löpning

Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?

Om Murakami, löpning och motståndskraft

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag var ute och sprang i morse. Sju och en halv kilometer. När jag stod och pustade ut efteråt plingade det till i mobilet. Ett mejl. Det var en refusering på ett manus jag nästan hade glömt bort att jag skickat iväg. Standarsvar. Inget personligt mer än mitt förnamn och ett käckt utropstecken på svenskt vis. 
Just nu läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, där han drar många paralleller mellan att skriva och att springa. En av hans teser går ut på att författare behöver en stark kropp för att stå emot allt jobbigt de måste ägna sina tankar åt. (Ungefär så, jag orkar inte bläddra fram den exakta formuleringen, som med säkerhet är mycket tjusigare än min.) Kanhända har han rätt. Jag tog inte i alla fall inte refuseringen särskilt hårt. Jag hade just avverkat sju och en halv kilometer. En bedrift i min värld.
Jag tror jag skickade manuset till fyra eller fem förlag. Idag kom alltså den första refuseringen. Då borde de andra börja droppa in snart också. Kanske ska satsa på att springa varje morgon, som Murakami.