Idag, på alla hjärtans dag, lyssnar jag på tonsättningen av Sonja Åkessons dikt Ja tack medan vinterkylan biter mig i ögonlocken. Orden värmer inifrån, och tvingar mig att se sådant omkring mig som jag annars helst blundar för.
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.
I helgen har jag fixat lite med min egen hemsida och den sida som hör ihop med boken om Adam.
Adams sida är väldigt enkelt och ska innehålla lite extra material för läsaren, samt information om aktuella händelser. Tanken är att den ska byggas ut lite i taget, i takt med att vi gör fler böcker, får rekationer från läsare och hittar på annat skoj.
Titta gärna in och kom med synpunkter. Adressen är www.adambok.se
Ny i svenska skolan är en mycket viktig blogg som drivs av Anna Kaya. Hon är liksom jag lärare i svenska som andraspråk och skriver kunnig om sådant som rör nyanlända elever och deras lärande.
Igår skrev hon ett inlägg om flerspråkiga böcker, där hon ger flera bra tips på förlag som ger ut dem och andra resurser som kan vara till nytta i mötet med flerspråkiga barn. Trots att det är självklart att alla ska ha rätt till god litteratur på sitt eget språk är detta någon som måste lyftas fram om och om igen.
När jag berättar om att jag har skrivit en tvåspråkig bok är det många som reagerar med ”Vilken bra idé!” Som om det vore något nytt! Det är inget nytt fenomen, bara lite undanskuffat.
Tyvärr finns det fortfarande få tvåspråkiga (eller parallellspråkiga) böcker. På mitt lokala bibliotek har man löst det genom att sätta ihop tvillingpaket med samma bok på två språk. Smart, inte sant?
Funderar på att åka till Barcelona med familjen nu i vår. Har aldrig varit där, så alla tips är välkomna. Vilket flygbolag ska man åka med? Finns det några barnvänliga hotell med bra läge? Något man absolut bör göra? Något man ska akta sig för?
I helgen skriver jag tills fingertopparna blöder. Så mycket har jag att göra. Och när jag inte skriver kommer jag att läsa den här boken. Hörs igen på måndag.
(Om någon undrar hur mötet med Stora förlaget gick igår får ni undra ett tag till, jag berättar snart.)
Lyssnar på Sonja Åkesson tolkad av en rad nutida artister. Älskar Sofia Karlssons tonsättning av Ja tack. Och Annika Norlins tolkning av Åkej är enastående. Jag får gåshud, det är så jävla bra.
Kommer på mig själv med att sakna en nutida Sonja Åkesson som kan dissekera 2000-talets kvinnoliv, samhälle och vardag. Men så måste jag erkänna att jag inte läser särskilt mycket nutida poesi. Så hon kanske finns där utan att jag vet om det. Någon som vet?
Nu finns ännu en förläggarblogg att läsa. Och det är ingen mindre än min förläggare Alexandra som står bakom den.
Exlibris heter den.
Jag har ett förslag på en ny tv-serie. Läs om det på Debutantbloggen!
Jag tänkte att jag skulle visa vad det är jag skriver, när jag inte jobbar på mina manus.
Här är första uppslaget på min senast publicerade text. Den finns i Magasin 360:s senaste nummer där förra årets skolforskning sammanställs. Min artikel är en dels en personlig reflektion över hur det är att vara ny lärare, dels en intervju med två forskare som har ägnat sig just åt att studera nya lärares första tid i yrket. En hybrid-text som var rolig att skriva. Det var den intervjun som gjordes via Skype.
Visst är illustrationen fin? Den är gjord av Helena Halvarsson.
Jag blev en gång intervjuad för lokaltidningen om min Tensta-blogg som jag drev under några år. En journalist och en fotograf kom hem till mig. Medan journalisten och jag satt och pratade i köket gick fotografen runt i lägenheten – ingen annan var hemma – och ”letade bra ställen att fotografera på”. Jag hörde hur hon tassade omkring, och då och då rörde mina saker. Hörde bestämt ljudet av cd-fodral som fingrades på. Det var en mycket obehaglig känsla och jag skulle därför helst avstå från att ta hem journalister igen. Hellre möta dem på offentligen platser.
Jag känner heller inget behov av att min person hamnar i centrum för andras uppmärksamhet. Privat är jag en ganska tillbakadragen typ i de flesta sammanhang (men inte alla!). Jag har inga drömmar om att bli en känd eller offentlig person. Det är snarare en mardröm. Det enda som skulle få mig att stiga in i offentligheten är möjligheten att tala om frågor som ligger mig nära – som flerspråkighet, förortsfrågor och mitt skrivande.
Jag blir lite nyfiken på hur ni andra som skriver tänker. Hur långt vill ni komma med skrivandet? Drömmer ni om att sitta i en tv-soffa, att dra in miljoner, att bli affischnamn på bussar – eller bara om att se ert namn på omslaget till en bok? Jag är genuint intresserad av att veta hur ni tänker, för jag tycker det är svårt. Att ge ut en bok är onekligen självutlämnande och offentligt, och det förväntas mer och mer av författare att vara aktiva i marknadsföringen – men hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet? Var skulle du dra gränsen?
(Svara i kommentarerna eller på egen blogg, men hojta gärna till så att jag kan läsa.)
