I dagarna publicerades en intervju med mig i Norra Sidan.
Finns att läsa här, om man bläddrar fram till sidan 13.
I artikeln verkar det som om nästa bok om Adam bara kommer ut på arabiska och persiska, men det stämmer inte. Totalt blir det fem språk utöver svenska: spanska, somaliska, bosniska, arabiska och persiska.
 |
| Klicka på bilden för att göra den större! |
I lokaltidningen Mitt i Tensta-Rinkeby som utkom igår finns en intervju med Markku och mig om Inte klia, Adam! Ett litet uttalande från förlaget om framtiden för Adam finns också, om någon är nyfiken…
(Tiderna är ungefärliga – jag är inte så ambitiös att jag för dagbok över mina arbetsdagar, om någon undrar.)
6.30
Väckarklockan ringer, upp och sköta morgonbestyren hemma. Liksom Skrivarmamma har jag kokat äggen kvällen före…
7.45
Maken åker iväg med barnen till skola och dagis (trots att han är sjuk), så att jag ska kunna få lite jobb gjort. Jag sätter mig vid datorn. Svarar på mejl, förbereder ett möte med Markku (som illustrerat Adam-boken), skriver.
8.30
Ringer upp en intervjuperson för att få ett förtydligande av ett uttalande. Kompletterar en artikel med två pratminus och mejlar redaktören.
10.00
Går till tunnelbanan. Läser en bok på vägen, som jag hoppas ska inspirera mig i två pågående uppdrag.
10.30
Akutbesök hos frisören, efter samtal i går eftermiddag. Min vanliga frisör är mammaledig och jag får komma till en ny. Lite nervöst att hon inte ska förstå mig (Hur pratar man frisörspråket?) men det går bra. Jag går nöjd därifrån.
11.15
Snabblunch på McDonald’s. Inte särskilt kul, men jag har bråttom till mötet.
11.45
Tunnelbanan igen.
12.00
Får ett sms om att Markku blir försenad till vårt möte. Passar på att handla mjölk, yoghurt och ägg som jag skyndar hem med innan jag promenerar iväg till Markkus ateljé.
12.55
Kommer tio minuter för sent. Markku och jag diskuterar om vi ska medverka på en mässa, tittar på ett par förfrågningar vi fått samt funderar på hur vi ska jobba vidare med Adam-konceptet. Jag har ett nytt manus på gång och Markku ska börja göra skisser.
13.40
En reporter och en fotograf från lokaltidningen kommer för att intervjua oss om boken. De är trevliga båda två och verkar gilla boken. Kul att prata med dem om arbetet med boken och de idéer vi har kring tvåspråkiga böcker och flerspråkighet. Mindre kul att bli fotograferad – men jag är i alla fall snygg i håret!
14.45
Iväg och hämta barnen.
15.30
En fotograf ringer och vill diskutera bildbyline till en krönika jag har skrivit. Jag säger att jag kan mejla två bilder jag redan har, vill helst inte bli fotograferad igen.
15.45
Kommer hem. Skickar iväg de där bilderna till fotografen. Har fått mejl från en redaktör om att skriva bildtexter. Borde göra det på en gång. Borde också städa, laga mat, leka med mina barn och en massa annat, men jag är för trött.
Middagen blir hämtmat. Värdelöst, men barnen är i alla fall glada.
Ja, sedan blir det inte så mycket mer gjort. Är frustrerad över all tid som går åt till annat än att skriva. Jag borde verkligen se till att få ordning på en del saker, men jag orkar inte. Håller jag också på att bli sjuk, eller behöver jag bara sova mer?
Jag blev en gång intervjuad för lokaltidningen om min Tensta-blogg som jag drev under några år. En journalist och en fotograf kom hem till mig. Medan journalisten och jag satt och pratade i köket gick fotografen runt i lägenheten – ingen annan var hemma – och ”letade bra ställen att fotografera på”. Jag hörde hur hon tassade omkring, och då och då rörde mina saker. Hörde bestämt ljudet av cd-fodral som fingrades på. Det var en mycket obehaglig känsla och jag skulle därför helst avstå från att ta hem journalister igen. Hellre möta dem på offentligen platser.
Jag känner heller inget behov av att min person hamnar i centrum för andras uppmärksamhet. Privat är jag en ganska tillbakadragen typ i de flesta sammanhang (men inte alla!). Jag har inga drömmar om att bli en känd eller offentlig person. Det är snarare en mardröm. Det enda som skulle få mig att stiga in i offentligheten är möjligheten att tala om frågor som ligger mig nära – som flerspråkighet, förortsfrågor och mitt skrivande.
Jag blir lite nyfiken på hur ni andra som skriver tänker. Hur långt vill ni komma med skrivandet? Drömmer ni om att sitta i en tv-soffa, att dra in miljoner, att bli affischnamn på bussar – eller bara om att se ert namn på omslaget till en bok? Jag är genuint intresserad av att veta hur ni tänker, för jag tycker det är svårt. Att ge ut en bok är onekligen självutlämnande och offentligt, och det förväntas mer och mer av författare att vara aktiva i marknadsföringen – men hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet? Var skulle du dra gränsen?
(Svara i kommentarerna eller på egen blogg, men hojta gärna till så att jag kan läsa.)
