Grubblerier inför skolstarten

I morgon börjar jag jobba igen efter flera veckors ledighet. (Som lärare alltså. Skrivandet är svårare att ta ledigt ifrån. Jag har hela tiden något på gång.) Vi lärare har en vecka på oss innan eleverna kommer och fyller våra rum med mening. Det är knappt om tid att förbereda, varför åtskilliga lärare lägger många timmar av loven på att förkovra sig i litteratur, diskutera didaktiska frågor med kollegor på nätet och att fundera på hur nästa läsår ska bli så bra som möjligt.

Själv har jag den senaste veckan haft näsan i böcker som handlar om allt från läsutveckling till ledarskap. Hela tiden med några frågor i huvudet: Hur kan jag bli en bättre lärare för mina elever? Hur kan jag få ut mer av vår värdefulla tid tillsammans? Hur skapar jag de bästa förutsättningarna för lärande?

Problemet är inte bristen på uppslag, teorier och inspiration. Tvärtom håller min hjärna ibland på att explodera av intryck. Samarbeten, verktyg, texter, arbetsformer, sajter… allt i en enda röra. Exakt vad det landar i vet jag nog inte förrän jag står mitt i det. Antagligen kommer jag att förkasta en del av det jag testar, annat kommer jag att vilja vidareutveckla. Ibland kommer jag att känna mig uppgiven, andra gånger euforisk. Vissa dagar kommer jag att tro att jag har misslyckats, för att snart uppleva framsteg av sällan skådat slag.

Att vara lärare är onekligen sammansatt och det finns inga enkla svar på hur man blir en skicklig lärare. Men det är väl det som är tjusningen med yrket.

En vacker skrivbok

Anteckningsbok från Pocketshop.  Design: Lisa Berntsson  

När jag själv väljer anteckningsbok är jag noga med hur den ser ut och känns i handen. Den ska vara vacker på utsidan och linjerad inuti.

När mina elever skriver i skolan är det för det mesta på lösblad. Ibland kan vi skaka fram sådana där linjerade häften som har sett lika tråkiga ut sedan min farmor gick i skolan.

Nästa vecka tar jag emot en ny grupp elever. Mina förväntningar är höga på det nya läsåret och jag hoppas kunna förmedla något av min egen entusiasm till dem. Vad jag allra helst skulle vilja är att överlämna en vacker, inbunden skrivbok till var och en av dem.

En bok fylld av tomma blad att fylla under det kommande året. En bok där inga rödpennor är välkomna, där elevernas ord får flöda fritt, där jag kan möta dem som de är eller vill vara eller drömmer om att bli. En bok att vara rädd om, långt efter skolan är över.

Sommarens litterära höjdpunkter

Läsning hör sommaren till och jag har hunnit med en hel del se senaste veckorna. Två böcker utmärker sig lite extra. Båda böckerna beskrivs som ungdomsböcker, men jag tycker att man kan läsa den även om födelsenumret skvallrar om att man räknas till skaran vuxna människor. För precis som all bra litteratur ställer dessa böcker frågor som man funderar på i alla åldrar. Frågor om vad det är att vara människa tillsammans med andra.

Jag väntar under mossan är den av Amanda Hellbergs böcker som jag tycker allra mest om. Den vackra naturen, de väsen som rör sig i den och de ungdomstid som skildras bilder en perfekt fond för dramat som utspelas under ett sommarlov i Sverige. Läs!

Antiloper är Ester Roxbergs debut och handlar om vänskap och förlust. Även denna bok har ett oerhört vackert språk och trots att man redan från början anar vad som ska hända behålls spänningen genom hela boken. Väldigt skickligt! Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Roxberg. 

Att väcka en gammal förälskelse till liv

Detta manus som nästan är antaget, som jag nästan hade glömt innan mejlet från förlaget kom. Jag tycker så mycket om det, har jag upptäckt. Det ligger mig nära, jag älskar varje ord i det.

Å ena sidan vill jag göra de efterfrågade redigeringarna snabbt och skicka i väg det till förläggaren. Å andra sidan vill jag dra ut på det för att få umgås mer med min text. Det är precis som en förälskelse. När jag inte får vara med texten tänker jag på den, och det pirrar i magen.

Livstycket på Stadsmuseet

Detalj från tyget Stockholm

Idag tog jag med barnen och åkte till Stadsmuseet. Vi hade siktet inställt på Alfons-utställningen (Kan ni fatta att Alfons Åberg fyller 40 år?!), men kikade såklart runt på allt det andra också.

Till min lycka hade Livstycket tagit över delar av museet med sina vackra textiler, tryckta av kvinnor från hela världen som lär sig svenska samtidigt som de skapar. Deras senaste tyg heter Stockholm. I centrum av kartbilden finns självklart Tensta. En plats som inger trygghet och erbjuder vänskap och förståelse för den som bor här.

Att det är på det viset kunde man även få en glimt av på utställningen Förortsliv, där man kunde möta flera olika förortsmiljöer och människor som bor utanför tullarna (vilket är en majoritet av dagens stockholmare).

Stockholms stadsmuseum är en riktig pärla, oavsett om man är intresserad av Stockholms historia eller staden som den är idag.

Jobba. Pausa.

Det är så jag försöker jobba nu. Effektiv som fan för det mesta, samtidigt medveten om mina begränsningar.

Det ska ju hålla i längden…

Tummen upp för mitt manus

Sådärja, då var mötet med förlaget avklarat. Jag hade varken färgat håret eller köpt nya kläder, men se det gick bra ändå.

Det blev tummen upp för mitt manus. Förläggaren sa så fina saker om det att jag blev mållös och tänkte det här ska jag aldrig glömma. Fem minuter senare hade jag glömt vartenda ord.

Men det viktigaste kommer jag ihåg: att jag ska göra några mindre ändringar i manuset, skicka tillbaka det till förläggaren och fundera på en passande illustratör.

Tråkigare kan man ju ha det.

Vilket manus det var? Det jag skrev om här och här.

Vilket förlag det var? Det vågar jag inte berätta riktigt ännu. Men snart så.

Kan en barnbok vara hopplös?

I en av sina  sommarkrönikor i Expressen beskriver Linda Skugge ett möte med sitt förlag. Hon försöker sälja in en barnbok om en flicka ”som ingen vill ha och ingen förstår och som inte har ett happy ending”. Förlaget försöker få Skugge att göra om slutet, göra det mer hoppingivande. Men hon vägrar: ”INGEN knackade någonsin på! Ingen ville vara med mig.”

Hur mötet med förlaget gick får ni läsa själva. Jag kan beundra Skugges integritet, men jag vet inte om jag håller med henne. Visst kan en barnbok vara mörk, men någonstans måste författaren lämna en stimma hopp åt läsaren. (Om jag inte minns helt fel har Johanna Lindbäck sagt detsamma om ungdomsböcker.)  Den bok Skugge själv nämner; Shaun Tans Det röda trädet, innehåller just någonting vackert och fantastiskt i slutet.

Av en händelse läste jag just den boken igår med mina barn och samtalade med dem utifrån en modell jag brukar använda med mina elever (Aidan Chambers!). De hade många tankar om boken och bilderna. De var väldigt engagerade när vi skulle leta mönster och vi jagade röda löv över boksidorna.
När jag frågade vad det röda trädet i slutet av boken möjligen kunde betyda svarade min 7-åriga son: Kärleken.

Det är just det som är det fina med litteraturen. Att den ser och sätter ord och bild på det hemska, svåra och fula i våra liv, men samtidigt får oss att se att det sköna och goda fortfarande existerar någonstans. Att hoppet finns.

Min egen bok som jag ska diskutera med ett förlag snart bygger delvis på en egen erfarenhet, en längtan efter något som aldrig blev. Det är ingen nattsvart bok, men det finns en melankoli i bakgrunden hela tiden. Och i slutet tänds en strimma hopp, både för flickan i boken och för läsare. Jag skulle bli mycket förvånad om förlaget ville att jag skulle ändra slutet. För inte kan väl en barnbok vara helt hopplös?

En undervisningsidé: Bilderböcker om träd

I höst kommer jag att undervisa en grupp nyanlända elever i svenska som andraspråk. Tanken är att SO- och NO-undervisningen ska integreras i svenskan. Det ska bli roligt!

En idé jag har är att arbeta tematiskt utifrån träd: undersöka träd, beskriva träd, läsa om träd och diskutera träd. Det finns hur många ingångar som helst, så att skapa relevant undervisning lär inte vara något problem.

Eftersom språket är det viktigaste funderar jag givetvis på vilka texter jag ska använda. Faktatexterna är givna. Men de skönlitterära texterna? Jag tror att jag ska testa att läsa bilderböcker med mina elever, trots att de uppnått gymnasieålder.

Tidigare i år var jag på ett otroligt inspirerande seminarium med Aidan Chambers och Katarina Kuick, som genomförde ett textsamtal med hela publiken utifrån Anna-Clara Tidholms bok Hanna huset hunden. Den vuxna publiken var djupt engagerad, både i bilder och text. Tolkningarna var många.

Seminariet hjälpte mig inte bara att få upp ögonen för Chambers modell för litteratursamtal, det fick mig också att vilja arbeta mer med bilderböcker i min undervisning.

När jag kikade i bokhyllorna här hemma hittade jag tre böcker där träd är framträdande på ett eller annat sätt: Shaun Tans Det röda trädet, Mia Maria Güettlers Trädet är en hemlighet och underbara Pojken, flickan och muren av Ulf Stark och Anna Höglund.

Jag är säkert på att det finns ännu fler böcker där träd spelar en avgörande roll. Tips emottages med stor tacksamhet!