Tack Caroline för den fina utmärkelsen! Dina ord gör mig glad.
Jag kan inte välja fem bloggar som jag vill ge den vidare till, det finns så många inspirerande, underhållande, intelligenta och välformulerade bloggar som jag följer mer eller mindre regelbundet.
Därför vill jag säga tacl till alla som skriver och läser bloggar. Vår gemenskap betyder mycket!
Idag var jag på förlagsmöte för att prata om en idé på ett läromedel jag presenterade för drygt ett år sedan. Jag skrev då ett provkapitel, de verkade gilla det, men sedan gick tiden och inget hände. Det blev 2012. Min hjärna vägrade stanna i den gamla idén utan spottade istället ut en ny. Som jag gick till förlaget med. Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Jag ska skriva ett provkapitel. Igen. Den här gången tillsammans med en kollega.
Tålamod är en bra egenskap att ha om man har tänkt bli utgiven.
Ligger och läser bredvid dottern. Hon är djupt försjunken i Simborgarmysteriet medan jag läser förordet till en bok om barnuppfostran. Så gör gör en paus i läsningen för att kika på min bok.
– Mamma, vad läser du?
– Eeh… en bok om hur man blir en bra mamma.
– Mäh, det är ju du redan!
Åh, ibland säger de precis vad man behöver höra, i precis rätt stund.
På Facebook får jag ett meddelande från en person jag har skrivit om. Det är ett tack för artikeln.
Det är flera som har kommenterat just på hur trevligt skriven den är, så det var kul att höra. Det ska du ha all heder av!
Det är inte varje gång det kommer sådana reaktioner på en tidningsartikel, så jag suger åt mig av berömmet.
Ännu fler snälla ord kommer från Caroline som ger mig en award. Nu är det min tur att säga tack! Jag ska göra vad som förväntas av mig så snart jag får en stund över, förhoppningsvis senare i veckan.
Jag fick precis veta av min förläggare att Adoptionscentrum rekommenderar min bok Inte så fort, Adam! Det gör mig naturligtvis jätteglad. För alla barn har rätt att utveckla sina språk – oavsett om de talar ett, två eller tre språk hemma. De barns om adopteras när de redan kommit en bit i sin språkutveckling kan en fortsatt kontakt med modersmålet vara betydelsefull, både nu och senare i livet.
Det finns lagstadgade rättigheter att få undervisning i modersmål, både i förskola och grundskola. I den nya skollagen står det till exempel:
10 § Förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.
Att det står så betyder inte att det är självklart att alla barn faktiskt får det stöd de har rätt till. Ofta måste man som förälder vara ganska påstridig. Det finns också många missförstånd om vad som är bäst för barnet. Kunskapen om de flerspråkiga barnens behov och rättigheter måste öka – till viss del hos allmänheten – men framförallt bland pedagoger, rektorer, förskolechefer och kommunala chefer.
En mycket märklig sak är att man till exempel bara kan få modersmålsundervisning i ett språk. De familjer som har två eller fler språk utöver svenskan tvingas alltså välja. Det kan vara en familj där ena föräldern pratar arabiska, den andra finska. Det kan vara en familj som har adopterat från ett spansktalande land, men talar engelska hemma. Det finns många olika slags familjer, mer skilda språkliga behov, men begränsade möjligheter för förskolor och skolor att stötta de flerspråkiga barnens utveckling.
Därför är det så viktigt att det finns andra möjligheter också. Som de flerspråkiga böcker jag och andra skriver, forum där föräldrar kan mötas och ge varandra tips råd och organisationer som arbetar för dessa familjers rättigheter och hjälper till att sprida kunskap.
En bra sajt är Skolverkets Tema modersmål där mycket information finns samlad.
På Facebook finns gruppen Flerspråkiga barn – Sveriges framtid.
När man sitter på Universitetet och skriver sin kandidatuppsats kan det kännas ganska hopplöst. Så mycket arbete som väldigt få människor kommer att läsa…
På Nordiska språk på Stockholms universitet ger man ut enstaka uppsatser i skriftserien MINS. När jag blev klar med min kandidatuppsats för fem år sedan tyckte min handledare att den skulle ges ut. Det tyckte jag också.
Nu finns den äntligen i tryckt form i MINS nummer 59. Min uppsats heter Utbildning med människan i fokus och handlar om något så spännande som texter inom vården. Jag analyserar ett antal texter utifrån en funktionell språkmodell och funderar på vad språket spelar för roll när man utbildar sig och arbetar inom vården. Hur bidrar språket till att skapa en yrkesidentitet? Vilken roll spelar skriftbruket för undersköterskors arbete? Hur uttrycks relationer mellan chefer, sjuksköterskor, undersköterskor, patienter och anhöriga genom språket? Alltsammans utifrån ett andraspråksperspektiv.
Om du av en händelse tycker att det låter sjukt intressant (ursäkta dålig ordvits) kan du kika in här och beställa ett eget exemplar för endast 50 kronor.
 |
| Alla kapitel i en klump – sedan ingenting… |
Granskningen av mitt manus fortsätter. Häromdagen gick jag igenom tidsperspektivet ordentligt. Jag visste att det behövde förtydligas och justeras, men inte hur mycket. Nu vet jag.
Jag har tänkt att boken utspelar sig under en termin i skolan. Den börjar i sen vinter och slutar i försommar. Under skrivandet har jag inte ägnat det exakta datumet några tankar, utan skrivit ”nästa dag”, ”under några veckor” och liknande, samt kryddat med en och annan beskrivning av årstidsväxlingarna. På så vis trodde jag att jag skulle komma fram till maj/juni i slutet av boken.
Vid en närmare kontroll av vad jag faktiskt har skrivit visar det sig att bokens handling är förlagd mellan början på januari och mitten på mars. Inte riktigt som jag tänkt.
Vad som är värre är att nästan halva boken utspelar sig under tre dagar, resten är spritt över två månader. Det här hade jag också en känsla av medan jag skriv, men inte till vilken grad.
Insikten är alltså att det fortfarande återstår väldigt mycket arbete med manuset. Dels måste jag stryka de scener som inte för handlingen framåt, dels måste jag flytta och ändra i tipsperspektivet på resten av scenerna.
Det skulle kunna kännas motigt, men just nu tycker jag att det är ganska kul. Att det faktiskt finns så mycket jag kan göra för att göra mitt manus bättre, innan jag låter någon annan läsa det.
Via Twitter blev jag tipsad om ett stipendium för skribenter som ännu inte publicerat sig i bokform. Föreningen Arbetarskrivare delar ut ett fem tusen kronor till någon som skriver i föreningens anda. Det betyder:
ett skrivande med utgångspunkt i arbetet med ett underifrånperspektiv och för att utveckla den svenska arbetarlitteraturen
Senast den 15 januari ska bidraget skickas in. Man behöver inte vara medlem i föreningen, men om man vinner får man ett års medlemskap utöver prissumman.
Jag kan inte söka själv, men hoppas att någon duktig bloggare kammar hem vinsten. För fem tusen kronor kan man köpa sig allt möjligt – skrivtid, coachning, en dator eller väldigt mycket papper och porto att skicka tjocka manusbuntar för.
Lycka till!
Mer info finns här.
 |
| Om jag skulle ta och byta egenskaper med min man? |
Jag kallar mig feminist och anser mig vara tämligen medveten om könsroller och dess konsekvenser för vårt individuella handlande. Ändå händer det att jag fastnar i stereotyper när jag skriver.
När fingrarna dansar över tangenterna smyger det sig in en och annan slentrianmässig beskrivning eller replik. En kvinna som fnittrar. En man som talar uppfordrande till sin son. I genomläsningen av manuset får jag syn på dessa pinsamheter och undrar om de verkligen kommer ifrån mig.
Igår tänkte jag en hel del på karaktärerna i mitt nya manus, framförallt två av dem: huvudpersonens mamma och pappa. (Ja, man kan kritisera mig för att vara heteronormativ genom att ge honom en sådan föräldrauppsättning.) Ingen av dem är särskilt minnesvärda. Inte heller trovärdiga. Det är något som skaver i dem. En dissonans mellan deras attribut och deras handlande.
Plötsligt slog det mig vad som var fel: de hade fått varandras egenskaper! Ett könsbyte är enda lösningen.
Ju mer jag tänker på det, desto bättre ter sig idén. Om jag låter mamman kliva in i pappans scener och pappan ta mammans roll, kommer de båda två att bli levande människor istället för stereotyper. Precis som en karaktär ska vara.
Nu återstår bara att ändra i manuset.
Just nu läser hela familjen den här boken tillsammans. Las brujas av Roald Dahl (Häxorna på svenska). Högläsningen har blivit en gemensam rutin där vi turas om att läsa. Jag dramatiserar gärna och gör olika röster. Sexåringen ljudar sig genom orden och brottas ibland med de bokstäver vars spanska ljud skiljer sig från det svenska. Åttaåringen är lite blyg, men när hon väl läser går det som en dans. Maken läser rakt upp och ner, med fick en uppmaning från barnen att vara med dramatisk idag.
Det brukar heta att man ska läsa sitt eget manus högt, för att höra hur väl det funkar. Jag tycker att det är minst lika viktig att läsa andras böcker högt, i alla fall om man skriver för barn. Det är ofta uppenbart ganska snart vad som funkar och vad som inte gör det. I fallet med Häxorna är det en kombination av ett riktigt bra berättande, fartfyllda scener och ett språk som flyter utan att vara utslätat som gör läsandet så angenämt.
Det manus jag arbetar på just nu har ungefär samma målgrupp som Häxorna. Jag tror att min historia kan bli minst lika läsvärd – nu gäller det bara att få till det där flytet. Inte alls så lätt som att läsa högt, men minst lika roligt.