idéer

Ny idé!

Pratar med en lärarkollega om mina böcker. Hon gillar idén, men saknar tvåspråkiga böcker för äldre barn och ungdomar. Faktaböcker. Efterlyser ett visst ämne. Min hjärna registrerar, hennes ord får kontakt med något i mig, en gnista tänds. En idé! Jag kollar med en vän som råkar vara expert på området. Vill du skriva en bok med mig? Det vill hon. Jag kollar med min förläggare om hon vill ge ut en bok om ämnet. Det vill hon. Jag rusar till biblioteket, lånar det mesta som redan finns skrivet. Bläddrar. Läser. Öppnar Google-dokument, skissar strukturer, frågor, idéer. Googlar illustratörer. Läser. Skriver. Ringer. Sms:ar. Skriver. Läser. Stryker. Skriver om.

Det kan nog bli en bok, det här.

Ska jag skriva spökhistorier nu?

Jag gick en promenad i höstmörkret med barnen idag. Ficklamporna var med. Vi skulle leta efter spöken. Längst gångvägarna noterade vi att det var ganska många gatlyktor som var släckta. Trasiga? Vi började notera deras nummer för att felanmäla till kommunen. Medan vi gick där mellan släckte lampor, bland spöken och älvor, började en idé ta form. En bok. Spöken. Spänning. Barn. Mörker. 

Hm. Ska jag börja skriva sånt nu?
Vågar jag det?

Jag undrar om förläggarna vet…

… vad de orsakar för reaktioner när de skickar mejl som detta:

Hej igen Annelie!
Tack för mejl med antologiförslaget. Vi på redaktionen tycker att det skulle vara trevligt att träffa dig. Har du möjlighet att komma till oss och hälsa på? Kom gärna med förslag på dag och tid i så fall.

Med vänlig hälsning
Förläggare X på Stort förlag

Min reaktion var att springa två varv i lägenheten som en katt som fått fnatt. Sedan var jag tvungen att läsa mejlet i mobilen ungefär var tredje minut tills jag gick och la mig.

Jag skickade alltså min ratade idé till ytterligare ett förlag, som verkar nappa. Eller hur ska man tolka mejlet? 

På fredag vet jag, då är ett möte inbokat.

En stimma hopp

Minns ni det där projektet som ett förlag visade intresse för, men som föll på en annan persons reträtt? Det viktiga telefonsamtalet handlade om det.

Jag ringde åtskilliga gånger. Samma sak varje gång: telefonsvarare.
Men plötsligt en dag svarade någon.
Inte personen jag sökte, men förlagschefen.
Som kände igen mitt namn,  min idé.
Jag berättade om mitt dilemma.
Förlagschefen lyssnade och sa att personen jag egentligen skulle prata med var sjukskriven.

Så jag skrev ett mejl. Bad personen höra av sig till mig.

Ett litet hopp tänds.
Kanske, kanske kan det bli något ändå.
Det gäller bara att hitta en kreativ lösning.

Idéutveckling och vardagssysslor

Under helgen har jag bland annat ägnat mig åt detta. Sände en tanke till Anneli när jag stod där vid strykbrädan. Hur gick det för dig?

Jag hann också med en promenad i söndagssolen. En ny idé föddes. Ett frö hade såtts redan under frukosten då min son sa en finurlig sak. Under promenaden satte jag ord på mina tankar och fortsatte att utveckla idé tillsammans med min man. En ny barnbok kanske är på väg att ta form.

Deppiga besked

Minns ni att jag mitt i arbetet med min uppsats fick en idé på en antologi? Jag mejlade tre förlag och fick svar inom en timme från ett av dem. Vi mejlade fram och tillbaka. I slutet av december skickade jag ett dokument där jag lite mer utförligt beskrev min idé samt infogade några exempeltexter.

Idag kom beskedet:

Nej tack.

Min idé har diskuterats på ett utgivningsmöte. Ekonomiska hänsynstagande ligger bakom deras beslut. Ingen överraskning direkt.

Det känns självklart tungt, trots att jag inte investerat särskilt många timmars arbete på just detta projekt. Nu måste jag ta ställning till om jag ska försöka sälja in idén hos andra förlag eller släppa den.

Tills vidare redigerar jag vidare på min kapitelbok.

Nästa vecka ska jag ringa det andra förlaget som jag har en dialog med. Tydligen var personen jag söker sjuk idag.

Trevlig helg på er.

Det nappar både här och där…

Jag har kastat ut beten hej vilt den senaste tiden, för att möjligen få något på kroken inför nästa år. Plötsligt nappar det på flera ställen samtidigt. I dag hörde ytterligare ett förlag av sig angående en annan idé.  De skrev bland annat:

Vi tycker att din idé om X är intressant.
Har du möjlighet att berätta lite mer om hur du tänker och skriva ner det i en synopsis?

Plötsligt befinner jag mig i idébollande med två förlag. Detta utöver min barnboksmanus som håller på att bli en bok på Vivlio.

Jag tror det börjar bli dags att göra en ny beskrivning av mina pågående projekt, då den gamla börjar kännas helt passé efter bara ett par månader. Det ser ut att kunna bli ett intressant och produktivt 2011.

Idé på en antologi

Det här är hopplöst. När jag egentligen borde jobba dygnet runt på att bli klar med min uppsats ploppar idéerna upp som aldrig förr. Nyss fick jag en klockren idé på en antologi som jag skulle vilja sätta ihop. Mejlade tre förlag på en gång för att höra om de över huvud taget är intresserade av att få den typen av förslag.

Hoppas att jag fått det ut systemet nu, så jag kan återgå till uppsatsen…

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…

Morfar försvann med fel barnbarn

När jag läste den här notisen om en morfar som hämtade fel barn på dagis gick tankarna genast igång. Om jag skulle skriva en barnbok om detta, hur skulle jag göra? Det uppstår en massa frågor som måste besvaras. Hur kunde morfar ta fel? Vad sysslade förskolepersonalen med? Vad pratade flickan och morfar om på vägen? Vad tänkte barnbarnet när morfar hämtade fel barn?

Jag föreställer mig med att det kanske började som ett påhitt, ett flickstreck. Två flickor som är ganska lika varandra får en briljant idé. ”Vet du, idag ska min morfar hämta mig. Ska vi luras och låtsas att du är jag?” ”Ja, det gör vi. Då får jag låna din morfar en stund, för jag har ingen egen.” ”Okej!” De byter kläder och gör upp en plan.

Samtidigt är morfar på väg till förskolan. Ungefär halvvägs inser han att han har glömt sina glasögon, men vill absolut inte komma för sent eftersom det är första gången har hämtar sitt barnbarn…