@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }
Jag har nu skrivit drygt hälften av de 50 000 ord som krävs för att gå i mål i NaNoWriMo. Hittills har det gått relativt lätt att skriva 1667 ord dagligen – de flesta dagar har det blivit ett par hundra ord utöver det. Trots att jag har uppfattat mig själv som en skrivande människa så länge jag kan minnas har denna upplevelse lärt mig massor. Till exempel:
Jag kan skapa riktig spänning i mina texter. Om jag tycker att det som händer är så spännande att jag inte kan hålla mig från datorn måste det finnas något där som även skulle kunna tänkas locka en läsare. Aha-upplevelse.
Texten mår bra av att slippa den inre redaktören. När jag är på väg att skriva en klyschig formulering tänker jag till i en halv sekund om jag kan komma på något bättre. Ofta dyker det upp någon alternativ formulering. Om inte kör jag på det klyschiga och skriver vidare. Texten växer; det jag vill säga finns där, men kan snyggas till i efterhand om det skulle behövas.
Det är förbannat roligt att skriva. Visst har jag alltid gillat att skriva, men att skriva ett romanmanus är minst lika roligt som att läsa en roman. I alla fall i detta skede. Varför har jag inte gett mig på det tidigare?
Jag behöver inte vara rädd för att skriva mina idéer. För flera år sedan fick jag en idé på en ungdomsbok som jag vet skulle kunna bli riktigt bra. Jag har en grundintrig klar för mig, men hittills har jag inte vågat ta steget att omvandla idén till ett manus. Ett enda kapitel har jag skrivit. Varför? För jag är rädd för att inte göra min idé rättvisa. Men efter att ha skrivit som en tok i två veckor inser jag att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Blir det skit så är det ju bara att skriva om. Och skriva om. För en bok ska det bli. Och det är jag som ska skriva den.
Men kan vänta med att gör research. Idén i exemplet ovan skulle kräva ganska omfattande research. Koll på historiska fakta, kunskap om vissa specialområden och antagligen även en rad intervjuer med olika yrkesmänniskor. Allt är sådant som intrsserar mig mycket, så det är inte det att jag inte vill ta tag i det. Men jag har inbillat mig att jag först måste göra research och sedan skriva. Men det behöver jag ju inte alls!
Man behöver inte ha en synopsis. Den vaga idé jag hade i början av november var en början, men allt eftersom nya karaktärer växer fram börjar det hända saker. De gör oväntade saker, blir kära och visar sig ha tvivelaktiga bakgrunder. Hur det ska sluta har jag ingen aning om och det är riktigt spännande.
