NaNovember – och sen då?

Knappt halvvägs in i december tänker jag tillbaka på november och mitt NaNoWriMo-projekt. Jag skrev varje dag tills jag nådde 50 000 ord. Jag skrev vid köksbordet, i sängen, på bussen och på caféer. Jag skrev när jag inte hade lust och jag skrev för att slippa skriva annat.

Jag nådde målet. Det blev tillräckligt många tecken. Men sen då? 

Omedelbart när jag var färdig läste jag de 50 första sidorna av min text. Förvånades ibland av en kärnfull formulering, förskräcktes lika ofta över det slentrianmässiga i det jag skrivit. Jag slutade läsa. Lät texten vila.

Frågan är när det är dags att ta fram texten igen och läsa hela. Hur kommer det att kännas då? Kommer jag att tycka att det finns något att jobba vidare med, eller kommer jag att vilja radera allt? Jag har faktiskt ingen aning.

Jag har dock redan två personer som anmält sig som villiga läsare. Dels Lisa,  min medtävlare i NaNo, som (i ett svagt ögonblick?) antydde att hon skulle kunna tänka sig att läsa min så kallade roman. Dels en vän till mig som jag ringde upp en av de sista dagarna jag skrev och ställde en massa konstiga frågor till. Det var den enda research jag gjorde, men för att hon inte skulle tycka att jag var fullständigt galen förklarade jag kort vad jag sysslade med och vad boken handlade om. För ett par dagar ringde hon mig och bad: ”Snälla, kan du inte skicka den där boken till mig, jag vill läsa.” Jag vägrade. Ännu är manuset oläsbart för andra än mig själv.

Men det fick mig ändå att fundera. Kanske finns det något i min berättelse som skulle kunna locka fler läsare. Om jag bara ägnade ett år eller så åt att putsa upp det till läsbart skick.