Att arkivera intryck & idéer

Kanske är hängmappar lösningen?

Denise Rudberg var nyligen på semester och spanade efter folk till sitt förråd av karaktärer. I boken No Plot? No Problem! hittar jag ett tips om att samla på namn från spam-mejl att senare använda på karaktärer i en roman. Kim M. Kimselius jobbar med en massa gula lappar.

Hur mycket kan eller bör man dokumentera sina idéer, infall och betraktelser för att senare använda i skrivandet? Jag har tills nyligen enbart antecknat mina bästa bokidéer. Ibland bara en titel, en tanke, en undring. Ibland lite mer utvecklat, kanske skriver jag till och med några stycken.

För ett par veckor sedan påbörjade jag dock ett nytt dokument, ett förråd. Jag började samla namn, eftersom jag tycker att det är svårt att komma på bra namn när jag är inne i skrivandet. Jag vet inte hur stor nytta jag kommer att ha av min namnsamling i framtida skrivprojekt, men jag tänkte att jag skulle prova.

När det gäller vardagliga betraktelser är jag riktigt dålig på att arkivera. Det händer att jag tar en bild med telefonen om jag ser något som låter sig fotograferas. Men en kuf på tunnelbanan, en rolig dialog mellan två barn eller en fantasieggande byggnad brukar jag mest bara lägga märke till och sedan glömma bort. Kanske lagras de i mitt undermedvetna för att dyka upp igen precis när de behövs i ett manus. Jag hoppas det.

Paketöppning

Nio böcker fanns det i paketet. Tre ska jag ge bort, men resten är till mig. Inte mindre än fyra av dem handlar på ett eller annat sätt om att skriva.

Min mamma var här när jag öppnade paketet. Hon tyckte nog att jag var lite knäpp. ”Det är som kokböcker för dig” förklarade jag.  Jag älskar att läsa böcker om skrivande. Om det börjar vattnas i munnen när en kock läser recept så börjar det klia i fingrarna när jag bläddrar i mina nya böcker.

Dagens ordmängd på NaNo blev 1119. Jag bestämde mig för att bara räkna orden jag faktiskt skriver under november, så min 8000 ord långa tjuvstart förpassas till skafferiet tills vidare.

Ge ut på eget förlag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }ol { margin-bottom: 0cm; }ul { margin-bottom: 0cm; }

Marknaden för självpublicering växer. Flera förlag med sådan inriktning syntes på bokmässan och enligt en ny undersökning vill så många som var tredje person skriva en bok. Självbiografier ligger tydligen högt på listan.
Jag har funderat på det här med att ge ut sin egen bok och kommit fram till att det inte är ett alternativ för mig. Det främsta skälet är att jag inser vilket enormt jobb det skulle vara att få till en fungerande distribution och lyckas sälja in boken till en större publik. Jag vill skriva, möjligen vara inblandad i bokens tillblivelse (form, tryckning) och marknadsförning (prata om den, komma på bra idéer), men sedan vill jag att någon annan tar över. Ett förlag har redan inarbetade distributionskanaler och säljapparater. De känner förhoppningvis sina kunder och vet att hitta rätt målgrupp för min bok.
Ett annat skäl är det ekonomiska/kvalitativa. För mig hänger de ihop. För om ingen annan är villig att ta på sig den ekonomiska risken en bokutgivning medför tar jag det som ett tecken på att mitt manus inte är tillräckligt bra. Att någon annan går in och lägger pengar på att göra en bok av min text betyder att de tror på idén. Det är viktigt.
Egentligen kan jag bara se två skäl att välja att ge ut en bok själv:
  1. Man vill berätta en personlig historia (”så överlevde jag ett gisslandrama”) av en typ som inte har något större allmänintresse.
  2. Men är etablerad ochk an vara rätt säker på att ens bok blir en storsäljare och vill ha en större del av kakan när pengarna trillar in. Kanske ger man sedan ut några vänners böcker på det egna förlaget för överskottspengarna.

Nätverkande i Halooweentider

I helgen var jag på Halloween-mingel hos en god vän. Medan barnen tryckte i sig godis och blev ansiktsmålade försökte jag underhålla gamla bekantskaper och skaffa nya. Det visade sig vara en passande tillställning för en blivande författare. Där fanns en av personerna bakom nya sajten Bokdebutant och en skribent/författare som berättade hur lönsamt det kan vara att vara ute och föreläsa om sitt ämne/sina böcker. Det skulle jag gärna göra.

Jag provade även på att berätta för folk att jag har skrivit en barnbok som kommer ut nästa år. Det var lite trevande, men jag fick bara en massa glada tillrop och kommentarer. Skön känsla.

Det hade varit bra att ha några visitkort att dela ut, men jag har fortfarande inte beställt några. Dumt. Funderar dock på att be förlaget trycka upp små kort om boken när den kommer. En fin bild på huvudpersonen/omslaget samt info om förlag, författare, illustratör och köpställen. Att dela ut till folk jag träffar och kanske placera på lämpliga ställen. Hur låter det?

Äntligen igång

Äntligen är NaNoWriMo officiellt igång. Jag inledde denna novembermorgon med en snabb frukost och enkort  stund med mitt manus. Det blev 386 ord. Ikväll tar jag resten av dagskvoten.

Till alla andra skrivgalningar skickar jag en lyckönskning.

NaNoWriMo-bikt

Efter att Amanda har outat min och Lisas tjuvstart i NaNoWriMo  är det väl lika bra att bekänna precis hur mycket jag har skrivit på mitt manus. För det handlar inte om någon liten anteckning här och där. Drygt 7000 ord har redan blivit skrivna i min lilla rosa burk.

Det började med några rader som skulle föreställa synopsis. Men det räckte liksom inte. Så det blev ett nytt dokument där jag flödesskrev mina karaktärers inre dialog. Texten växte och har nu börjat leva sitt eget liv.

Vilken roll spelar detta för mitt delgatande i NaNoWriMo? Tja, det beror ju på hur man ser på det. Från början såg jag det hela som en skön utmaning och möjlighet att ta reda på vad som skulle kunna komma ur mig om jag försökte. På så vis är NaNoWriMo en inspirerande rörelse för skrivande människor.

Men det finns också väldigt strikta riktlinjer. Folk som ska sitta uppe till tolvslaget och börja skriva precis då. Inte ett ord före midnatt. För min del känns det lite… överdrivet. Det är väl inte tänkt att vara en sekt?

I vilket fall som helst har jag börjat skriva. Karaktärerna har fått liv och det är bara att fortsätta. Om det sedan sker inom ramen för NaNoWriMo spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag får skriva!