På hal is

Jag har bestämt mig. Jag släpper taget. Nu ska jag skrinna över isen. Återstår att se om det blir piruetter eller platt fall. Just nu känns det bra, har ett par skivjobb på gång som förhoppningsvis ska ta mig genom årets första veckor.

Dessutom har jag kommit in på kursen Att skriva för barn och ungdom på Karlstads universitet. Den är helt på distans och verkar vara fokuserad på praktiska skrivövningar. Av litteraturlistans fyra böcker har jag redan läst två.

Oron i mitt bröst har omvandlats till ett otåligt fladdrande. Något vill ut och ta plats. Något som känt sig instängt alldeles för länge.

Första mötet med läsare

Idag mötte min bok sina allra första läsare. Att kalla dem läsare är kanske inte är riktigt rättvisande, de var snarare lyssnare.

När jag kom till sonens förskola för att hämta honom kom en i personalen fram och sa: ”Du, den där boken, kan jag inte få läsa den?!” Jag råkade ha med mig illustrationerna i väskan, så jag slog mig ned vid bordet där några barn satt och åt mellis och började läsa.

Framför mig hade jag två fina små människor som satt och slevade i sig yoghurt. De var inte mer än två äpplen höga och sa inte så mycket. Men när jag höll upp bilderna och började läsa spärrade de upp ögonen och lyssnade andaktsfullt på mina ord. Bakom dem stod två fina fröknar och lyssnade lika intresserat.

När sista bilden var visad la jag ner mina papper i väskan.  ”Gillade ni boken?” frågade jag. De små fina yoghurtkladdiga blöjbarnen log stort och nickade. Den nyfikna fröken som bad mig läsa från första början klappade mig på axeln och sa ”Det här kommer att slå!” Jag hoppas hon har rätt.

Älska bibblan!

Bild från librarylovers.se

Dagens tips till alla som planerar att debutera som författare inom de närmsta åren: bli kompis med personalen på lokala bibblan!

Jag bor i Tensta och drev under flera år bloggen Alla vägar bär till Tensta där jag skrev om livet i min utskällda förort. Tack vare den har jag kunnat knyta jag många kontakter med folk i min egen stadsdel. Genom att ofta besöka bästa bibblan och diskutera litteratur, förortsfrågor och annat viktigt har jag utvecklat en värdefull relation med personalen. En bibliotekarie har koll på samtida litteratur, vet var som efterfrågas och kan vara ett jättebra stöd för en skrivande människa. Dessutom är biblioteket en utmärkt plats för att lansera en bok, vilket jag var och diskuterade med Tensta bibliotek i morse. Tillsammans planerar vi ett familjeprogram i samband med att min bok kommer ut och jag tror att personalen på bibblan är lika taggade som jag inför det.

En liten bokälskare

Min son är en riktig liten bokälskare. Ofta hittar jag honom så här i sängen. Ibland har han boken som kudde, ibland som täcke. Ofta ligger en liten trave böcker intill honom. Det händer till och med att han ligger och kramar sina fina böcker. Gissa vad han får i julklapp av mamma…

Ibland går det snabbt

Ett av de tre förlagen svarade snabbt. Jag beskrev kortfattat min idé  i ännu ett mejl och fick detta till svar:

Det här låter intressant! 
Vore jättebra om du kunde skicka någon/några provtexter som vi kunde få läsa.

Dessutom några specifika frågor om min idé. Okej… då var det det här med uppsatsen. Gissa hur kul det känns för tillfället…

Uppdatering en timme senare: 
Ytterligare ett av förlagen svarade och ville veta mer. Vanligtvis brukar jag följa devisen att det lönar sig att vara generös med sina idéer, men just nu känns det inte som att jag ska bolla samma idé med två förlag. Så vad göra? Jag rotade runt i mina inre förråd och fann ett uppslag för en helt annan antologi. Inte riktigt lika bra som den första dock. Med så här mycket kreativa krafter i omlopp är det stört omöjligt att fokusera på att skriva uppsats. Av erfarenhet vet jag att jag måste leda bort energin. Det får bli hög musik och städning tills barnen ska hämtas. Uppsatsen kan jag skriva i natt.  

Men… vad ska jag hitta på om det tredje förlaget också visar intresse?

Idé på en antologi

Det här är hopplöst. När jag egentligen borde jobba dygnet runt på att bli klar med min uppsats ploppar idéerna upp som aldrig förr. Nyss fick jag en klockren idé på en antologi som jag skulle vilja sätta ihop. Mejlade tre förlag på en gång för att höra om de över huvud taget är intresserade av att få den typen av förslag.

Hoppas att jag fått det ut systemet nu, så jag kan återgå till uppsatsen…

Kommer knorren eller grisen först?

Mina knorrar kommer sist…

Precis som i den klassiska kalasleken ”sätta knorr på grisen” kommer knorren sist när jag skriver. Den  berättelse som är på väg att bli en bok var ganska länge knorrlös. Först i slutfasen insåg jag vad som krävdes för att få till det. Samma sak hände när jag satt och pillade med min sång alldeles nyss. Den var som var en tämligen välgödd gris, tills jag fick en snilleblixt och fullbordade det hela med en knorr.

När sätter du knorren på din berättelse?

Jag tänker på refrängen

Jag rimmar och det är inga julklappsrim. Nej, jag filar på en liten spin of-produkt som hör ihop med min bok. Inspirerad av det ymniga korsbefruktande mellan olika konstformer som förespråkas i Booklife kom jag på den briljanta idén att skriva en sång, som spinner vidare på ett framträdande tema i boken om Adam

Just som jag kom på idén, på väg till tunnelbanan, kom en bekant till mig fram och hälsade. En bekant som råkar vara kompositör. Så jag började genast yra om min bok och illustrationer och sånger och nu har vi bestämt att vi ska skriva en sång ihop. Så kan det gå.

Och sången ska rimma. Det är inga problem, jag är ganska bra på att rimma. (Brukade skriva limerickar om mina klasskamrater i gymnasiet.) Mitt största problem just nu är att jag inte kan bestämma mig för vad som ska vara vers och refräng.

Oumbärlig guide för blivande författare

Booklife var en av böckerna som låg i mitt paket för några veckor sedan.  Till skillnad från många andra böcker som riktar sig till skrivande människor handlar den inte så mycket om det praktiska hantverket. Istället positionerar författaren Jeff Vandermeer som en kunnig och erfaren vägledare för att blivande och etablerade författare. Det visar sig vara riktigt intressant och jag är ganska säker på att den här boken kommer att hänga med mig under många år framöver som ett slags uppslagsverk.

Vandermeer blandar handfasta råd med personliga anekdoter och röster från författarkollegor. Bokens första del heter Public Booklife och avhandlar allt från övergripande strategier till virtuell närvaro och pr-verktyg. Den är proppad med bra idéer som kan fungera som inspiration till egna projekt. Ibland blir det lite väl mycket självhjälpsbok över det hela, men för det allra mesta ger boken en bra insikt i (den amerikanska) bokbranschens särdrag, vilket kan behövas för novisen.

Bokens andra del heter Private Booklife och handlar till största del om hur man kan förena skrivandet med resten av sitt liv. Hur får man tid att skriva om man jobbar samtidigt? Hur hanterar man refuseringar?Vad händer med författaren som plötsligt blir framgångrik? Mycket intressant här också.

Utöver detta finns en rejäl bilaga med bidrag från andra skribenter om allt från hur agenter jobbar till exempel på marknadsföringsplaner.

Jag skulle råda alla som känner att nu är det nära, snart sitter jag där med ett bokkontrakt, att skaffa boken. Jag har läst den i små portioner för att ta in alla goda idéer och låta dem befrukta mina egna kreativa processer. (I fråga om marknadsföring av min barnbok har ett par idéer redan omsatts i praktik.) Jag tror även att alla andra människor som arbetar med något kreativ kan hitta mycket användbart i den här boken.

Pressbilder

heter numera en mapp på mitt skrivbord. Där ligger fyra högupplösta bilder av mig som bland annat ska användas i marknadsföringen av min bok. Det känns lite bisarrt.