Jobba. Pausa.
Det är så jag försöker jobba nu. Effektiv som fan för det mesta, samtidigt medveten om mina begränsningar.
Det ska ju hålla i längden…
Det är så jag försöker jobba nu. Effektiv som fan för det mesta, samtidigt medveten om mina begränsningar.
Det ska ju hålla i längden…
Jag snubblade över ett inlägg på en engelskspråkig blogg: Is Your Writing Any Good? Genom att bocka av ett antal ledtrådar får man en indikation på om ens eget skrivande är något att ha eller ej. (Spontant tycker jag att de flesta punkter på listan är bra, även om ingen enskild är tillräckligt för att bli en god skribent/författare.)
Den kanske mest intressanta punkten på listan är den sista: Har du fått betalt för ditt skrivande? Jag tror det är en ypperlig termometer på hur het skrivardrömmen är.
Jag minns själv när tanken på att få betalt för att få betalt kändes lika avlägsen som månen. Avlägsen, men högst verklig, synlig och inte helt onåbar. Det är lätt att stirra sig blind på drömmen. Men man tar sig inte ända fram utan en plan och hårt arbete.
Så här gjorde jag:
1. Skrev
2. Skrev mer
3. Skrev ännu mer
4. Gjorde mitt skrivande offentligt (insändare, DN, föreningstidning, Ponton, blogg m.m.)
5. Höjde ribban
6. Satte upp mål, formulerade dem för andra än mig själv
7. Bestämde mig för att göra en liten skrift i samarbete med en vän
8. Lade ner oerhört mycket (obetald) tid på att intervjua folk, skriva texter och sätta ihop skriften
9. Såg till att skriften spreds till så många som möjligt
10. Försökte sälja in en artikel baserad på skriften till en tidning
Det sista steget lyckades. Jag minns hur skakig jag var när jag ringde för att presentera mitt ärende. Personen i andra änden av luren (redaktören) frågade mig vad jag var: ”Frilansskribent, eller?”
Min röst darrade. ”Eeh, ja, det kan man väl säga..” Säkert petade jag in ett nervöst skratt också.
Förutsättningen för att det samtalet lyckades hade ingenting att göra med min förmåga att övertyga eller att pitcha en artikel. Det var helt och hållet relaterat till att jag hade genomgått de nio första stegen på listan ovan, något som tog ungefär 20 år.
Min allra första artikel som jag fick betalt för att skriva handlar om den bostadsrättsförening i Tensta där jag bor. Du hittar den här.
Just nu arbetar jag med research till en artikel om läxor. Något förvånande finns det väldigt lite skrivet på svenska, varför jag även har sökt mig till den engelskspråkiga litteraturen.
Bland annat läser jag boken The Homework Myth av Alfie Kohn. Författaren argumenterar för att läxor många gånger är onödiga eller till och med kontraproduktiva. Slutsatserna bygger han främst på amerikansk forskning.
I slutet av boken skissar Kohn ett förslag på hur amerikanska skolor skulle kunna förändras med avseende på läxor. Han verkar ha en realistisk bild av vad som är möjligt. Det handlar helt enkelt om att utesluta läxor som är onödiga och fokusera på sådant som faktiskt har visat sig främja elevernas lärande. Som att läsa böcker eller få eleverna engagerade i diskussioner, experiment och andra uppdrag som är lämpade för hemmet.
Det ska bli roligt att fortsätta arbetat med artikeln. Nu är det dags att prata lärare och forskare och se vad de tänker kring läxor.
Ligger och läser bredvid dottern. Hon är djupt försjunken i Simborgarmysteriet medan jag läser förordet till en bok om barnuppfostran. Så gör gör en paus i läsningen för att kika på min bok.
– Mamma, vad läser du?
– Eeh… en bok om hur man blir en bra mamma.
– Mäh, det är ju du redan!
Åh, ibland säger de precis vad man behöver höra, i precis rätt stund.
På Facebook får jag ett meddelande från en person jag har skrivit om. Det är ett tack för artikeln.
Det är flera som har kommenterat just på hur trevligt skriven den är, så det var kul att höra. Det ska du ha all heder av!
Det är inte varje gång det kommer sådana reaktioner på en tidningsartikel, så jag suger åt mig av berömmet.
Ännu fler snälla ord kommer från Caroline som ger mig en award. Nu är det min tur att säga tack! Jag ska göra vad som förväntas av mig så snart jag får en stund över, förhoppningsvis senare i veckan.
Första måndagen 2012 och jag ska ägna den åt att göra klart bokföringen för 2011. Alla papper i ordning inför det nya året.
Sedan, när jag har koll på skatter och annat, ska jag med samma noggrannhet ge mig på texterna. Först i kön står några texter som ska skrivas för en tidning. Men sedan: manuset! Det som ska bli en kapitelbok för barn så snart jag synat tidsperspektiv, karaktärer, konflikter och scener ordentligt och skalat av en sisådär 40 procent av texten. (Det motsvarar drygt 11 000 ord!)
Målet: att skriva avtal om utgivning med ett sort förlag i år.
Vad kan en skola vara? är titeln på en ny bok som jag medverkar i. I helgen fick jag mina författarexemplar av den första begränsade provupplagan.
Tillsammans med Peter Becker har jag varit redaktör för boken, som handlar om gymnasieskolan YBC – Young Business Creatives – i Nacka. I boken speglas arbetet på YBC under ett år. Intervjuer och reportage blandas med texter av lärare och elever på skolan. Ganska spretigt, men förhoppningsvis inspirerande för skolfolk.
Boken ges ut av Stiftelsen Datorn i utbildningen, med stöd från .se, Stiftelsen för Internetinfrastruktur.
UPPDATERING: Här kan man ladda ner boken som pdf.
Att frilansa innebär att vara helt utan jobb ibland, för att nästa stund ha alldeles för mycket att göra. Så är det just nu – alldeles för mycket. Nästan. Jag har tackat ja till precis så mycket jag klarar av – om jag bara fokuserar på jobb i en vecka.
Det är skönt att veta att det inte bara är jag som har det så. Matilda Salmén som bloggar inspirerande om sitt arbete som illustratör arbetar just nu med att färdigställa inte mindre än tre böcker. Imponerande! Kolla vilka fina bilder hon gör.
Jag tror att jag kan lita på att du förstår andemeningen. Jag har fått förtroende för dig.
Så skrev en person till mig i ett mejl idag. En person som bidrar till en bok jag just nu redigerar. Det känns bra att läsa. Jag vill inte misshandla andras ord, få andra att känna sig missförstådda eller feltolkade. Men ändringar är nästan alltid nödvändiga för att en text ska nå sin fulla potential. Ibland kan det räcka att stryka första stycket. Eller sista. Ibland krävs mer än så.
Som skribent lägger jag hela tiden mina ord i andras händer. Redaktörerna tar emot dem, förvaltar dem. Somliga vårdar dem ömt och kontrollerar minsta ändring med mig först, även då det är ett uppenbart skrivfel. Andra är mer hårdhänta, kastar om, hugger av och misshandlar min text enligt eget huvud. Ibland läser jag inte ens mina egna texter, för jag vill inte veta vad redaktörerna har gjort med dem.
På bloggen är jag min egen redaktör.
Hör kan ingen stryka sista stycket.
Inte ens om det saknar poäng.
Minns ni att jag fick ett skrivjobb som var rena drömmen? Jag har ju glömt att visa hur det såg ut när det till slut publicerades.
Ta en titt här (på sidorna 28-30) och läs min artikel om när Rinkeby bibliotek adopterade författaren Eva Susso under ett läsår och lät skolelever komma till henne på skrivarverkstäder. Så inspirerande!