När bomber inte briserar

I dagens DN Boklördag skriver Per J Andersson om litterära reseskildringar (hittar inte texten på nätet). Han menar att genren i Sverige har fått en undanskymd roll, till förmån för glättiga artiklar i tidningarnas resebilagor. ”Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resemålsskildringar” skriver han.

Personligen älskar jag att sjunka ner i fåtöljen och läsa en välskriven reseskildring. Om det är någon typ av litteratur jag önskar att jag kunde skriva med flyt och finess är det reseskildringar. tro mig, jag har försökt. En av böckerna i mitt skrivarbibliotek heter just ”Att skriva och resa”. Jag har läst den. Jag har skrivit och rest. Men det blir aldrig mer än korta ögonblicksbilder, möjligen dugliga som krönikor: En livsfarlig taxifärd i Mexiko, en bilresa upp för en vulkans sluttningar, en promenad på en kenyansk bakgata. Att skriva längre resereportage är en utmaning.

Den goda reseskildringen förenar många perspektiv; där finns nuet, platsen, människorna – men också historian, litteraturen och den egna erfarenheten. Det krävs en blick för de små detaljerna – samtidigt också distans för att kunna uppfatta de stora linjerna och sammanhangen. Det kräver i högre grad än skönlitteraturen sanningsenlighet. Hur smakar egentligen en litchifrukt i Kina? Hur känns Indiska Oceanens vatten mot huden? Det går inte att fabricera, här krävs absolut gehör för sinnesförnimmelser och en förmåga att transformera dem till ord, ge dem språk.

Jag tror att en del av svårigheten ligger i balansen mellan att leva och skriva, som jag varit inne på tidigare. För att skriva om ett plats måste man lära känna den, vara närvarande, se. För att den närvaron inte ska förångas till minnesmoln måste de ges form, struktur och ord. Den måste skrivas. Men det går inte att skriva och uppleva samtidigt.

Andersson argumenterar i sin artikel för att reseskildringarna behövs. Bland annat menar han att utrikesrapporteringen lämnar luckor: ”Hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade?”

Det finns en plats på jorden jag skulle vilja resa till, lära känna och skriva om. Men det är en farlig plats, en plats som i omvärldens ögon knappt finns. Det är farligt där. För farligt. Jag är inte beredd att dö för skrivandets skull. Men en vacker dag kanske jag kan resa dit. Då hoppas jag att jag har lärt mig konsten att skriva en god reseskildring.