Ni har väl inte missat att Josefin Schygge är på bloggturné med anledning av att hennes andra bok Hjärtat power off precis har kommit ut.
Första stoppet på turnén är hos Living Lollo. Nästa stopp gör hon nästa vecka här hos mig. Det ska bli riktigt kul!
Jag är inte ensam om att ha svårt att ta till mig positiv kritik. Det är så mycket lättare att lyssna på de negativa rösterna. Men tills helt nyligen kunde jag i alla fall glädja mig åt de mejl som vissa redaktörer skickade efter att jag lämnat en text. Ord som Jättebra, precis som jag tänkt mig! kunde lysa upp tillvaron en hel dag.
Men så gick jag på en redaktörskurs. En väldigt bra redaktörskurs, som handlade mycket om att skriva rubriker och ingresser, samt att redigera andras texter.
Mot slutet av kursen fanns ett moment som handlade om att ha att göra med frilansar. Som den enda frilansaren i rummet kände jag mig en aning obekväm. Det kändes lite förbjudet att vara där, samtidigt intressant att höra hur redaktörer resonerar.
Det mesta kursledare sa var sådant jag håller med om, så det kunde jag glömma bort med detsamma. Men en sak etsade sig fast i mitt minne. Hans poäng var att redaktörer ska vara rädda om frilansarna och vårda relationen med dem. Han sa ungefär: Gulla gärna med dem, säg att det är jättebra även om det kanske inte är det! Alla människor gillar beröm.
Jag stelnade till. Kände hur alla vänliga ord om någonsin hade uttalats om mitt skrivande i ett ögonblick devalverades och inte längre var värda något.
Okej, tänkte jag, redaktörerna är bara insmickrande och vill att jag ska fortsätta jobba för dem. Men i själva kanske de tycker att jag är värdelös.
Sedan dess läser jag varje vänligt ord från en redaktör som ett uttryck för inställsamhet eller ironi. Tänker: Hon tycker inte alls att jag har gjort ett bra jobb, hon sitter säkert och skrattar elakt när hon skriver att jag har gjort ett bra jobb.
Snart ska jag ge mig iväg på cykeln för att träffa illustratör och förläggare för att prata om nästa bok om Adam. Nu när jag plockar fram manuset i datorn för att skriva ut det inser jag att det finns en hel del att förbättra. Meningar som kan strykas helt, saker som behöver skrivas om eller förtydligas. Och en hel del annat småfix. Men istället för att få panik och försöka skriva om allt på en kvart ser jag fram emot att få diskutera dessa saker med min duktiga förläggare. Att ha andra inblandade i processen redan från början är så mycket lättare än att försöka skapa perfektion på egen hand.
[vimeo http://www.vimeo.com/9553205 w=400&h=320]
Procrastination, ett ord jag saknar på svenska. Att skjuta upp låter inte lika bra. Och att säga prokrastinera känns inte heller helt hundra.
Hur som helst. Kolla på den här filmen och räck upp handen om du känner igen dig. Jag viftar redan ivrigt med handen.
(Och genom att se denna video och skriva detta inlägg har jag förhalat mitt arbete med några minuter.)
Det blev ännu en #twistoria på Twitter:
Stadens ljus bortom bergen. De håller varandras händer, nästan framme. Plötsligt stannar bussen. Poliskontroll. Ögon möts: adjö. #twistoria
Det är nästan att jag får lust att skriva en längre text om dem. Det här var roligt, gissar att jag kommer att skriva fler #twistorier.
Nina har också hakat på, men jag tycker att fler borde prova. Vilken är din #twistoria?
Uppdatering: Och här är ännu en som hängt på, genom att använda sista ordet i min första #twistoria som utgångspunkt för sin egen. Kul!
Jenny föreslår att vi ska skriva historier på Twitter. Reglerna är enkla, jag citerar:
Det innebär att du har 130 tecken på dig att skriva en historia. Mitt första försök gjorde jag medan jag väntade på tunnelbanan. Det blev denna #twistoria:
Akalla 7min. Hon vill inte vänta så länge. Har inget val. Tuggar. Tvekar. Hör tåget. Ser det. Spottar tuggummit på spåret.Hoppar.
(Ja, jag fuskade med mellanslag för att tjäna några tecken.)
Sök på taggen #twistoria på Twitter för att läsa fler. Eller ännu hellre, skriv din egen!
Titta då in på Debutantbloggen, där jag berättar om nya omslaget till nya boken om Adam som kommer i höst.
Jag har varit lite ur balans på sistone, i alla fall vad gäller mitt skrivande. Från en mycket intensiv period tidigt i våras, via sjukdom och elände, till en något lugnare period just nu. Jag har inte riktigt hunnit ställa om, dagarna flyter ihop och jag har svårt att finna en struktur i mitt arbete. Det blir inte så mycket skrivet som det borde. (Skrev ett kort inlägg om känslan på Debutantbloggen för några dagar sedan.)
Men nu. Den här veckan. Då ska det bli ordning och reda. Hittills har det gått bra. Nu på morgonen har jag redigerat ett kapitel i ett manus jag inte hade rört på länge, men som fick lite uppmärksam av mig under helgen.
Nu ska jag göra kaffe och ta tag i det där läromedelskapitlet jag måste bli klar med. Förra veckan hade jag svårt att se hur jag skulle skapa en övergripande struktur i mitt material, men så gjorde jag lite research, tog mig en funderare och vips, så visste jag hur det skulle lösas. Nu ska jag bara omsätta det i verklighet också.
Jag läser Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström för första gången och är fullkomligt hänförd. Vilken berättelse, om Människan och Staden. Det är fenomenalt och jag är glad att det finns ytterligare fyra delar att läsa efter denna. Sommarläsning!
Vissa stycken i boken är så exakta i sin beskrivning att jag stannar upp i min läsning. Markerar med blyerts. Detta är något alldeles särskilt, det är verklighet omvandlad till fiktion med en gnutta magi. Så vill jag också skriva.
Jag låter mig påverkas, inspireras. De stycken som talar till mig med starkast röst talar nämligen inte bara om det som var då, där. De talar lika mycket om det som finns nu, här. De talar om min verklighet idag. Alltså uppfinner jag en egen skrivövning, där jag utifrån Fogelströms stycken skriver mina egna. Jag lånar hans form, meningsbyggnad, men fyller dem med min egen samtid, med egna metaforer och iakttagelser. Det är ett spännande experiment, som kanske kan vara början på någonting nytt.
Har du inte läst boken? Hör bara på de första meningarna så förstår du vad jag menar:
I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.