Just nu läser hela familjen den här boken tillsammans. Las brujas av Roald Dahl (Häxorna på svenska). Högläsningen har blivit en gemensam rutin där vi turas om att läsa. Jag dramatiserar gärna och gör olika röster. Sexåringen ljudar sig genom orden och brottas ibland med de bokstäver vars spanska ljud skiljer sig från det svenska. Åttaåringen är lite blyg, men när hon väl läser går det som en dans. Maken läser rakt upp och ner, med fick en uppmaning från barnen att vara med dramatisk idag.
Det brukar heta att man ska läsa sitt eget manus högt, för att höra hur väl det funkar. Jag tycker att det är minst lika viktig att läsa andras böcker högt, i alla fall om man skriver för barn. Det är ofta uppenbart ganska snart vad som funkar och vad som inte gör det. I fallet med Häxorna är det en kombination av ett riktigt bra berättande, fartfyllda scener och ett språk som flyter utan att vara utslätat som gör läsandet så angenämt.
Det manus jag arbetar på just nu har ungefär samma målgrupp som Häxorna. Jag tror att min historia kan bli minst lika läsvärd – nu gäller det bara att få till det där flytet. Inte alls så lätt som att läsa högt, men minst lika roligt.