I vilket skede författare bjuder in sin förläggare i skrivandet varierar nog mycket. Somliga vill inte visa sin text förrän den är så gott som färdig medan andra gärna vill involvera fler tidigt under arbetet. Själv tycker jag att det känns bra att låta någon annan läsa i slutskedet av skrivandet, när jag känner att manuset är näst intill färdigt, men fortfarande kan förbättras. Ofta har jag en känsla av vad som inte riktigt funkar men behöver höra det från någon annan för att kunna ta det där sista, avgörande steget.
För det mesta räcker det med en kort kommentar för att sätta fart på fantasin. Förläggaren säger ”det mesta funkar, men du behöver utveckla parallellhistorian mer för att öka spänningen och locka en bredare målgrupp”. Och vips så vet jag vad som behöver göras och exakt hur det ska göras. Det har hänt flera gånger och jag blir lika förvånad varje gång.
Manuset just nu, med mina anteckningar.
Igår hände det igen! Just den här gången handlar det om att det idrottsliga i manuset behöver få större plats. Nästan i samma ögonblick som jag läser min förläggares mejl dyker ordet stafett upp i huvudet på mig. De ska springa stafett! Plötsligt faller alla bitar på plats. Jag läser igen manuset igen och inser att första halvan funkar bra som det är, där räcker det med några korta tillägg. Andra halvan av manuset behöver däremot skrivas om helt. Och om det blir som jag tänker mig kommer det att bli mycket bättre än i första versionen.
Att skriva om ett manus utifrån konstruktiv kritik är något av det bästa jag vet. Om några veckor hoppas jag att manuset är ännu vassare och vinner förläggarens gillande – igen. (I sådana fall börjar nästa vända med texten – den som görs tillsammans med en redaktör. Men det är en helt annan historia.)