Olika förlag om bilden av en familj. Mycket handlade om deras samarbete under arbetet med boken. Väldigt givande.
Helena Bross, Titti Persson och Katarina Kieri.
Författarna Helena Bross och Katarina Kieri skriver båda lättlästa böcker för barn. Det blev ett intressant samtal om den svåra konsten att skriva lättläst och om en författandets villkor.
Gunilla Bergström mötte en entusiastisk journalist i ett samtal om Alfons Åberg som nu ger sin in i sitt 25:e bokäventyr. Inspirationen har Bergström hämtat från de traditionella sagorna.
Det mest slående intrycket från de fyra seminarierna är hur författarna hittar sina berättelser. Flera av dem sa sig utgå från en bild eller en känsla.
­– Det är olika saker att illustrera en annan persons text mot att berätta en egen berättelse med ord och bild. I det senare fallet kommer text och bild tillsammans. Bild och ord bildar en egen entitet. I mötet skapas något mer än var bild och ord kan göra var för sig, sa Johanna Rubin Dranger.
Det handlade också om hur mycket författarna anpassar sig till läsarna.
– Jag jobbar utifrån en idé utan att tänka på målgruppen. Sedan när jag nästan är klar talar förlaget om för mig vilken ålder boken passar, berättade Johanna Rubin Dranger.
Eva Lindström har sig själv som utgångpunkt när hon bedömer hur bra en idé är:
– Jag skriver det som intresserar mig, det som eger upp mig. Jag tänker att jag inte är så unik så om jag gillar det så borde även andra tycka om det.
Emma Adbåge poängterade att barn är olika.
– Barn tycker om olika saker. Det finns ju tråkiga barn, som inte har någon humor.
Flera av seminarierna rörde innehållet i böcker för barn. Helena Bross menade att böcker som är lättlästa bör ha en vardaglig miljö. Då kan läsaren dra nytta av sina förkunskaper.
Anna-Clara Tidholm och Marie Tomicic.
Anna-Clara Tidholm var inne på samma linje. Hon tycker det behövs mer vardagliga mijöer i barnböcker som speglar den verklighet som är självklar för barnet. Därför skrev hon boken Min familj, för att visa att familjer kan se ut på olika sätt och att det inte behöver vara något problem.
 – Samhället måste synas i barnböckerna. Kanske är den politiska barnboken på väl tillbaka. Det skulle kunna göras bättre nu än på 70-talet. Jag tror att det finns en efterfrågan, men böckerna ska vara skrivna ur barns perspektiv, sa hon.
Gemensamt för alla seminarier är att de visar vilken komplex och svår process det är att skapa en bok för barn. Katarina Kieri sa att hon hade försökt flera gånger tidigare utan att lyckas. Det var inte förrän hon kom att tänka på ett minne från sin egen barndom som hon kunde stiga in i ”det magiska 7-åringsrummet”. 
Till och med en veteran som Gunilla Bergström har svårt att få till det. Arbetet med Alfons och styrke-säcken var inte problemfritt.  
– Berättelsen var bångstyrig och det var svårt att välja, sa Gunilla Bergström.  
 Men att Alfons pappa skulle ha kvar sin pipa är självklart. Alla människor har sina brister.