Ska man hålla sina drömmar och förhoppningar för sig själv eller berätta för hela världen att man vill bli författare? Det finns uppenbarligen olika sätt att hantera skrivardrömmar.
Karina skriver i ett gästinlägg på Debutantbloggen om att hon inte ens sa till sin sambo att hon skrev på en roman. Först när ett förlag visade intresse berättade hon. Personligen skulle jag aldrig klara av att hålla tyst som Karina. Vilken imponerande målmedvetenhet att klara av skriva en roman utan input eller stöd från omgivningen. Jag har pratat med min man om mina skrivardrömmar sedan vi träffades för drygt tio år sedan. Förklarat att det inom mig finns en författare som en vacker dag kommer att ta över mitt liv. En typ som vill vara i fred och kanske åka iväg ibland och skriva. En typ som vill fly från verkligheten och vara otillgänglig periodvis. Han tycker att det är okej. (Kanske för att mitt vanliga jag inte skiljer sig så mycket från den där författaren som väntar på att komma ut.)
Ett annat sätt att hantera drömmen om att skriva är den här bloggen. Det visade sig vara ett ypperligt sätt att få uppmuntran och hämta inspiration från andra som delar min dröm. (Det ska bli så kul att se alla dessa drömmar omvandlade till böcker i framtiden!)
Även mina vänner får höra en del. Nyss ringde en som jag inte har pratat med på länge och frågade hur det gick med skrivandet. Hon är duktig på att ge uppmuntran och dela min glädje, så det samtalet gjorde gott. En annan vän har börjat fråga om NaNoWriMo. Hon hade sett ett tv-inslag med Katarina Wennstam och Mari Jungstedt, där de berättade att de åker på författarresor och skriver febrilt. ”Det borde vi göra” sa vännen till mig. Jag ska försöka få med henne i NaNo nästa år till att börja med. Sedan hoppas jag att det blir många författarresor.
Jag tror det är bra att berätta om sina drömmar! Man kan få stöd och uppmuntran och i många fall även praktisk hjälp på vägen. Jag vill förresten passa på att tacka för den hjälp jag har fått genom din blogg. Det finns mycket bra information att hämta här 🙂 Och det är förstås jättespännande att följa din dröm bli verklighet!
Jag är ganska hemlig med mina drömmar. Min man vet dock om att jag skriver och illustrerar! I början tyckte han nog att det hela var lite lustigt.. att jag satt och plöjde bilderböcker på kvällarna och var besatt av att sitta och skissa ”barnsliga” motiv. Det kanske avskräckte mig lite från att prata om min dröm eftersom han inte verkade fatta grejen. Jag har alltid målat så det var inget nytt, men just att jag blev intresserad av att skapa bilder till barnböcker var ganska oväntat, även för mig. Men med tiden har det förändrats. Han är väldigt intresserad och uppmuntrande, dock har jag nog inte avslöjat för honom HUR viktig den här drömmen är för mig och att jag verkligen menar allvar; att jag faktiskt kommer kontakta förlag osv.
Vad gäller vänner så har jag varit lika försiktig. Jag har bara berättat för de som själva ägnar sig åt konst på ett eller annat sätt. Ganska många har startat egna företag inom sin bransch den senaste tiden och det har verkligen sporrat mig till att göra det här ”på riktigt”. Men det är många som inte har en aning om vad jag sysslar med 🙂
Sofia
Jag skulle nog också kunna skriva i det tysta. I alla fall skulle jag kunna det innan jag började blogga. Nu är det så mycket roligare med kontakten med alla andra med samma drömmar och all information man får är ovärderlig. Så på gott och ont tror jag att det är bättre att vara öppen om det.
Sofia: Jag känner igen det där med att vänner som har egna kreativa sysslor har större förståelse för drömmen. Även när det gäller företagande är det bra att ha vänner som är i samma situation. Jag har firma sedan början av 2009 och har lärt mig mycket genom det. Bara att vara igång är en sporra att skaffa fler uppdrag och satsa hårdare.
Anneli: Det blir ju onekligen jobbigt om man aldrig lyckas nå sitt mål. Men det kommer vi att göra, eller hur?
Ja, det låter säkert jättekonstigt för många att jag inte ens berättade för sambon. Och då är jag ju trots allt en person som är väldigt öppen med det mesta…
Jag är rätt säker på att det berodde på jantelagen, och att jag inte trodde att jag kunde.
Nu i efterhand är det i alla fall skönt att han vet.
kram!
Karina
Absolut!!!