Jag blev en gång intervjuad för lokaltidningen om min Tensta-blogg som jag drev under några år. En journalist och en fotograf kom hem till mig. Medan journalisten och jag satt och pratade i köket gick fotografen runt i lägenheten – ingen annan var hemma – och ”letade bra ställen att fotografera på”. Jag hörde hur hon tassade omkring, och då och då rörde mina saker. Hörde bestämt ljudet av cd-fodral som fingrades på. Det var en mycket obehaglig känsla och jag skulle därför helst avstå från att ta hem journalister igen. Hellre möta dem på offentligen platser.
Jag känner heller inget behov av att min person hamnar i centrum för andras uppmärksamhet. Privat är jag en ganska tillbakadragen typ i de flesta sammanhang (men inte alla!). Jag har inga drömmar om att bli en känd eller offentlig person. Det är snarare en mardröm. Det enda som skulle få mig att stiga in i offentligheten är möjligheten att tala om frågor som ligger mig nära – som flerspråkighet, förortsfrågor och mitt skrivande.
Jag blir lite nyfiken på hur ni andra som skriver tänker. Hur långt vill ni komma med skrivandet? Drömmer ni om att sitta i en tv-soffa, att dra in miljoner, att bli affischnamn på bussar – eller bara om att se ert namn på omslaget till en bok? Jag är genuint intresserad av att veta hur ni tänker, för jag tycker det är svårt. Att ge ut en bok är onekligen självutlämnande och offentligt, och det förväntas mer och mer av författare att vara aktiva i marknadsföringen – men hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet? Var skulle du dra gränsen?
(Svara i kommentarerna eller på egen blogg, men hojta gärna till så att jag kan läsa.)
Jag skulle vilja jobba som författare, alltså, kunna leva på inkomsten. Med det sagt är jag medveten om hur extremt svårt det är, så jag låter det vara en dröm och försöker med annat. Jag är inte ute efter uppmärksamhet utan efter att kunna skriva på min kammare och planera min egen tid. Jag tror dessvärre inte man säljer så mycket som man skulle behöva bara genom att gömma sig. Så ja, i långa loppet behöver man, med största sannolikhet, bli ett ”varumärke”. Sedan gäller det att dra sina gränser. Det finns få saker som är så roligt som intressanta människor (läs:författare) med bloggar, hemsidor, eller när de är i tv eller radio och diskuterar och delar med sig av sig själva.
Klokt inlägg, tycker jag. Håller med Christina om att man ju vill få det att gå runt ekonomiskt med så mkt tid åt skrivandet som möjligt. Och för det måste man väl ”nå ut, göra sig hörd, i viss mån. Men likt dig Annelie vill jag kunna hålla mig lite i skymundan. Man skriver ju för att … ja, skriva -och att tala inför grupp och ”publik” kommer väldigt långt ner på min lista över saker som jag gillar. Är kanske de flesta författarna & skrbenterna lite enstörningar? Det ska bli spännande att se på svaren på ditt inlägg!
Svår fråga!
Nu är jag ju långt ifrån att behöva brottas med dessa frågor på riktigt, men det är klart att jag funderat. Man måste få fantisera, right!
Jag skulle verkligen tycka det vore superkul att bli intervjuad. Jag gillar helt klart tanken på att någon skulle vilja prata med mig och skriva om mig. Eller egentligen inte om mig utan om min bok, jag är inte så bekväm med att stå i centrum. Samtidigt vet jag att det säljer att visa personlighet, det blir säkert svårt att sätta gränser.
Det känns helt klart som ett måste att bli omskriven i alla fall, annars blir man bortglömd. Det händer ganska ofta att relativt kända författare/illustratörer har nya böcker ute som passerar obemärkt förbi. Det är en rädsla jag har; att jag ska lyckas nå hela vägen fram till en utgivning, men sedan kommer det inte hända så mycket mer. Jag vill verkligen att det ska hända saker, men jag vill inte att det involverar att jag är med i typ Singing Bee eller så..
Fast så känd blir man ju tack och lov inte inom bilderboksbranschen! Man kan bara titta på de mest kända illustratörerna i Sverige, den exponering de har i media känns helt ok för min del. Förutom att medverka i Sommar i P3 då, det finns inte på kartan för mig. Fast det är nog ingen större chans att jag blir påtänkt för sånt 😉
Om jag tar mig så långt att jag blir utgiven så kommer jag själv dra i alla trådar som finns. Jag vill få den nödvändiga press jag anser att man behöver. Dvs, om inga journalister knackar på min dörr för att skriva om min bok så kommer jag själv att söka upp dem!
Ungefär så tänker jag.
Sofia
Bra inlägg! O du by the way så har jag skrikit på din hjälp på min blogg!
Men ang detta så känner jag som du. Tycker inte om uppmärksamhet på mig som person, men gärna på vad jag skriver såklart. Visst vill man ha pengar, men det är inte det viktigaste såklart. Jag vet inte hur jag skulle agera om jag nu nångång skulle få erbjudandet att hamna i nåt slags rampljus. Svårt…
Det gäller väl att balansera det bara så att det inte blir för mycket exponeringbara, typ Björn Ranelid i Let's dance. Men författare som t.ex. deltar i SVT morgon brukar ofta få prata till punkt och tas på allvar. Där handlat det om deras arbete och det måste väl kännas helt ok. Värre är det när det bara blir personbundet så den typen av situationer skulle iaf jag akta mig för.
Intressant fråga. Jag är inte särskild på att bli känd och bli bedömd och kritiserad av allt och alla. Men det hör som ni säger väl ihop med författarrollen numera. Har nog ändrats ganska mycket de senaste 10 åren – nu är en författare ett varumärke. Kan man inte hyra en skådespelare som är sitt ansikte utåt så att man bara kan få ägna sig åt sitt skrivande i lugn och ro? 🙂
Ett mycket intressant och tänkvärt inlägg.
Jag har samma inställning som du och flera andra här bland kommentarerna. Jag håller mig helst i bakgrunden och det var faktiskt en av de sakerna som gjorde att jag tvekade till att ens skicka till förlag. Sedan älskar jag att skriva och det är inte så kul att skriva för byrålådan så….
Nuförtiden känns det nästan som ett krav att synas och höras överallt. Om det ska finnas någon chans att sälja böcker så verkar det som om man får släpa sig iväg till någon kurs eller hypnotisör som hjälper en att bli en linslus.
Skämt åsido så är jag mycket kluven och jag skulle inte ha något hemma-hos under några omständigheter och i övrigt får man väl känna vad som känns rätt allt eftersom. Bra recensioner är däremot alltid mycket välkommet. Helt hypotetiskt alltså, eftersom jag inte är där. Än! 😀
Jättebra fråga du tar upp.
Jag är precis som så många andra kluven. Jag är ganska privat av mig. Trivs bra för mig själv på mitt rum med bara datorn och mina böcker som sällskap.
Samtidigt är jag medveten om att vill man verkligen lyckas som författare måste man tänka på sitt namn som varumärke. Sedan trivs jag också på scen, med att tala inför folk, hålla föredrag, osv. Det är kul. Men det är inget som jag söker för dess egen skull.
Så även jag är i högsta grad kluven.
Tack för alla era tankar. Jag läser och tar med mig era ord. Vi får säkert anledning att återkomma till detta, både vad gäller mig och er!