kreativitet

Zorn på Waldermarsudde

Jag tog en paus från de kreativa uttrycken och samlade intryck idag. På Waldemarsudde visas just nu Anders Zorns mästerverk. Akvarellerna var något alldeles extra. Allra mest gillade jag motiven från Algeriet och Egypten, som jag aldrig hade sett tidigare. Dalkullorna är fina, de också. 

Fotografering var inte tillåten i utställningssalarna, men i andra delar var det okej. Där fanns blommor överallt. Ett enkelt men effektfullt tulpanarrangemang stod i centrum i ett av rummen.

Givetvis fanns Prins Eugens krukor i mängder. Här med starkt doftande hyacinter.

Från museibutiken fick jag med mig en fin anteckningsbok med mitt favoritmotiv som omslag och många vita sidor för idéutveckling. Nu har jag laddat de kreativa batterierna, så det är bara att sätta igång…

En vit pannå. En resa. En dröm.

Jag satt och väntade på tunnelbanan och läste kommentarerna på mitt föregående inlägg i mobilen. Blev lite gråtmild. Herregud, jag som inte alls är sådan. Tack. 

Tunnelbanan kom, jag stoppade ner mobilen i fickan, tog plats. Snett emot mig satt en kvinna. Hon fingrade på en plastpåse. Det var en stor plastpåse och i den låg en stor, vit pannå. Ibland släppte fingrarna påsen och dansade fritt i luften. Jag föreställde mig att hon målade. I tanken.

Själv skrev jag.  

Tack för att du gör den här resan med mig. Tack för sällskapet, för den delade drömmen. Tack för orden.

Arbete som låter tanken vara fri

Ett av mina allra första jobb var att lägga ner fakturor i kuvert. Jag fick en hög fakturor på morgonen som skulle vikas på ett speciellt sätt. Sedan skulle det ner i ett kuvert som skulle klistras igen. Fortfarande kan jag drömma mig tillbaka till det där skrivbordet och det monotona arbetet. Till skillnad från många andra arbeten kan tanken vara fri medan kroppen genomför arbetet på ren rutin. Klockan tickar och tiden omvandlas till lön. När arbetsdagen är slut är även arbetet det.

Jag arbetar inte längre med att stoppa fakturor i kuvert (mer än när jag skickar mina egna, men det är inga gigantiska högar av papper, tyvärr). Däremot finns det vissa sysselsättningar i hemmet som bjuder på samma enformighet och tankefrihet. Min favorit är att steka pannkakor. Ingen kan komma och säga att jag inte gör nytta, samtidigt som jag är fri att drömma mig bort hur mycket som helst. Igår hade jag anteckningsboken och den röda pennan som sällskap. Fick en bra idé som behövde formuleras.

Idéutveckling pågår.

En annan aktivitet som funkar på samma sätt för mig är att stryka. Officiellt hatar jag att stryka, men oss emellan så kan jag avslöja att jag finner en viss njutning i att platta till kläder samtidigt som jag försjunker i mina fantasivärldar.

Kreativt kåtslag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Ibland bosätter sig ett pirr i maggropen på mig. Det kommer liksom krypande. En idé, en plötslig ingivelse. Sedan sätter popcornmaskinen igång. Popp. Poff. Poff-poff-poff. Ett inre fyrverkeri tänds. Aktiviteten i hjärnan föder den fysiska sensationen i magen. 
Det var inte helt oväntat att det skulle sätta igång idag, efter möte med förlaget i morse och en fantastisk kväll på Elverket med underhållande Simona, briljanta Birro och fina bloggerskorna Nina och Pernilla. På tunnelbanan på väg hem kom pirret. Nu poppar det för fullt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det här kommer att hålla mig vaken länge i natt. Poff. Pang.
Våga drömma stort, sa Birro. Jag vågar. Och i ett kreativt kåtslag känns allt möjligt.

Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…