Jag satt och väntade på tunnelbanan och läste kommentarerna på mitt föregående inlägg i mobilen. Blev lite gråtmild. Herregud, jag som inte alls är sådan. Tack.
Tunnelbanan kom, jag stoppade ner mobilen i fickan, tog plats. Snett emot mig satt en kvinna. Hon fingrade på en plastpåse. Det var en stor plastpåse och i den låg en stor, vit pannå. Ibland släppte fingrarna påsen och dansade fritt i luften. Jag föreställde mig att hon målade. I tanken.
Själv skrev jag.
Tack för att du gör den här resan med mig. Tack för sällskapet, för den delade drömmen. Tack för orden.
Ännu finare inlägg 🙂