manus

Antagen!

För en vecka sedan var vi många som jublade tillsammans med Susanne Boll, som då berättade att hennes andra bok hade blivit antagen av Damm förlag.

Idag var det min tur att få ett glädjebesked via mejl:

Hej Annelie!
Jag tänkte bara inleda fredagen med att berätta att vi har antagit ”Stella” med planerad utgivning hösten 2013. Jag hoppas att du är lika glad som jag är 🙂 

Jo tack, jag är nog minst lika glad som förläggaren.

Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända nu och vågar inte avslöja mer innan kontraktet är påskrivet.

Jo förresten, en sak till kan jag avslöja: Det är ett av mina drömförlag!

Nu ska jag städa upp här hemma innan jag firar att ett nytt kapitel i mitt författarliv snart börjar skrivas.

Utgivningsmöte

Jag undrar hur ofta de har utgivningsmöte på det stora förlaget. För jag är ganska säkert på att jag kommer att få ett väldigt trevligt mejl eller telefonsamtal efter nästa sådant möte.

Kanske idag? Nästa vecka? Senare i höst?

Nytt från förlaget

Mejl från förläggaren:

Jag presenterade X på vårt avstämningsmöte idag, och det var enkom positiv feedback. Det känns som om vi kan få till något riktigt bra här!

Jaha, då är det väl bara att vänta på att detta formuleras i något slags kontrakt. Skönt att vara tillbaka på jobbet som upptar större delen av dagarna, annars hade nog denna väntan blivit väldigt jobbig.

Att väcka en gammal förälskelse till liv

Detta manus som nästan är antaget, som jag nästan hade glömt innan mejlet från förlaget kom. Jag tycker så mycket om det, har jag upptäckt. Det ligger mig nära, jag älskar varje ord i det.

Å ena sidan vill jag göra de efterfrågade redigeringarna snabbt och skicka i väg det till förläggaren. Å andra sidan vill jag dra ut på det för att få umgås mer med min text. Det är precis som en förälskelse. När jag inte får vara med texten tänker jag på den, och det pirrar i magen.

Tummen upp för mitt manus

Sådärja, då var mötet med förlaget avklarat. Jag hade varken färgat håret eller köpt nya kläder, men se det gick bra ändå.

Det blev tummen upp för mitt manus. Förläggaren sa så fina saker om det att jag blev mållös och tänkte det här ska jag aldrig glömma. Fem minuter senare hade jag glömt vartenda ord.

Men det viktigaste kommer jag ihåg: att jag ska göra några mindre ändringar i manuset, skicka tillbaka det till förläggaren och fundera på en passande illustratör.

Tråkigare kan man ju ha det.

Vilket manus det var? Det jag skrev om här och här.

Vilket förlag det var? Det vågar jag inte berätta riktigt ännu. Men snart så.

Kan en barnbok vara hopplös?

I en av sina  sommarkrönikor i Expressen beskriver Linda Skugge ett möte med sitt förlag. Hon försöker sälja in en barnbok om en flicka ”som ingen vill ha och ingen förstår och som inte har ett happy ending”. Förlaget försöker få Skugge att göra om slutet, göra det mer hoppingivande. Men hon vägrar: ”INGEN knackade någonsin på! Ingen ville vara med mig.”

Hur mötet med förlaget gick får ni läsa själva. Jag kan beundra Skugges integritet, men jag vet inte om jag håller med henne. Visst kan en barnbok vara mörk, men någonstans måste författaren lämna en stimma hopp åt läsaren. (Om jag inte minns helt fel har Johanna Lindbäck sagt detsamma om ungdomsböcker.)  Den bok Skugge själv nämner; Shaun Tans Det röda trädet, innehåller just någonting vackert och fantastiskt i slutet.

Av en händelse läste jag just den boken igår med mina barn och samtalade med dem utifrån en modell jag brukar använda med mina elever (Aidan Chambers!). De hade många tankar om boken och bilderna. De var väldigt engagerade när vi skulle leta mönster och vi jagade röda löv över boksidorna.
När jag frågade vad det röda trädet i slutet av boken möjligen kunde betyda svarade min 7-åriga son: Kärleken.

Det är just det som är det fina med litteraturen. Att den ser och sätter ord och bild på det hemska, svåra och fula i våra liv, men samtidigt får oss att se att det sköna och goda fortfarande existerar någonstans. Att hoppet finns.

Min egen bok som jag ska diskutera med ett förlag snart bygger delvis på en egen erfarenhet, en längtan efter något som aldrig blev. Det är ingen nattsvart bok, men det finns en melankoli i bakgrunden hela tiden. Och i slutet tänds en strimma hopp, både för flickan i boken och för läsare. Jag skulle bli mycket förvånad om förlaget ville att jag skulle ändra slutet. För inte kan väl en barnbok vara helt hopplös?

Plötsligt händer det

Saker som kan hända när man är så där spretig som jag och har många bollar i rullning samtidigt: man glömmer bort att man har skickat ett manus till förlag. Man glömmer nästan bort manuset helt och hållet.

Men så plingar det till i inkorgen när man sitter och renskriver sina intervjuanteckningar och detta dyker upp:

Hej Annelie!
Till att börja med vill jag be om ursäkt för att du fått vänta så länge på ett svar från oss: FÖRLÅT! Jag fick ditt manus på mitt bord för flera månader sedan, och dessvärre har det blivit liggande … Nu har jag i alla fall tittat på det, och jag tycker om din berättelse om X. Om du inte redan har blivit antagen någon annanstans, skulle jag gärna träffas på ett förutsättningslöst möte för att prata vidare om X X X X.

Allt gott!

Och plötsligt har man bokat in ett möte med en förläggare på ett stort förlag. Ett ”förutsättningslöst” möte. Men nog har det förutsättningar för att leda till något riktigt bra.

Trevlig helg på er! Och tack för att ni läser.

Koll på tidsperspektivet

Alla kapitel i en klump – sedan ingenting…

Granskningen av mitt manus fortsätter. Häromdagen gick jag igenom tidsperspektivet ordentligt. Jag visste att det behövde förtydligas och justeras, men inte hur mycket. Nu vet jag.

Jag har tänkt att boken utspelar sig under en termin i skolan. Den börjar i sen vinter och slutar i försommar. Under skrivandet har jag inte ägnat det exakta datumet några tankar, utan skrivit ”nästa dag”, ”under några veckor” och liknande, samt kryddat med en och annan beskrivning av årstidsväxlingarna. På så vis trodde jag att jag skulle komma fram till maj/juni i slutet av boken.

Vid en närmare kontroll av vad jag faktiskt har skrivit visar det sig att bokens handling är förlagd mellan början på januari och mitten på mars. Inte riktigt som jag tänkt.

Vad som är värre är att nästan halva boken utspelar sig under tre dagar, resten är spritt över två månader. Det här hade jag också en känsla av medan jag skriv, men inte till vilken grad.

Insikten är alltså att det fortfarande återstår väldigt mycket arbete med manuset. Dels måste jag stryka de scener som inte för handlingen framåt, dels måste jag flytta och ändra i tipsperspektivet på resten av scenerna.

Det skulle kunna kännas motigt, men just nu tycker jag att det är ganska kul. Att det faktiskt finns så mycket jag kan göra för att göra mitt manus bättre, innan jag låter någon annan läsa det.

Ett könsbyte räddar karaktärerna

Om jag skulle ta och byta egenskaper med min man?

Jag kallar mig feminist och anser mig vara tämligen medveten om könsroller och dess konsekvenser för vårt individuella handlande. Ändå händer det att jag fastnar i stereotyper när jag skriver.

När fingrarna dansar över tangenterna smyger det sig in en och annan slentrianmässig beskrivning eller replik. En kvinna som fnittrar. En man som talar uppfordrande till sin son. I genomläsningen av manuset får jag syn på dessa pinsamheter och undrar om de verkligen kommer ifrån mig.

Igår tänkte jag en hel del på karaktärerna i mitt nya manus, framförallt två av dem: huvudpersonens mamma och pappa. (Ja, man kan kritisera mig för att vara heteronormativ genom att ge honom en sådan föräldrauppsättning.) Ingen av dem är särskilt minnesvärda. Inte heller trovärdiga. Det är något som skaver i dem. En dissonans mellan deras attribut och deras handlande.

Plötsligt slog det mig vad som var fel: de hade fått varandras egenskaper! Ett könsbyte är enda lösningen.

Ju mer jag tänker på det, desto bättre ter sig idén. Om jag låter mamman kliva in i pappans scener och pappan ta mammans roll, kommer de båda två att bli levande människor istället för stereotyper. Precis som en karaktär ska vara.

Nu återstår bara att ändra i manuset.