Annelie Drewsen

Solen är bara en försvinnande strimma och mina fötter är iskalla där ute på terrassen. Belysningen över jorden svajar och molnfiltret släpper bara igenom enstaka stänk av ljus. Då gör en grupp flyttfåglar entré från höger. Oberörda glidflyger de förbi hela skådespelet, högt där uppe i det grå. Ute i skogen kvittrar småfåglarna sina frågor och förundrad står jag och glor på den stympade solen. Så vänder det, solskivan växer och dagen gryr, ännu en gång. Jag vet att ni också kände det. Magiskt, eller hur?

Det roligaste med att vara författare är nog att fira att en bok äntligen har blivit klar. Då ska man ha fest! Förra veckan fick jag vara med när ett helt gäng författare firade sin första bok. Det var elever i årskurs 5 på Hjulsta grundskola i Stockholm. Under hösten har de arbetet med medeltiden i Stockholm och jag har fått vara med på ett hörn. Det började med att vi gick en stadsvandring i Gamla stan medan Roberta Johansson, klassens lärare, berättade om allt spännande vi såg. Därefter arbetade klassen med medeltiden i skolan på olika sätt. De lärde sig massor om hur folk levde, vilka som regerade och viktiga historiska händelser. Tre gånger fick jag komma till klassen och berätta om hur det är att vara författare. Först berättade jag hur jag själv arbetar och varifrån idéerna till mina böcker kommer. Sedan visade jag hur man gör för att skriva en riktigt spännande berättelse. Och så övade vi lite på att skriva!

Klassen hittade sedan på några riktigt spännande historier som alla utspelar sig under medeltiden i Stockholm. De är fulla av hemskheter och ondska, men också vänskap och kärlek. Dessutom berättar de något om hur livet var i medeltidens Stockholm. Berättelserna utgår från foton som eleverna själva har tagit i Gamla stan och på Medeltidsmuseet.

Tack vare Stockholms stads satsning KUL1415 har berättelserna blivit en riktig bok som alltså blev klar förra veckan. Precis som det sig bör blev det festligheter vid boksläppet. Salta pinnar, bubbeldricka och tal inledde en ovanligt festlig lektion på Hjulsta grundskola. Jag fick äran att dela ut böckerna till de unga författarna.

Min hälsning till dem är: fortsätt att skriva – skriv brev, bloggar, berättelser, insändare och böcker! – för det finns många som vill höra vad ni har att berätta.

 

 

Jag går längs Norr Mälarstrand. Snön rasar ner över Stockholm. Den bygger murar längs repen som förbinder båtarna med kajen och bäddar ner livbojarna och kyrktornen under sitt vita täcke. Jag är på väg till ett möte och vill inte bli sen, men är tvungen ett stanna till vid en båt, bara ett ögonblick. Det är något med den som fångar min uppmärksamhet. Utan att riktigt kunna identifiera vad det är riktar jag mobilkameran mot det jag ser, låter den fyrkantiga rutan rama in en liten del av världen framför mig och trycker av. Men bilden i mobilens minne fortsätter jag mot mötet, bara ett par minuter kvar nu.

Dagen efter står jag framför en klass elever i årskurs 4 i en grundskola Sundbyberg, inbjuden att tala om mina böcker och hur det är att vara författare. Med en kvart kvar av lektionen visar jag dem bilden.

– Man måste börja någonstans när man skriver och ibland kan det vara i en bild. Vad ser ni?

Orden dyker upp spontant och vi samlar ihop dem i ett gemensamt litet förråd. Båt. Kaj. Livbojar. Stege. Kyrktorn. Snö. Vatten.

– Vad ser ni inte?

– Blommor.

– Gräs.

– Människor.

– Is.

Det var uppvärmningen, nu har vi något att utgå ifrån. Dags att skriva. Jag ber klassen ta fram papper och penna och ger dem en början.

– Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt…

Nu är det deras tur att skriva, precis vad de vill. De börjar med att skriva meningen jag gav dem. För de flesta räcker det för att komma igång, orden flödar ut på pappret. Andra tvekar, vågar inte riktigt sätta udden mot pappret. Läraren och jag går runt bland bänkarna, hjälper till.

– Vem är där inne? Är det någon snäll eller dum? frågar jag en pojke.

– Någon dum, säger han.

Antalet ord som skrivs varierar, men alla får till något och det är precis det som är meningen. Efter tio minuter samlar jag in klassens papper. I vanliga fall brukar jag läsa upp några texter direkt, men det hinner vi inte nu. Jag stoppar ner dem i väskan och tackar för att jag fick komma. Eleverna försvinner iväg på rast.

Hemma vid skrivbordet tar jag upp bunten med linjerade papper. Börjar läsa och kan inte sluta:

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt den lilla håriga varelser som ingen visste var den var. Den håriga lilla varelsen liknade en björn, inte större än en mus. Den kröp sakta ut bakom bordet. Den såg ut över rummet. Det enda den önskade var att dens mamma var där, men det var hon inte. Hon hade dött i stormen, men den lilla håriga varelsen hade klarat sig.

Plötsligt släppte repet, det enda som satte ihop båten vid kajen, och båten flög ut över havet. 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne låg smyckeskrinet jag fick av mamma innan hon dog. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Hon låg i sängen helt sjuk och ingen medicin kunde bota henne.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Emma. Hon spelade kort med Tim. Tim och Emma är bästa vänner, de gör allting tillsammans.

– Åhh, det är så kallt! sa Emma.

– Men ta filten då och sluta klaga, jag fryser också! sa Tim.

– MAMMA! skrek Emma.

 

– Vad är det nu, Emma?

– När kommer pappa och hämtar oss? Jag fryser!

– Han kommer nog snart. Hoppas jag, sa mamma ganska tyst så att ingen hörde.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt han den där gubben. Han som aldrig pratar eller ler. Jag och Gustav …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en man som var brun och svart och han var läskig.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka och hennes katt. Hon hörde att någon kom. Hon blev rädd. Där stod en man.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min gamla katt. Han var tokig och knäpp med hans livbojs skepp. Han klättrade för stegen opp och där fanns skeppets topp.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Erik. Han tog skydd där efter snöstormen. Erik var ute på sin kvällspromenad men sen så började det snöa.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt kille. Han frös jättemycket. Killen och hans mamma hade ätit middag men efter middagen hade hans mamma försvunnit. Killen som hette Pelle var trött och kall. Han satt och pratade med en fågel för att han inte hade något att göra.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en fiskare och sov. Han hade ett metspö i handen och snarkade högt. Jag smög sakta och tyst in i båten och ruskade lite på honom. Han ryckte till och sa: Hej, jag heter Gunnar. Är snöstormen över?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en gammal gubbe med rynkiga händer av is. Han var helt genomblöt.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar.

– Vad gör du här? frågade jag.

– Jag sover, sa han trött.

– Kan du köra mig till Sara Lo? Hon fyller år i dag.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min katt livrädd tillsammans med min lillebror. Dom var livrädda. Om det inte hade varit så kallt och båten hade frusit fast skulle båten försvunnit.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Karl-Alfred och var frusen och kall, drack sitt morgonkaffe. Efter kaffet så gick han till Grand Hôtel där han värmde sig. Efter 30 minuter kom bevakningstjänsten och sparkade ut Karl-Alfred i kylan.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag och frös. Efter några minuter så tänkte jag gå ut. Men dörren satt fast av all snö så jag fick panik och började banka på rutan. Sen efter en stund så blev jag trött och så såg jag två filtar så jag tog dem runt mig och somnade.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en kapten som var avtuppad efter stormen. Jag såg inte någon annan människa. Jag skrek och skrek och efter hjälp men ingen kom. Jag såg en stad som stod i lågor men jag såg fel. Det var snö.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag. Jag hade suttit där inne i flera timmar för att ta skydd. När jag försökte ringa mamma så kom jag på att jag inte hade någon täckning. Jag kunde tänka mig att hon var rädd. Jag gick ut och såg hur snöstormen hade slutat. Jag gick och gick och det kändes som om jag hade gått i flera timmar. Sedan …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag ihopkrupen i ett hörn. Bara inte gubben Svensson kom ner och kollade läget med den. Efter tio minuter bestämde jag mig för att börja leta efter den. Jag började rota i lådor efter den. I kväll var jag tvungen att hitta den. Den som skulle rädda mitt liv.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka som var iskall. Hon sov. Flickan hade sovit hela natten.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en liten gammal gubbe som hade varit med om värre snöstormar. Jag gick in och den gamla gubben började prata med mig. Jag blev förvånad och började ställe fråga.

– Vad gör du här?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar. Han tittade på mig med ledsna ögon. Han sa allvarligt:

– Din pappa kommer inte tillbaka.

Jag förstod inte vad han sa.

– VA?

Han sa:

– Det är mamma som har ansvar för dig och Johan själv.

– Vad menar du med det? sa jag.

– Att du kanske inte får träffa honom igen.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en smal ranglig lite flicka. Jag hade mina varma härliga vantar, överdrag, jacka, kofta och mina varma vinterskor men hon hade bara en kall liten kofta och en tunn klänning. Hon hade bara ben. Mina tankar spreds. Hur länge hade hon suttit där? Satt hon där under snöstormen?

 

*

 

Tack och lov att båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Gubben satt också kvar där inne. Det var ju inte så märkvärdigt. Han satt ju alltid där. Vem var han egentligen? Nu var jag snart framme vid skolan. Bara 157 steg kvar till skolgården. Jag hade räknat stegen. Det var inte så långt till skolan. Bara runt hörnet. Alltså 1324 steg bara. Jag såg Mia och Nisse där borta. Den mystiska gubben vände sin blick mot mig. Jag ökade takten. 121 … 120 … 19 … 18 …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en katt och två hundar, så när jag skulle gå på båten skrämde djuren mig.

 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en tjuv och räknade pengar.

 

Tänk så många berättelser som bodde i den där båten och bara väntade på att komma ut. Så många intressanta personer, spännande scener, fiffiga formuleringar och berättartekniska finesser. Jag får lust att skriva vidare på var och en av dem, men det ska jag inte. Istället hoppas jag att några av unga författarna själva fortsätter att berätta.

Till mötet blev jag några minuter sen, men det var det värt. Om jag inte hade stannat till där på kajen hade alla dessa berättelser fortfarande varit instängda i den där båten.

 

Texterna är publicerade med författarnas tillstånd.

 

 

 

 

Idag höjde jag min penna mot skyn tillsammans med tusentals andra människor på Sergels torg i Stockholm i en manifestation för yttrandefriheten och för att hedra minnet av de som dog i attacken mot tidningen Charlie Hebdo i Paris förra veckan. Je suis Charlie sa vi med en gemensam röst. Jag är Charlie och jag står upp för rätten att uttrycka åsikter i skrift och bild.

Jag är igång. Direkt efter frukosten i morse tillbringade jag en stund vid datorn och började skriva. Jag hade glömt hur häftigt det är att bara köra, utan att tänka efter så mycket innan.

Jag har som sagt en enkel idé som ligger till grund för det manus jag nu har tänkt producera, men den är väldigt skissartad. Egentligen är det bara en miljö, en händelse och ett (eller flera?) föremål. Huvudperson, konflikt, förvecklingar och konfliktlösning saknades för 24 timmar sedan. Men när jag fick alla de där namnen via Twitter igår hände något. Ett av namnen petade mig rakt i hjärtat. Det fanns en person med det namnet i min närhet en gång, men han försvann. Det som hände är ingenting jag vill tänka på, det är för jobbigt. Men så igår kunde jag se honom framför mig igen. I miljön som boken ska utspela sig i. Han liksom strövade, rörde sig trevande, som om han inte visste vart han skulle, eller kanske sökte efter något.

Där började jag skriva: en pojke, en plats och ett besked som förändrar allt.

1989 ord senare har en karaktär börjat ta form och en konflikt kan anas. Undrar vad som händer i morgon …

 

För några år sedan bestämde jag mig för att testa NaNoWriMo. Det är en förkortning för National Novel Writing Month och är ett slags folkrörelse som går ut på att skriva en roman på 30 dagar. Det hela startades av Chris Baty och hans vänner i San Francisco 1999. De bestämde sig för att skriva en skönlitterär text på 50 000 ord på en månad. Samma definition gäller fortfarande men nu ägnar sig tusentals människor världen över åt detta i november varje år.

Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det första gången. Egentligen hade jag inte alls tid, eftersom jag samtidigt skrev min magisteruppsats. Men på något sätt lyckades jag klämma in ännu en grej i tillvaron och fick ur mig de 1667 ord om dagen som krävs för att bli en vinnare. (Vinnare blir alla som kan visa upp en text på 50 000 ord senast den sista november.) Det häftiga var att min berättelse, som jag skrev enbart för min egen skull, började forma sig själv efter hand. Tvånget att skriva ledde till att det till sist gick av sig självt och då blev det bitvis riktigt bra.

Så nu gör jag ett nytt försök. En ny bok ska skrivas. Reglerna är sådana att man måste börja på något nytt och man får inte har tänkt ut alltför mycket i förväg. Så jag har bestämt mig för att skriva på en idé som jag har haft i flera år men ännu inte vågat göra något av. Det ska bli en bok – eller kanske flera? – för barn i 9–12-årsåldern.

Eftersom jag vet hur viktigt det är att ha bra namn på sina karaktärer bad jag idag om hjälp på Twitter. Ge mig namn på 12-åringer i Stockholmsförort! var min uppmaning. Och jag fick en massa bra förslag. Vad sägs om Mohamed, Muhammed, Maxamed, Mohamad, Muhamad, Hassan, Hussein, Mustafa, Hamsa, Serdar, Ahmet, Kerim, Adnan, Leyla, Aysha, Marwa, Dilek, Sultan, Nasteha, Sibel, Aylin, Selin, Rayhana, Aylin, Meral, Sara, Farah, Sakil, Fehmi, Abas, Forat, Elias, Kornelius, Zina, Tibe, Habeel, Faysal, Navid, Omar, Iman, Helin, Isra, Haris, Yaser, Ardit, Hamza, Jamila, Astrid, Tove, Emine, Carl, Marcus, Oscar, Carl-Axel, Carl-Johan, Matilda, Julia, Ester, Frida, Simon, Marcus och Alex?

I morgon börjar jag skriva. Då får vi se vilka namn som blir karaktärer i min nya bok.

 

Ända sedan jag pluggade till lärare har jag haft som devis att dra så stor nytta som möjligt av det jag lägger ner tid på. Det var därför jag började frilansa. För om jag stötte på en ovanligt kunnig pedagog med kunskaper inom ett ovanligt område så borde väl fler vara intresserade av att höra vad hon hade att säga? Bästa sättet att ordna det var att intervjua henne för en tidning.

Fortfarande söker jag efter sätt att låta olika delar av mitt liv, såväl arbetslivet som privatlivet, korsbefrukta varandra. Den senaste tiden har det bland annat handlat om mitt nyvunna intresse för forntiden och arkeologi. Det började som en diffus idé på en barnbok. Jag visste var den skulle utspela sig geografiskt och att något spännande fornfynd skulle spela en viktig roll. Men där tog det stopp.

I flera år gick jag runt och bar på idén utan att någonting hände. Den vägrade lämna mig men växte sig inte heller större. Men så inför hösten anmälde jag mig äntligen till en kurs jag har haft ögonen på i flera år: ”Stockholm före Stockholm” vid Stockholms universitet. Så här halvvägs in i kursen ångrar jag mig inte det minsta. Spännande föreläsningar av kunniga forskare och arkeologer ger en bra bild av olika tidsperioder. En heldagsexkursion söder om Stockholm bjöd på ett par riktigt häftiga upplevelser av platser med tydliga spår av de människor som levde där för tusentals år sedan. Dessutom har kursen en litteraturlista som gör att jag vill stänga in mig på kammaren och bara läsa i några veckor, men det har jag inte riktigt haft tid med ännu.

Hur som helst så har jag nu kommit till skedet då jag börjar vilja göra något av mina nyvunna kunskaper om forntidens människor i och kring det som idag är Stockholm. Den ursprungliga barnboksidén finns kvar och börjar så sakteliga ta form. Jag har börjat prata om den med folk jag träffar. Då börjar det hända andra roliga saker. En skolklass i Hjulsta har hört av sig och vill samarbeta kring en historisk period och skönlitterärt skrivande. Och alldeles nyss bläddrade jag i en tidning som jag läser varje nummer av och inser plötsligt vad den behöver. Ett reportage om arkeologi! Vem som ska skriva det? Jag, såklart. Måste bara få redaktören att förstå det först.

Förra veckan gjorde jag ett författarbesök i en klass på Globala gymnasiet. Eleverna läser på Språkintroduktionsprogrammet, vilket innebär att de är relativt nya i svensk skola och läser in grundskolans ämnen inom ramen för gymnasieskolan.

Det är alltid roligt att träffa klasser och prata om skrivande, böcker och läsning. Den här gången fick jag många bra och svåra frågor om hur det är att skriva böcker. Är det inte tråkigt att skriva hela tiden? Hur lång tid tar det att skriva en bok? Vilken är din favoritbok?

Förutom att lyssna på mig fick klassen prova på att skriva. Vi hade pratat om min bok ”Spring, Amina!” som handlar om en somalisk flicka som springer väldigt snabbt. Så snabbt att hon börjar tävla. Något jag har velat gestalta i boken känslan av att vara bra på något, att känna sig stark. Därför fick klassen skriva om att känna sig stark. Självklart fick man hitta på, men jag tror att de flesta valde att skriva om egna upplevelser.

Trots att vi hade ganska ont om tid fylldes dokumenten i elevernas datorer snabbt med ord. Det var roligt att gå runt och se vilka slags upplevelser som beskrevs, och att komma med ett och annat råd för hur texten kunde bli ännu bättre.

Några av eleverna skickade sina texter till mig och jag lovade att publicera några utdrag här på bloggen. Så här kommer några olika versioner av ”Då kände jag mig stark”:

Nu är jag på gång att räkna de svåra matteuppgifter som jag aldrig har räknat förut. Jag funderar men kommer inte på någonting. Jag funderar och funderar och sen lyckas jag att komma på. Jag börjar räkna. Till slut får jag svaret men har ingen aning om det är rätt. Jag hoppas att det är rätt innan jag ska kolla i facit. Jag blundrar och försöker sakta öppna facit. Efter jag har kollat så hoppar jag upp på bordet för jag är så glad. Jo, jag har lyckats att räkna rätt. Då känner jag mig stark.

*

Jag känner mig stark när jag spelar fotboll med killar. Jag är från Afghanistan och där är det svårt att flickor spelar fotboll. Jag är stolt över mig att jag spelar fotboll och jag visar det för alla.

*

Jag känner mig stark när jag tränar på gymmet för att jag har mycket energi i hela kroppen. Dessutom känner jag mig stark när jag vinner på nåt spel. Jag känner mig stark också när jag har bra betyg i skolan och när mina föräldrar är nöjda med mig. Jag känner mig stark när jag klarar nåt som är svårt och andra personer kan inte klara det. Jag känner mig stark när jag kan hjälper andra människor som behöver hjälp, t.ex. en gammal kvinna… Jag känner mig stark när jag hjälper min familj när de behöver hjälp.

 *

Den här sommaren hade vi en tävling i kyrkan. Det var att jag och en av mina vänner skulle tävla med vår präst i att springa 5 km i ett lopp som heter Color run. I början tänkte jag att det var omöjligt att vinna över honom för att jag var svag. Jag tränade inte, jag hatade att springa och hade jag inget intresse för idrott. En dag sa min vän till mig att försök och testa mig själv, att se mina förmågor och att veta hur stark jag är. Han sa att jag kunde bli häftigt om jag skulle vara ute från min komfortzon. Han trodde på mig och han inspirerade mig att vara med och att anta utmaningen. Hela månaden tränade vi vår kropp, speciellt benen, besteg berg och sprang i skogen. I början var det jättejobbigt men jag fortsatte och trodde på mig. Jag ville bli stark i fysiskt. Tävlingen gick jättesnabbt. Jag sprang och sprang och till sist kunde jag se mållinjen. Jag vann! Jag kände mig jätteglad och stolt över mig själv. Den där tiden kände jag mig stark och där började jag tro på mina förmågor och att alla är möjliga om vi ska bara tror.

Det var väldigt roligt att läsa texterna som jag tycker beskriver styrka väl. Det kan handla om att vara stark fysiskt men också om att ha en stark drivkraft, att inte ge upp och att hjälpa andra eller att få hjälp av en vän. De visar också hur andra känslor hänger ihop med att känna sig stark, som stolthet och glädje. Dessutom tycker jag att de är väldigt välskrivna med tanke på att författarna har varit kort tid i Sverige och inte hade mer än 20 minuter på sig att skriva. Kanske kommer någon av dem att skriva en egen bok en vacker dag … Jag hoppas det!