Nina skriver att hon fått en standardrefusering från ett förlag som tackar nej till utgivning efter att han ”läst hennes manus med intresse” – när hon inte ens skickade något manus.
Exakt samma sak hände mig igår. Ett mejl trillade in från ett förlag jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen. Senast skickade jag in ett förslag på en faktabok jag skulle vilja skriva. Det var inget manus, utan en skiss på vad boken skulle ta upp, vilket målgruppen var och hur den skulle vara strukturerad. Jag nämnde också att jag redan givit ut två böcker på ett annat förlag.
Här är svaret:
Hej Annelie,
Vi har nu läst och diskuterat ditt manus ”Inte så fort, Adam!” som du har haft vänligheten att sända oss för en eventuell utgivning.
Vi har läst det med intresse men kan tyvärr inte passa in det i vår utgivning och har därför beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.
Vi hoppas att du har förståelse för att vi inte kan ge ett mer utförligt omdöme, vilket beror på att vi får in så många manus.
Vi tackar för att vi har fått läsa ditt manus.
Med vänlig hälsning
Manusgruppen
Jag blir bara förbryllad. Vad är det egentligen de har läst? Diskuterat? Vad är det de tackar nej till? Jag skrev tillbaka och bad dem förtydliga.
Det lustiga är att det är samma förlag som tidigare i år gav mig en rekordsnabb refusering med en kort personlig kommentar. Min slutsats är att om man lyckas hålla kommunikationen direkt med förläggaren öppen så kan man ha tur och få ett personligt mejl. Om man hamnar i samma hög som alla andra manus är det i princip kört. Någon bläddrar i bunten och trycker på skicka-knappen för standardrefuseringen. Vem bryr sig om det råkar bli fel titel, fel manus eller fel person som får ett nej tack?
