Och om du gör den investeringen för att ”bli författare” är risken stor att det blir en väldigt dyrbar sådan. Men om du gör det för att du inte har något val, för att berättelsen – jag höll på att skriva ”monstret” – som försöker att slita sig ut ur dig och som skriker om att få berättas inte längre kan stanna kvar i ditt huvud utan att du blir tokig eller deprimerad.
Ja då ska du skriva din bok. Och som ett resultat blir du en författare.
Fredrik Härén bloggar om vägen från författardröm till drömyrke på Boktipset.se.
Fast jag vet inte om jag håller med om det. Jag tror att det är sant till en viss del, men det är en sanning med modifikation.
Ingen kan bli författare bara för att man vill bli ”författare.” Det är sant att det måste finnas en inneboende passion för berättelser eller till och med en specifik berättelse som kräver att få komma ut.
Det upplevde jag väldigt tydligt med Drakhornet.
Å andra sidan måste man ibland sätta sig ner och skriva även om man inte känner någon som helst passion.
Det handlar om att ta sig an skrivandet med en viss av professionalism. Man är författare, inte alltid för att monstret måste ut, utan för att man har en deadline. Du har betalt för att leverera, oavsett.
Så krasst kan det vara ibland.
Jag håller inte heller med honom, men det är intressant att se hur olika människor beskriver sitt eget förhållande till att skriva.
Personligen har jag alltid skrivit och alltid drömt om att ”bli författare”. Varifrån berättelserna kommer är jag osäker på, men jag gissar att det är en mix av inre motiv och intryck från omgivningen.