När jag går in i min roman är ingenting annat viktigt. Nu lever jag där. Deras känslor tar över min kropp, jag har ont, är kär, längtar, saknar. Det är inte lätt nu, så mycket händer på en gång. Ändå är det det lättaste jag har gjort. Det skriver sig självt. Det kräver att bli till. Det gör anspråk på min tid, mina tankar och mina fingrar. Rör er nu, forma orden som krävs för att nå fram, väser det. Du måste rädda oss nu, rädda oss ur detta kaos, viskar det. Ta oss vidare, visa oss vägen, kräver det.
Jag tar mitt ansvar. Nu är det ni och jag. Vi fixar det här.
Skulle kunnat vara jag som skrev det där. Förstår dig precis. Lycka till. Kram
Undebart Annelie!
Så känner jag INTE ;)Men jag är glad ändå! Ska försöka få ihop ett inlägg om det idag.
Det låter underbart! Skriv på!