Apropå förälskelsen

Ni vet hur de nyförälskade är – pratar om sin käresta i tid och otid, lyckas få allt att handla om dennes fina egenskaper, roliga repliker och om vilken fin framtid de kommer att få tillsammans. Just nu är jag precis sådan, men med mitt manus.

Igår pratade jag med en vän i telefon. En vän som ibland brukar läsa mina texter och komma med värdefull feedback. Saken är den att hon har en liten bebis som upptar hela hennes tillvaro just nu, sådär som nyfödda har en förmåga att göra. Hon är inne i ett eget kärlekstöcken.

Så vad gör jag när min vän ringer för att be om råd om bebis? Lyssnar plikttroget och väntar på första bästa chans att föra in samtalet på det verkligt betydelsefulla: mitt manus. ”Är det okej om jag läser upp början av första kapitlet” frågar jag och utan att lämna utrymme för svar börjar jag läsa första sidan.

Vad gör min vän? Lyssnar plikttroget och väntar på ett bra tillfälle att avsluta samtalet.

Så sitter jag där med resten av första kapitlet oläst. Undrar: Var det så värdelöst? Har jag gjort bort mig nu? Kommer ingen att vilja läsa mer än två rader av mitt manus?

Men så i förmiddags ringde telefonen. Det var min vän. Hon bad om ursäkt för att hon var så disträ igår. Sedan sa hon de magiska orden: ”Jo, jag tänkte på en sak.” Och så kom alla de frågor jag ville att läsaren skulle ställa efter inledningen. ”Varför händer X? Är det Y som ligger bakom? Och vet du, det här får mig att tänka på Z!”

Ivrigt börjar jag berätta om referenserna till andra böcker, hur jag fick idén till berättelsen och mina storslagna planer på att göra detta till en succé.

Men jag tror jag glömde en sak: att be om ursäkt för mitt påflugna prat om mitt manus.

M, tack för att du står ut med min iver och självupptagenhet.

Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt.