 |
| Om jag skulle ta och byta egenskaper med min man? |
Jag kallar mig feminist och anser mig vara tämligen medveten om könsroller och dess konsekvenser för vårt individuella handlande. Ändå händer det att jag fastnar i stereotyper när jag skriver.
När fingrarna dansar över tangenterna smyger det sig in en och annan slentrianmässig beskrivning eller replik. En kvinna som fnittrar. En man som talar uppfordrande till sin son. I genomläsningen av manuset får jag syn på dessa pinsamheter och undrar om de verkligen kommer ifrån mig.
Igår tänkte jag en hel del på karaktärerna i mitt nya manus, framförallt två av dem: huvudpersonens mamma och pappa. (Ja, man kan kritisera mig för att vara heteronormativ genom att ge honom en sådan föräldrauppsättning.) Ingen av dem är särskilt minnesvärda. Inte heller trovärdiga. Det är något som skaver i dem. En dissonans mellan deras attribut och deras handlande.
Plötsligt slog det mig vad som var fel: de hade fått varandras egenskaper! Ett könsbyte är enda lösningen.
Ju mer jag tänker på det, desto bättre ter sig idén. Om jag låter mamman kliva in i pappans scener och pappan ta mammans roll, kommer de båda två att bli levande människor istället för stereotyper. Precis som en karaktär ska vara.
Nu återstår bara att ändra i manuset.