Idag kom ett nytt nummer av Opsis Barnkultur – fullmatat med intressanta artiklar. Jag kastade mig genast över Nathan Hamelbergs text om identifikation och n-ordet i Pippi.
Det centrala, menar han, är vilka möjligheter till identifikation som texter erbjuder ett barn. I grunden är det lätt att identifiera sig med någon eller något som är annorlunda, men till en viss gräns:
Det är först när man uppfattar karaktärer som utpekande, eller att de har en symbolisk plats i hierarkier eller att statistroller reserverats för vissa, som möjligheter till identifikation går i baklås. Den vars like lyser med sin frånvaro kommer att identifiera sig med en smurf, ett sagodjur eller ett knytt fram till den punkt då texter eller berättelser säger ”här är du”.
Jag läser hans text med särskilt intresse då jag i sommar gick kursen Astrid Lindgrens författarskap på Linnéuniversitetet. Under några veckor plöjde jag såväl teoretisk litteratur som Linsgrens verk, vilket fick mig att reflektera en hel del över det som Hamelberg kallar ”ett bråk mellan Lindgrens bokstav och Lindgrens anda”. Alltså att det som Lindgren stod för – antirasism och alla människors lika värde – ibland inte avspeglas i textens språkbruk eller gestaltning. Frågan sträcker sig långt bortom n-ordet i Pippi, och jag hoppas vi får se en fortsatt diskussion om det i Sverige. Här är exempelvis Kati i Amerika värd att läsas och analyseras, men även andra avsnitt i Pippi Långstrump-trilogin eller Kajsa Kavat. Astrid Lindgrens författarskap förtjänar en sådan genomlysning.
I samma tidning ger jag mig på att recensera just en bok av Astrid Lindgren, nämligen Pippi på rymmen som för första gången illustrerats av Fabian Göranson. Det var roligt att omsätta mina nyvunna kunskaper från kursen i något konkret.
I en lång artikel skriver Lena Kjersén Edman om idrottsböcker, och jag blev förstås glad att Satsa allt, Amina! fick vara med på ett hörn. Den femte och senaste boken i serien heter Vi är bäst, Amina!
Läs mer om Opsis Barnkultur här!
