 |
| Ett författarverktyg? |
Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.
Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll. I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.
När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?
Oj, jag är också sugen på att anmäla mig till NaNoWriMo, men jag har ingen hållbar idé just nu som jag kan skriva på… Klurar vidare för jag VILL verkligen!
Jag tror att det är lite idén med NaNoWriMo, att man inte ska ha nån färdig plan utan bara skriva på. Nu råkade alla bitar falla på plats för mig, men jag hade egentligen tänkt skriva mig in i det okända och låta berättelsen föda sig själv.
Bästa stället att få idéer för mig är när jag går elljusbanan här hemma. Det är som att jag tänker mycket klarare när jag går. Sen återstår ett problem; att komma ihåg det ända tills jag kommer hem 🙂
Då gäller det att inte gå för långt 🙂
Hej! Har precis börjat läsa din blogg (med stor behållning dessutom!) Har tänkt anmäla mig till NaNoWriMo bara för att ”en gång i livet göra't”. Inget är officiellt på min egen blogg men det ska bli kul att följa dina framsteg på din blogg, även om man kanske inte lyckas vara världens mest spirituella bloggare i november…
Lisa, kul att du har hittat hit! Visst är det spännande att se om det blir några 50 000 ord under november!
Lycka till, nu gäller det att peppa varandra!