Tack för kommentarerna på
inlägget om pressmeddelandet. Jag hoppas givetvis på recensioner, både på bloggar och i tryckta tidningar. Men några hemma hos-reportage – som jag skämtade om – tror jag faktiskt inte att jag skulle ställa upp på.
Jag blev en gång intervjuad för lokaltidningen om min Tensta-blogg som jag drev under några år. En journalist och en fotograf kom hem till mig. Medan journalisten och jag satt och pratade i köket gick fotografen runt i lägenheten – ingen annan var hemma – och ”letade bra ställen att fotografera på”. Jag hörde hur hon tassade omkring, och då och då rörde mina saker. Hörde bestämt ljudet av cd-fodral som fingrades på. Det var en mycket obehaglig känsla och jag skulle därför helst avstå från att ta hem journalister igen. Hellre möta dem på offentligen platser.
Jag känner heller inget behov av att min person hamnar i centrum för andras uppmärksamhet. Privat är jag en ganska tillbakadragen typ i de flesta sammanhang (men inte alla!). Jag har inga drömmar om att bli en känd eller offentlig person. Det är snarare en mardröm. Det enda som skulle få mig att stiga in i offentligheten är möjligheten att tala om frågor som ligger mig nära – som flerspråkighet, förortsfrågor och mitt skrivande.
Jag blir lite nyfiken på hur ni andra som skriver tänker. Hur långt vill ni komma med skrivandet? Drömmer ni om att sitta i en tv-soffa, att dra in miljoner, att bli affischnamn på bussar – eller bara om att se ert namn på omslaget till en bok? Jag är genuint intresserad av att veta hur ni tänker, för jag tycker det är svårt. Att ge ut en bok är onekligen självutlämnande och offentligt, och det förväntas mer och mer av författare att vara aktiva i marknadsföringen – men hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet? Var skulle du dra gränsen?
(Svara i kommentarerna eller på egen blogg, men hojta gärna till så att jag kan läsa.)
