Foto: Annelie Drewsen
Jag går längs Norr Mälarstrand. Snön rasar ner över Stockholm. Den bygger murar längs repen som förbinder båtarna med kajen och bäddar ner livbojarna och kyrktornen under sitt vita täcke. Jag är på väg till ett möte och vill inte bli sen, men är tvungen ett stanna till vid en båt, bara ett ögonblick. Det är något med den som fångar min uppmärksamhet. Utan att riktigt kunna identifiera vad det är riktar jag mobilkameran mot det jag ser, låter den fyrkantiga rutan rama in en liten del av världen framför mig och trycker av. Men bilden i mobilens minne fortsätter jag mot mötet, bara ett par minuter kvar nu.
Dagen efter står jag framför en klass elever i årskurs 4 i en grundskola Sundbyberg, inbjuden att tala om mina böcker och hur det är att vara författare. Med en kvart kvar av lektionen visar jag dem bilden.
– Man måste börja någonstans när man skriver och ibland kan det vara i en bild. Vad ser ni?
Orden dyker upp spontant och vi samlar ihop dem i ett gemensamt litet förråd. Båt. Kaj. Livbojar. Stege. Kyrktorn. Snö. Vatten.
– Vad ser ni inte?
– Blommor.
– Gräs.
– Människor.
– Is.
Det var uppvärmningen, nu har vi något att utgå ifrån. Dags att skriva. Jag ber klassen ta fram papper och penna och ger dem en början.
– Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt…
Nu är det deras tur att skriva, precis vad de vill. De börjar med att skriva meningen jag gav dem. För de flesta räcker det för att komma igång, orden flödar ut på pappret. Andra tvekar, vågar inte riktigt sätta udden mot pappret. Läraren och jag går runt bland bänkarna, hjälper till.
– Vem är där inne? Är det någon snäll eller dum? frågar jag en pojke.
– Någon dum, säger han.
Antalet ord som skrivs varierar, men alla får till något och det är precis det som är meningen. Efter tio minuter samlar jag in klassens papper. I vanliga fall brukar jag läsa upp några texter direkt, men det hinner vi inte nu. Jag stoppar ner dem i väskan och tackar för att jag fick komma. Eleverna försvinner iväg på rast.
Hemma vid skrivbordet tar jag upp bunten med linjerade papper. Börjar läsa och kan inte sluta:
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt den lilla håriga varelser som ingen visste var den var. Den håriga lilla varelsen liknade en björn, inte större än en mus. Den kröp sakta ut bakom bordet. Den såg ut över rummet. Det enda den önskade var att dens mamma var där, men det var hon inte. Hon hade dött i stormen, men den lilla håriga varelsen hade klarat sig.
Plötsligt släppte repet, det enda som satte ihop båten vid kajen, och båten flög ut över havet.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne låg smyckeskrinet jag fick av mamma innan hon dog. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Hon låg i sängen helt sjuk och ingen medicin kunde bota henne.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Emma. Hon spelade kort med Tim. Tim och Emma är bästa vänner, de gör allting tillsammans.
– Åhh, det är så kallt! sa Emma.
– Men ta filten då och sluta klaga, jag fryser också! sa Tim.
– MAMMA! skrek Emma.
– Vad är det nu, Emma?
– När kommer pappa och hämtar oss? Jag fryser!
– Han kommer nog snart. Hoppas jag, sa mamma ganska tyst så att ingen hörde.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt han den där gubben. Han som aldrig pratar eller ler. Jag och Gustav …
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en man som var brun och svart och han var läskig.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka och hennes katt. Hon hörde att någon kom. Hon blev rädd. Där stod en man.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min gamla katt. Han var tokig och knäpp med hans livbojs skepp. Han klättrade för stegen opp och där fanns skeppets topp.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Erik. Han tog skydd där efter snöstormen. Erik var ute på sin kvällspromenad men sen så började det snöa.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt kille. Han frös jättemycket. Killen och hans mamma hade ätit middag men efter middagen hade hans mamma försvunnit. Killen som hette Pelle var trött och kall. Han satt och pratade med en fågel för att han inte hade något att göra.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en fiskare och sov. Han hade ett metspö i handen och snarkade högt. Jag smög sakta och tyst in i båten och ruskade lite på honom. Han ryckte till och sa: Hej, jag heter Gunnar. Är snöstormen över?
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en gammal gubbe med rynkiga händer av is. Han var helt genomblöt.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar.
– Vad gör du här? frågade jag.
– Jag sover, sa han trött.
– Kan du köra mig till Sara Lo? Hon fyller år i dag.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min katt livrädd tillsammans med min lillebror. Dom var livrädda. Om det inte hade varit så kallt och båten hade frusit fast skulle båten försvunnit.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Karl-Alfred och var frusen och kall, drack sitt morgonkaffe. Efter kaffet så gick han till Grand Hôtel där han värmde sig. Efter 30 minuter kom bevakningstjänsten och sparkade ut Karl-Alfred i kylan.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag och frös. Efter några minuter så tänkte jag gå ut. Men dörren satt fast av all snö så jag fick panik och började banka på rutan. Sen efter en stund så blev jag trött och så såg jag två filtar så jag tog dem runt mig och somnade.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en kapten som var avtuppad efter stormen. Jag såg inte någon annan människa. Jag skrek och skrek och efter hjälp men ingen kom. Jag såg en stad som stod i lågor men jag såg fel. Det var snö.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag. Jag hade suttit där inne i flera timmar för att ta skydd. När jag försökte ringa mamma så kom jag på att jag inte hade någon täckning. Jag kunde tänka mig att hon var rädd. Jag gick ut och såg hur snöstormen hade slutat. Jag gick och gick och det kändes som om jag hade gått i flera timmar. Sedan …
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag ihopkrupen i ett hörn. Bara inte gubben Svensson kom ner och kollade läget med den. Efter tio minuter bestämde jag mig för att börja leta efter den. Jag började rota i lådor efter den. I kväll var jag tvungen att hitta den. Den som skulle rädda mitt liv.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka som var iskall. Hon sov. Flickan hade sovit hela natten.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en liten gammal gubbe som hade varit med om värre snöstormar. Jag gick in och den gamla gubben började prata med mig. Jag blev förvånad och började ställe fråga.
– Vad gör du här?
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar. Han tittade på mig med ledsna ögon. Han sa allvarligt:
– Din pappa kommer inte tillbaka.
Jag förstod inte vad han sa.
– VA?
Han sa:
– Det är mamma som har ansvar för dig och Johan själv.
– Vad menar du med det? sa jag.
– Att du kanske inte får träffa honom igen.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en smal ranglig lite flicka. Jag hade mina varma härliga vantar, överdrag, jacka, kofta och mina varma vinterskor men hon hade bara en kall liten kofta och en tunn klänning. Hon hade bara ben. Mina tankar spreds. Hur länge hade hon suttit där? Satt hon där under snöstormen?
*
Tack och lov att båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Gubben satt också kvar där inne. Det var ju inte så märkvärdigt. Han satt ju alltid där. Vem var han egentligen? Nu var jag snart framme vid skolan. Bara 157 steg kvar till skolgården. Jag hade räknat stegen. Det var inte så långt till skolan. Bara runt hörnet. Alltså 1324 steg bara. Jag såg Mia och Nisse där borta. Den mystiska gubben vände sin blick mot mig. Jag ökade takten. 121 … 120 … 19 … 18 …
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en katt och två hundar, så när jag skulle gå på båten skrämde djuren mig.
*
Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en tjuv och räknade pengar.
Tänk så många berättelser som bodde i den där båten och bara väntade på att komma ut. Så många intressanta personer, spännande scener, fiffiga formuleringar och berättartekniska finesser. Jag får lust att skriva vidare på var och en av dem, men det ska jag inte. Istället hoppas jag att några av unga författarna själva fortsätter att berätta.
Till mötet blev jag några minuter sen, men det var det värt. Om jag inte hade stannat till där på kajen hade alla dessa berättelser fortfarande varit instängda i den där båten.
Texterna är publicerade med författarnas tillstånd.