Min bok ”Stella skaffar ett syskon” har ett öppet slut. Förvecklingarna i boken får naturligtvis en lösning, men den stora frågan som Stella brottas med – kommer jag att få ett syskon? – får inget definitivt svar. När jag skrev manuset var det så jag ville ha det. Jag är själv ensambarn och fick aldrig något syskon, men hoppet levde rätt länge. Så vill jag att det ska vara för det barn som händelsevis läser boken och känner samma sak som Stella.
Men frågor kräver svar och böcker kräver uppföljare. Läsare vill veta hur det går sedan. Jag har till och med fått sms från en farmor som läst boken med sitt barnbarn och vill veta vad som händer sedan (vilket såklart gjorde mig väldigt glad). Jag har funderar och klurat på hur det går för Stella och faktiskt skrivit en fortsättning. Men det är så mycket som ska stämma för att det faktisk ska bli en till bok. Man ska ha en tillräckligt bra historia för att läsarna ska vilja läsa ännu mer om ens huvudperson. Man ska ha tid att förvandla idén till en text som förlaget vill ge ut. Och det får inte gå för lång tid, för då har bokhandeln inte längre kvar den första delen av boken och då går det ju inte att sälja tvåan.
Så där kan man rada upp faktorer som spelar in när det kommer till uppföljare. Men till syvende och sist handlar det mest om huruvida man själva känner en tillräckligt stark nyfikenhet för att gå vidare tillsammans med sin huvudperson. Ju mer jag funderar på det, desto mer lutar det åt att jag kommer att släppa taget om Stella och låta henne vandra vidare i livet utan mig och mina ord. Hon kommer att klara sig alldeles utmärkt.
För mig blir det kanhända lite tomt till en början, men vet ni vad… jag har fått syn på en ny liten person som jag är väldigt nyfiken på. Hon heter Ebba och har flyttat till andra sidan stan med sin mamma. Nu ska hon börja i en ny skola. Samtidigt ska mamma börja på ett nytt jobb där hon måste jobba jättesent ibland. Tur att morfar finns och kan vara med Ebba efter skolan.