Nathan Bradford, tidigare agent numera författare, skev igår på sin blogg om balansen mellan att leva livet och att skriva. Det funderar jag också mycket på.
Hur mycket jag än vill fly in i skrivandet så pågår livet hela tiden, det går inte att pausa, man kan inte göra besök som det passar. Med barn blir det särskilt påtagligt. Om jag inte hade ansvar för att ta dem till dagis och skola, se till att de äter och mår bra och så vidare, skulle det vara så mycket lättare att förlora kontakten med det som kallas verklighet.
Men ständigt finns en känslan av att jag borde vara mer närvarande än jag är, att mina tankar för lätt lämnar nuet och försvinner in i ett skrivprojekt. Kanske sitter jag kvar och plockar med legobitar bredvid mina barn, men de är inte dumma. De fattar att jag inte är där.
Jag hoppas de kommer att tycka om min bok.
Fundera gärna på Nathans avslutande fråga:
How much living is necessary to be a good writer, and how much writing is necessary for you to live?
Åh, jag blir alltid lite knäsvag vid den här typen av inlägg -de griper tag i mig och får mig att tänka efter, sådär på djupet. Det du skriver om att ”kanske sitter jag kvar och plockar med legobitar bredvid mina barn” ekar med egna erfarenheter -i flera avseenden. Dels leker jag med barnen (har tre barn); Kanske sitter jag fortfarande så gärna och skriver i samma rum som mina barn, av just det skälet?! Försöker vara, sida vid sida, var och en med sitt, men ändå tillsammans? Och dels leker jag kanske ”lego” för mig själv …. Växer man någonsin upp? Ja, svaret ligger kanske i ditt citat; How much living is necessary to be a good writer, and how much writing is necessary for you to live?
Tack för ett fint inlägg:)!
Jag försöker också att vara så nära mina barn jag kan, så ofta jag kan, som för att kompensera för mina mentala utflykter.
De stunder i vardagen som skänker mig störst glädje är när vi sitter, som du skriver ”sida vid sida, var och en med sitt” – jag skriver, dottern kanske ritar och sonen gör en pärlplatta. Den delade koncentrationen, det delade rummet – med plats för egna tankar, egna rum.
Nu blir jag också lite knäsvag 🙂
Tack för dina tankar!
Jättebra inlägg som skapar tankar. Tankar om den eviga balansen. Barnen växer upp så fort och trots att jag älskar att skriva så älskar jag mina barn mer. Jag vill inte missa deras barndom. Jag älskar att skriva med barnen runt om mig. De kommer till mig då och då och pratar om något eller visar mig något. Ibland kan jag skriva när de sover eller är sysselsatta med annat. Det kanske är den balansen som är min just nu.
Det låter underbar att ha hittat en bra balans. Du verkar vara en fantastisk mamma och kommer säkert att bli en lika bra författare!
Jag har samma problematik här hemma. Min lilla dotter är ju den underbaraste lilla gumman på jorden. Ändå är det svårt att inte försvinna in i andra världar.
Så jag försöker disciplinera mig till att verkligen vara närvarande med henne när hon vill ha min uppmärksamhet.
Som tur är så är hon också bra på att leka själv, och så sover hon ganska mycket fortfarande.
Men jag vill vara där för henne. Hon ska aldrig behöva känna något annat.
Ensamlek och sovtid är bra. Tyvärr sover de mindre ju äldre de blir 🙂