att bli publicerad

Min senaste publikation: Om språket inom vården

När man sitter på Universitetet och skriver sin kandidatuppsats kan det kännas ganska hopplöst. Så mycket arbete som väldigt få människor kommer att läsa…

På Nordiska språk på Stockholms universitet ger man ut enstaka uppsatser i skriftserien MINS. När jag blev klar med min kandidatuppsats för fem år sedan tyckte min handledare att den skulle ges ut. Det tyckte jag också.

Nu finns den äntligen i tryckt form i MINS nummer 59. Min uppsats heter Utbildning med människan i fokus och handlar om något så spännande som texter inom vården. Jag analyserar ett antal texter utifrån en funktionell språkmodell och funderar på vad språket spelar för roll när man utbildar sig och arbetar inom vården. Hur bidrar språket till att skapa en yrkesidentitet? Vilken roll spelar skriftbruket för undersköterskors arbete? Hur uttrycks relationer mellan chefer, sjuksköterskor, undersköterskor, patienter och anhöriga genom språket? Alltsammans utifrån ett andraspråksperspektiv.

Om du av en händelse tycker att det låter sjukt intressant (ursäkta dålig ordvits) kan du kika in här och beställa ett eget exemplar för endast 50 kronor.

Ge ut på eget förlag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }ol { margin-bottom: 0cm; }ul { margin-bottom: 0cm; }

Marknaden för självpublicering växer. Flera förlag med sådan inriktning syntes på bokmässan och enligt en ny undersökning vill så många som var tredje person skriva en bok. Självbiografier ligger tydligen högt på listan.
Jag har funderat på det här med att ge ut sin egen bok och kommit fram till att det inte är ett alternativ för mig. Det främsta skälet är att jag inser vilket enormt jobb det skulle vara att få till en fungerande distribution och lyckas sälja in boken till en större publik. Jag vill skriva, möjligen vara inblandad i bokens tillblivelse (form, tryckning) och marknadsförning (prata om den, komma på bra idéer), men sedan vill jag att någon annan tar över. Ett förlag har redan inarbetade distributionskanaler och säljapparater. De känner förhoppningvis sina kunder och vet att hitta rätt målgrupp för min bok.
Ett annat skäl är det ekonomiska/kvalitativa. För mig hänger de ihop. För om ingen annan är villig att ta på sig den ekonomiska risken en bokutgivning medför tar jag det som ett tecken på att mitt manus inte är tillräckligt bra. Att någon annan går in och lägger pengar på att göra en bok av min text betyder att de tror på idén. Det är viktigt.
Egentligen kan jag bara se två skäl att välja att ge ut en bok själv:
  1. Man vill berätta en personlig historia (”så överlevde jag ett gisslandrama”) av en typ som inte har något större allmänintresse.
  2. Men är etablerad ochk an vara rätt säker på att ens bok blir en storsäljare och vill ha en större del av kakan när pengarna trillar in. Kanske ger man sedan ut några vänners böcker på det egna förlaget för överskottspengarna.

Att bli publicerad. Del 3: Dikterna

I tonåren började jag naturligtvis skriva dikter. Det var svårmod, tristess och blod. ”Falu blodröd” och ”jag dör snart igen” är några av formuleringarna jag minns. På gymnasiet förmådde jag inte vara närvarande mentalt på de trista fysiklektionerna. Istället stirrade jag ut genom fönstret, staplade ord på varandra i kollegieblocket och drömde om livet efter instängdheten.

Några dikter skickade jag till den utmärkta tidningen Ponton. Till min lycka fick jag vara med. Tre sidor med bara mina ord. Dessutom ville de ha en liten kolumn med foto och lite annan info om mig. Fotot fick bli standardbilden från skolfotograferingen, men en kompis ritade tjusiga Dalí-mustacher på det. Som litterär förebild nämnde jag bland annat Umberto Eco, trots att jag bara hade läst några få sidor i Rosens namn. Jag tror även att jag nämnde Walt Whitman, men honom hade jag i alla fall läst.  Mitt motto fick bli frasen ”Det är synd om människorna” från Strindbergs Ett Drömspel. Jag hade just sett den på Stadsteatern och var alldeles betagen. Jag kände mig nöjd med den bild jag gav av mig själv när tidningen kom ut.
Inför nästkommande nummer av tidningen blev jag ombedd att skriva en krönika. Jag såg det som ett bevis på att jag var storartad och skrev sedan någon obegriplig smörja på gymnasistvis. Det publicerades och jag fick skicka in en ny bild av mig själv. Jag valde en där jag kisade i solen.  
Publiceringen ledde även till att några dikter figurerade i ytterligare en publikation (någon akademisk sak som skulle piggas upp med lite poesi) och att jag fick vara med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Generöst skickade man två ex till mig. Jag gav bort det ena till min musctaschmålande vän med den ironiska dedikationen: ”Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt”. Det andra exet ställde jag in bokhyllan i väntan på att jag skulle få fler författarex att fylla den med. Jag väntar fortfarande. 
Del 1: Insändare
Del 2: DN:s ungdomsredaktion

Att bli publicerad. Del 2: DN:s ungdomssida

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

När jag var i yngre tonåren hade Dagens Nyheter en sida för barn- och ungdomar. Vid ett tillfälle sökte de nya ungdomsskribenter och jag skickade in en text. Det var ett utdrag från min dagbok som jag bara hade ändrat några namn i. Kontentan var att föräldrar var jobbiga typer.
Jag blev kallad till ”intervju” på DN:s redaktion. Andaktsfullt steg jag in i det inglasade konferensrummet och slog mig ned vid det ovala bordet tillsammans med två andra hoppfulla unga skribenter. Det enda jag minns är att de frågade om var om vi skulle våga ringa upp kända personer. Jag var ganska blyg av mig på den tiden, men kände mig helt säker på att jag skulle få uppdraget och försökte måla upp en bild av mig själv som självsäker. ”Självklart!” svarade jag nonchalant. Jag sneglade över bordet på tjejen som satt där. Hon såg så liten ut. Det här skulle jag kamma hem.
När telefonsamtalet kom var fick jag veta att jag inte hade blivit utvald. Snopet. Men de ville gärna publicera min text. Efter ett par veckor kunde jag slå upp Dagens Nyheter och se min egen text där, snyggt illustrerad av ett proffs. Bilden föreställde två jättestora vuxna som stod och tjatade från varsitt håll, men min text inklämd mellan dem. Väldigt effektfullt.
Under det kommande året fick jag sedan läsa vad de lyckligt utvalda ungdomarna skrev om på ungdomssidan. En av dem var den där lilla tjejen som hade suttit mitt emot mig vid konferensbordet. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel. Men jag kan i alla fall stoltsera med att ha skrivit för DN. 

Del 1: Insändare 

Att bli publicerad. Del 1: Insändare

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Idag fick jag hem en tidning som har skrivit tre artiklar i. Jag bläddrar snabbt igenom den och konstaterar att det blev bra. Snygga bilder, tydlig layout och bra rubriker. Att mina texter syns i tidningar har blivit självklart. Men jag minns fortfarande den allra första gången jag såg mina egna ord i tryck.
Jag var 10-12 år och hade skrivit en insändare till Kamratposten. Jag satt som vanligt och ögnade igenom innehållet när min blick fastnade på den påhittade signaturen jag hade använt. Där var den, under en kort text i avdelning ”Svar på tal”. Pulsen steg. Jag studerade texten, ord för ord. Ord som jag hade skrivit. Jag fattade knappt att det var sant.
Gång på gång tänkte jag på processen som hade lett fram till publiceringen. Först jag själv som satt och skrev hemma. Hur jag lade ner texten i ett kuvert och skrev adressen till KP på framsidan. Slickade på frimärket och tryckte fast det i hörnet. Hur jag sedan lade brevet på brevlådan. Posten som såg till att det hamnade på KP:s redaktion, där någon öppnade brevet, läst det och fattade det avgörande belutet: detta ska vara med i tidningen. Sedan skrevs det  in i en dator, layoutades och gick till tryck. Och där, i något avlägset tryckeri, hade det magiska skett. Mina ord hade fästs på tusentals papper som en del av en riktig tidning, som skulle läsas av tusentals unga människor i hela landet. Det var så stort att det nästan var obegripligt. Mina ord. I en tidning. 
Under några år skrev jag insändare i bland annat lokaltidningen och Expressen. Varje gång var det lika kul att se signaturen pryda mitt ofta uppstudsiga eller moraliserande lilla textstycke (för vem kan vara mer orubblig i sina tankar än en tonåring som fått syn på omvärlden och dess brister?). Men så småningom tröttnade jag. Ville skriva något annat. Mer om det i del 2 av min lilla serie om att bli publicerad.