Apropå förälskelsen

Ni vet hur de nyförälskade är – pratar om sin käresta i tid och otid, lyckas få allt att handla om dennes fina egenskaper, roliga repliker och om vilken fin framtid de kommer att få tillsammans. Just nu är jag precis sådan, men med mitt manus.

Igår pratade jag med en vän i telefon. En vän som ibland brukar läsa mina texter och komma med värdefull feedback. Saken är den att hon har en liten bebis som upptar hela hennes tillvaro just nu, sådär som nyfödda har en förmåga att göra. Hon är inne i ett eget kärlekstöcken.

Så vad gör jag när min vän ringer för att be om råd om bebis? Lyssnar plikttroget och väntar på första bästa chans att föra in samtalet på det verkligt betydelsefulla: mitt manus. ”Är det okej om jag läser upp början av första kapitlet” frågar jag och utan att lämna utrymme för svar börjar jag läsa första sidan.

Vad gör min vän? Lyssnar plikttroget och väntar på ett bra tillfälle att avsluta samtalet.

Så sitter jag där med resten av första kapitlet oläst. Undrar: Var det så värdelöst? Har jag gjort bort mig nu? Kommer ingen att vilja läsa mer än två rader av mitt manus?

Men så i förmiddags ringde telefonen. Det var min vän. Hon bad om ursäkt för att hon var så disträ igår. Sedan sa hon de magiska orden: ”Jo, jag tänkte på en sak.” Och så kom alla de frågor jag ville att läsaren skulle ställa efter inledningen. ”Varför händer X? Är det Y som ligger bakom? Och vet du, det här får mig att tänka på Z!”

Ivrigt börjar jag berätta om referenserna till andra böcker, hur jag fick idén till berättelsen och mina storslagna planer på att göra detta till en succé.

Men jag tror jag glömde en sak: att be om ursäkt för mitt påflugna prat om mitt manus.

M, tack för att du står ut med min iver och självupptagenhet.

Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt.  

Förälskad i mitt manus

Jag är föräldkas och det enda jag vill är att sitta och hålla på med min kärlek – manuset till min kapitelbok för barn. Efter förra veckans översyn av berättelsens struktur (som jag skrev om på Debutantbloggen) känns det riktigt bra. Just nu är jag övertygad om att det kommer att bli en succé. (Lite självförtroende skadar inte, jag vet att det kommer andra känslor senare i processen mot en eventuell utgivning.)

Är så förtjust i min berättelse, i karaktärerna, i budskapet. Det är pirrigt i hela mig och jag vill helst skrika ut till hela världen vad det är jag håller på med. Tyvärr är titeln på boken väldigt avslöjande, annars skulle jag dela med mig av den här.

Men tills jag har ett kontrakt på att boken ska ges ut tiger jag som muren. Detta är min bebis nu, bara min. Men jag hoppas verkligen att den blir stor nog att ge sig ut i världen på egen hand snart. Det förtjänar den.

Melankoliska barn och gulliga kaniner

Bild: Pija Lindenbaum

I dagarna öppnar utställningar med två stora bilderbokskonstnärer här i Stockholm.

På Millesgården visas Beatrix Potter konst. Av DN:s recension att döma verkar det finnas något för hela familjen. Någon gång före den 15 maj ska jag försöka hinna med ett besök.

Mer bråttom är det om man vill hinna se Pija Lindenbaums utställning på Galleri Jan Wallmark. Fram till den 9 februari ställs hennes teckningar ut där. Det är inte de vanliga lekfulla bilderboksillustrationerna, utan melonkoliska bilder i sotiga toner. Jag blir alldeles till mig bara av att se de här bilderna. Älskar Lindenbaums bildspråk. Helt klart en måste se-utställning.

Bild: Beatrix Potter

En stimma hopp

Minns ni det där projektet som ett förlag visade intresse för, men som föll på en annan persons reträtt? Det viktiga telefonsamtalet handlade om det.

Jag ringde åtskilliga gånger. Samma sak varje gång: telefonsvarare.
Men plötsligt en dag svarade någon.
Inte personen jag sökte, men förlagschefen.
Som kände igen mitt namn,  min idé.
Jag berättade om mitt dilemma.
Förlagschefen lyssnade och sa att personen jag egentligen skulle prata med var sjukskriven.

Så jag skrev ett mejl. Bad personen höra av sig till mig.

Ett litet hopp tänds.
Kanske, kanske kan det bli något ändå.
Det gäller bara att hitta en kreativ lösning.

Bloggpromenad

Jag tar ledigt från bloggen under helgen, men kan inte låta bli att ta en titt på vad andra bloggare har för sig.

Pumita har hittat ett riktigt spökslott mitt ute i grönskan. Visst vill man gå lite närmare?

Bokplantan drar paralleller mellan romanskrivande och reklam. Intressant!

Olga ordnar en tävling där priset är att bli fotograferad av henne.

Boka in den 19 mars!

För då blir det boksläppsbaluns för Inte klia, Adam! på bibblan i Tensta, med sagostund på olika språk, musik, böcker till bra pris och möjlighet att träffa illustratör, översättare, förläggare och mig. Bor du någonstans i närheten av Stockholm räknar jag med att se dig där, okej?

Mer info om tider och annat kommer när det börjar närma sig.

Se så, fram med kalendern och boka in den 19 mars.

(Jag jobbar på att fixa ett litet erbjudande även för er som inte bor i närheten. Alla ska vara glada på min stora dag!)

Vad är viktigast – bloggen eller boken?

Både Amanda och Malin har nyligen tagit ledigt från nätet för att ägna sig åt skrivandet. Smart. Det blir mycket gjort om man struntar i datorn. Somliga som drömmer om att skriva böcker verkar dock lägga mer krut på bloggen än boken, vilket får mig att undra vad som egentligen är viktigast. Är man ute efter omedelbar bekräftelse kanske bloggen är bästa sättet. Varför lägga ner all den tid och energi som krävs för att skriva en bok i sådana fall – man kanske ändå aldrig kommer ända fram…

Men om man nu verkligen vill skriva böcker, kan det vara bra att då och då se över sina prioriteringar. Sedan jag bestämde mig för att skriva på heltid kan jag sitta och skriva på mina manus hela dagarna om jag vill. Eller läsa bloggar. Eller sova. Svårt det där, att strukturera upp dagen på ett sätt som håller i längden. Jag skriver både för att få in pengar till mat och hyra och för att få fler böcker publicerade i en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom bloggar jag för att hålla kontakten med alla er inspirerande skrivarkollegor. Allt är viktigt för mig.

Ännu har jag inte riktig hittat balansen. Jag följer inget bestämt schema, men försöker ändå sätta upp mål för veckan och dagen. Det går ganska bra. Vissa dagar känner jag att jag borde ha hunnit mer, andra dagar är jag nöjd redan vid lunchtid.

De senaste dagarna har jag redigerat för fullt. Dessutom upptar den kommande Adam-boken fortfarande mycket av min tid – det är korrektur som ska läsas, hemsidor som ska göras, sånger som ska tonsättas och releaser som ska planeras. Jag är spindeln i nätet och hade aldrig kunnat lägga så mycket energi på detta kring-arbete om jag hade haft ett heltidsjobb. Därför är jag glad att jag valde det läskiga alternativet, att bli skribent på heltid. Jag tänker långsiktigt och avstår gärna från lyx idag för att få skriva böcker resten av mitt liv.

Hur tänker du?