insändare

Idag fick jag hem en tidning som har skrivit tre artiklar i. Jag bläddrar snabbt igenom den och konstaterar att det blev bra. Snygga bilder, tydlig layout och bra rubriker. Att mina texter syns i tidningar har blivit självklart. Men jag minns fortfarande den allra första gången jag såg mina egna ord i tryck.

Jag var 10-12 år och hade skrivit en insändare till Kamratposten. Jag satt som vanligt och ögnade igenom innehållet när min blick fastnade på den påhittade signaturen jag hade använt. Där var den, under en kort text i avdelning ”Svar på tal”. Pulsen steg. Jag studerade texten, ord för ord. Ord som jag hade skrivit. Jag fattade knappt att det var sant.

Gång på gång tänkte jag på processen som hade lett fram till publiceringen. Först jag själv som satt och skrev hemma. Hur jag lade ner texten i ett kuvert och skrev adressen till KP på framsidan. Slickade på frimärket och tryckte fast det i hörnet. Hur jag sedan lade brevet på brevlådan. Posten som såg till att det hamnade på KP:s redaktion, där någon öppnade brevet, läst det och fattade det avgörande belutet: detta ska vara med i tidningen. Sedan skrevs det  in i en dator, layoutades och gick till tryck. Och där, i något avlägset tryckeri, hade det magiska skett. Mina ord hade fästs på tusentals papper som en del av en riktig tidning, som skulle läsas av tusentals unga människor i hela landet. Det var så stort att det nästan var obegripligt. Mina ord. I en tidning. 

Under några år skrev jag insändare i bland annat lokaltidningen och Expressen. Varje gång var det lika kul att se signaturen pryda mitt ofta uppstudsiga eller moraliserande lilla textstycke (för vem kan vara mer orubblig i sina tankar än en tonåring som fått syn på omvärlden och dess brister?). Men så småningom tröttnade jag. Ville skriva något annat. Mer om det i del 2 av min lilla serie om att bli publicerad.