nanowrimo

Romanskrivarmånaden börjar snart!

Om exakt en månad startar romanskrivarmånaden NaNoWriMo. Ni som hängt med ett tag vet att jag deltog förra året. Det var otroligt roligt och givande – och det blev faktiskt en historia av det, som dock skulle kräva åtskilliga omgångar av redigering för att överhuvudtaget bli läsbar för någon annan än mig.

Det roliga med NaNo är att vem som helst kan delta. Det finns till exempel ett särskilt program för ungdomar och skolor. I senaste numret av Lära Stockholm har jag intervjuat en lärare på Skarpnäcks skola som låter sina elever delta. Läs artikeln här (på sid. 24-25, vilket motsavar sid. 13 i dokumentet).

I år står jag själv över, men jag hoppas att några bloggare med skrivklåda är med, för jag vill följa framstegen och heja på!

Dags att börja redigera

När jag kastade mig in i NaNoWriMo i november förra året släppte jag också ett barnboksmanus (en kapitelbok) som jag höll på och redigerade. Det var ganska skönt, eftersom jag precis hade skrivit klart den och behövde lite distans.

Nu börjar det bli dags att ta tag i manuset igen. Men det tar emot. Jag fastnar i inledningsscenen hela tiden. Kan inte bestämma mig för tempus. Tilltal. Skriver om. Provar. Stryker.

Jag tror jag måste sova på saken.

(Hur det gick med NaNo-manuset? Tja… jag har fortfarande inte läst hela. Men snart. Kanske.)

NaNovember – och sen då?

Knappt halvvägs in i december tänker jag tillbaka på november och mitt NaNoWriMo-projekt. Jag skrev varje dag tills jag nådde 50 000 ord. Jag skrev vid köksbordet, i sängen, på bussen och på caféer. Jag skrev när jag inte hade lust och jag skrev för att slippa skriva annat.

Jag nådde målet. Det blev tillräckligt många tecken. Men sen då? 

Omedelbart när jag var färdig läste jag de 50 första sidorna av min text. Förvånades ibland av en kärnfull formulering, förskräcktes lika ofta över det slentrianmässiga i det jag skrivit. Jag slutade läsa. Lät texten vila.

Frågan är när det är dags att ta fram texten igen och läsa hela. Hur kommer det att kännas då? Kommer jag att tycka att det finns något att jobba vidare med, eller kommer jag att vilja radera allt? Jag har faktiskt ingen aning.

Jag har dock redan två personer som anmält sig som villiga läsare. Dels Lisa,  min medtävlare i NaNo, som (i ett svagt ögonblick?) antydde att hon skulle kunna tänka sig att läsa min så kallade roman. Dels en vän till mig som jag ringde upp en av de sista dagarna jag skrev och ställde en massa konstiga frågor till. Det var den enda research jag gjorde, men för att hon inte skulle tycka att jag var fullständigt galen förklarade jag kort vad jag sysslade med och vad boken handlade om. För ett par dagar ringde hon mig och bad: ”Snälla, kan du inte skicka den där boken till mig, jag vill läsa.” Jag vägrade. Ännu är manuset oläsbart för andra än mig själv.

Men det fick mig ändå att fundera. Kanske finns det något i min berättelse som skulle kunna locka fler läsare. Om jag bara ägnade ett år eller så åt att putsa upp det till läsbart skick.

Rallyskrivande

Jag är inne på upplösningen i NaNo-manuset nu. Omkring 3500 ord kvar att skriva. Dessutom måste ett uppsatsutkast vara klart till på måndag och jag ska gå igenom barnboksmanuset inför möte med förlaget nästa vecka.
Jag tänker sitta klistrad vid datorn tills det är gjort. Kanske sneglar jag ut genom fönstret då och då,  mot snöflingorna som singlar ner så idylliskt där ute.
Vi hörs när jag har skrivit klar.

NaNoWriMo: Dag 24

Nu är jag på banan igen. Många trådar att få ihop, drygt fem tusen ord kvar till mållinjen. Blir till att teckna i grova drag och fylla i detaljer senare.

Är fortfarande inte riktigt på det klara med hur det hela ska sluta, men ett inslag på en amerikansk pratshowjag råkade se idag  gav mig nya idéer. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer. Om några dagar har jag skrivit min första roman – eller i alla fall ett första råmanus till vad som skulle kunna bli en riktigt bra historia. Inte illa pinkat.

Vilse

Nu börjar slutspurten i NaNo. Minst 1667 ord om dagen ända fram till mållinjen. Vid 30 000 kändes allt toppen . Jag blev lycklig varje gång jag öppnade mitt dokument. 

10 000 ord senare känns det inte alls lika kul. Jag har skrivit mig vilse och vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den där kittlande känslan som min historia brukade locka fram. Vad hände?

30 000 +

När jag går in i min roman är ingenting annat viktigt. Nu lever jag där. Deras känslor tar över min kropp, jag har ont, är kär, längtar, saknar. Det är inte lätt nu, så mycket händer på en gång. Ändå är det det lättaste jag har gjort. Det skriver sig självt. Det kräver att bli till. Det gör anspråk på min tid, mina tankar och mina fingrar. Rör er nu, forma orden som krävs för att nå fram, väser det.  Du måste rädda oss nu, rädda oss ur detta kaos, viskar det. Ta oss vidare, visa oss vägen, kräver det.

Jag tar mitt ansvar. Nu är det ni och jag. Vi fixar det här.

Halvtidshalleluja

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har nu skrivit drygt hälften av de 50 000 ord som krävs för att gå i mål i NaNoWriMo. Hittills har det gått relativt lätt att skriva 1667 ord dagligen – de flesta dagar har det blivit ett par hundra ord utöver det. Trots att jag har uppfattat mig själv som en skrivande människa så länge jag kan minnas har denna upplevelse lärt mig massor. Till exempel:
Jag kan skapa riktig spänning i mina texter. Om jag tycker att det som händer är så spännande att jag inte kan hålla mig från datorn måste det finnas något där som även skulle kunna tänkas locka en läsare. Aha-upplevelse.
Texten mår bra av att slippa den inre redaktören. När jag är på väg att skriva en klyschig formulering tänker jag till i en halv sekund om jag kan komma på något bättre. Ofta dyker det upp någon alternativ formulering. Om inte kör jag på det klyschiga och skriver vidare. Texten växer; det jag vill säga finns där, men kan snyggas till i efterhand om det skulle behövas.
Det är förbannat roligt att skriva. Visst har jag alltid gillat att skriva, men att skriva ett romanmanus är  minst lika roligt som att läsa en roman. I alla fall i detta skede. Varför har jag inte gett mig på det tidigare?
Jag behöver inte vara rädd för att skriva mina idéer. För flera år sedan fick jag en idé på en ungdomsbok som jag vet skulle kunna bli riktigt bra. Jag har en grundintrig klar för mig, men hittills har jag inte vågat ta steget att omvandla idén till ett manus. Ett enda kapitel har jag skrivit. Varför? För jag är rädd för att inte göra min idé rättvisa. Men efter att ha skrivit som en tok i två veckor inser jag att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Blir det skit så är det ju bara att skriva om. Och skriva om. För en bok ska det bli. Och det är jag som ska skriva den. 
Men kan vänta med att gör research. Idén i exemplet ovan skulle kräva ganska omfattande research. Koll på historiska fakta, kunskap om vissa specialområden och antagligen även en rad intervjuer med olika yrkesmänniskor. Allt är sådant som intrsserar mig mycket, så det är inte det att jag inte vill ta tag i det. Men jag har inbillat mig att jag först måste göra research och sedan skriva. Men det behöver jag ju inte alls!
Man behöver inte ha en synopsis. Den vaga idé jag hade i början av november var en början, men allt eftersom nya karaktärer växer fram börjar det hända saker. De gör oväntade saker, blir kära och visar sig ha tvivelaktiga bakgrunder. Hur det ska sluta har jag ingen aning om och det är riktigt spännande.

NaNoWriMo: Dag 9

17200 ord hittills och mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Varför har jag aldrig försökt mig på att skriva en roman tidigare? Jag skulle kunna skriva dubbelt så mycket om jag verkliga la manken till.

Ett av veckans råd i No Plot-boken är att hålla sig undan sjukdom. Jag har redan haft en ordentlig förkylning och hostar fortfarande, särskilt på nätterna. Sömnbristen gör mig lite seg på dagarna, så jag hoppas på att vara helt frisk när slutspurten börjar.