På lördag springer jag Stockholm Marathon. Det är 42 kilometer. Förra våren hade jag inte sprungit längre än 10 kilometer. Då började jag träna inför ett halvmaraton. En kilometer i taget flyttade jag fram gränsen för vad jag klarade och vips hade jag sprungit 21 kilometer! För drygt en månad sedan sprang jag mitt första maratonlopp. Glädjen över att klara av något som en gång verkade omöjligt är oslagbar.
Det är som att läsa. När man först lär sig går det trögt, men ju mer man läser desto lättare går det. Vips så har man läst sin första kapitelbok, roman eller dagstidning! Förhoppningsvis hade man så roligt under tiden att det inte kändes som träning.
Men bara för att man kan springa ett maraton i uppförsbacke eller läsa en tegelstensbok full med krångliga ord behöver man inte sluta med allt annat. Nyckeln är variation. Ingen maratonlöpare i världen springer bara pass som är 42 kilometer. Nej, det behövs alla möjliga pass: långa och korta, snabba och långsamma, i terräng och på asfalt, i snöfall och solsken.
Samma sak är det med läsning. Den som älskar att läsa kastar sig över romaner och noveller, men ser också till att dyka ner i en diktsamling eller grubbla över livets stora frågor i sällskap med en bilderbok då och då.
Lättlästa böcker kan vara ett steg på vägen för den som tränar sin läsförmåga. Men det kan också vara ett inslag i läsningen för vem som helst, på samma sätt som ett lugnt pass med en kompis kan ingå i maratonträningen. Det viktiga är inte hur långt eller snabbt man gör det, det viktiga är att man gör det.
Igår sprang jag Vårruset tillsammans med min kompis Rozann. Det var 5 km. Nästa gång springer vi en mil. För att vi älskar att springa!